December
Sunday 7 October 2012 photo 1/1
|
Känns som mitt liv är en jävla dålig dokusåpa.
Mamma sa dock något lite kul i början av veckan när jag va lite depp:
"Man saknar inte kossan förräns båset är tomt"
Men ska det behöva gå så långt då? Hörde även något bra under veckan också:
"Vågar man inte chansa själv så ska man inte be om en chans från någon annan heller"
Jag är den typen som ska förstora upp all jävla skit, och värre blir det med tiden. Det värsta jag vet är att inte få prata ut, få sagt mitt och veta hur den andra tänkt sig. Nackdelen med that shit, är att jag blir ett jävla freak som man skulle kunna jämföra med "stalker-light"
"Jag har lätt för att bli kär och vill inte bli sårad"
- Du är inte ensam, större delen av världens befolkning är exakt likadana, man väljer bara själv om man ska vara den fega och aldrig veta om det kunde blivit något bra, eller om man är risktagaren och kunna säga sen efter: Jag försökte iaf!
"Jag har precis separerat och är trasig"
- Inled inget då med någon som du är medveten om att den har känslor för dig, övertala inte personen att åka till dig, och heller inte be personen ifråga om en andra chans om ni inte lyckats innan.
"Vet inte om jag klarar av avståndet"
- Varför då ens få mig att åka 40 jävla fucking mil för att sen krossa mig totalt, IGEN!
Jag är också osäker, jag är också rädd, jag säger också idiotsaker som jag senare ångrar, eftersom skiten flög ur mig i ren panik. Varför skulle du ha så många chanser för? Varför ber du mig ens om dom? Varför ens höra av sig efter år av tystnad? Varför?
Börjar kännas som ett dåligt skämt det här. Önskar bara något kunde gå lätt förbi någon gång, för EN gång skull så skulle jag vilja veta hur det känns att verkligen få det jag vill.
Du vet vem du är. Hoppas du fick som du ville, och eftersom du inte vill prata med mig, så fick det bli såhär. Förlåt för det, men det här va sista gången..
Annons
Visa toppen
Show footer