Friday 26 June 2009 photo 2/2
|
Behöver inte läsas om ni inte vill/orkar XD
Du känner inge obehag, du känner inge obehag av att leva längre. Du har lärt dig att acceptera känslan av ensamhet, ensamhet i världen som inte bryr sig. Du försöker förstå men kan inte förstå varför du för första gng har lärt dig att acceptera det. Känslan, den känslan som förut fått dig att vilja lämna livet och flyga högt över landet upp till paradiset eller nått! ''Jag har aldrig trott på det, aldrig pratat om de så mkt som jag gör nu, vad har hänt med mig?'' Sånt tänker du på vardagligen, sånt kränger i dina ådrer om natten. Du ligger vaken o vrider o vänder på dig, du kan inte sova, du vill inte sova, du vågar inte sova. För tänk så vaknar du upp o har rädslan igen, rädslan för att leva, rädslan för att leva själv, du kmr aldrig förlåta dig själv om du somnar från allt det här underbara. Du tror inte på magi, du tror inte på änglar och sånt, inte heller på ''paradiset''. Du tror inte på näst intill nått, men vad är de då som får dig att må så bra? Är det viljan av att leva? Är det kompisarna som svikit o fått dig att må skit? NEJ... Inget av det, inget av de du känner, inget av de du hör. Känslan du har är endast från vännen din, vännen som inte nu längre finns, finns inte i denna dimension, kmr aldrig mer finnas! Du fäller en tår, en tår för vännen som längre inte finns, som heller aldrig kmr finnas. Du tar upp ett rakblad, gammalt torkad blod är kvar, kvar från förra gng du kämpade för att lämna det här livet.. Men vrf använda det? Varför slösa på sånt unikt blod som rinner i dina ådror bara nån gng i livet? Och tänk på att de du skär i har en gng varit din väns. Precis då, precis då i den sekunden som rakbladet nuddar din arm inser du vad din vän har betytt för dig. Han kanske inte finns mer, han kanske inte kan krama dig när du e lessen o säga '' allt kmr ordna sig!'' Men han kmr alltid finnas med dig, alltid vara vid din sida tills då du den dagen får dina underbara vingar och svävar upp till han.. Men inte förens när du e gammal, gammal och älskad.. Du lägger undan rakbladet, du lägger undan längtan över att få dö, längtan över att få se blodet rinna från handleden.. För nu vet du att han alltid kmr finnas me dig, alltid vara vi din sida.. Och nu, nu tror du på änglar o demoner, på paradiset, på magin.. Bara av endast litet minne av att din vän finns hos dig vart du än går, vart du än är, kanske inte fysiskt men psykiskt! Och ända sen den dagen, har du aldrig använt ett rakblad igen. Tänk dig va en endaste liten tanke kan göra...
Försökte va lite poetisk lr va de nu heter >.< så ni behöver ju inte direkt kommentera värsta nerkränkande sakerna, för de här va faktiskt min första text. Handlar om typ förglömlighet xD . Tack för att ni läste <3
Comment the photo
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/supermahn/384747642/