Jag har mått helt okej på sistone. Jag har rest till Åre med min älskade Malin, jag har gjort framsteg med hunden och är så stolt över henne, jag har lyckats söka till en skola jag vill gå. (OBS! Det jag skrivit kan vara jobbigt att läsa om man själv är/har varit självskadare) Och så en dag, knappt en vecka efter Åre resan rasar en pelare som höll upp nåt i mitt psyke. Jag fick den största självskade impulsen på länge och jag bara ville slita sömder mig. Jag ville ta en sax och klippa loss bitar från mina armar och ben. Jag ville skära mig igen. Jag ville gråta och jag skakade som fan! Tårarna bara började rinna men jag grät inte. Jag är så rädd för att hamna tillbaka på ruta ett i mitt mående. Jag är så rädd att jag ska slita upp mina ärr eller att gå ut genom dörren ens. Tänk om jag inte kommer hem helskinnad. Tänk om jag får en blackout och knallar ner framför en bil. Tänk om jag inte denna gång blir förlåten för min svaghet att inte stå emot?! Så jag står inte emot. Men inget är gjort idag som syns till utsidan. Jag satte mig i min garderob, här är det kolsvart. Jag är hemskt mörkrädd men att plåga sig själv med mörker räknas kanske inte, för det syns ju inte. Jag vet inte vad jag ska ta mig till med såna här impulser. Jag har löst dem genom att skära mig förut och känna ångesten rinna ut. Och nu ska jag helt plötsligt stå emot det?! Känns som att det inte kommer att gå...men jag försöker ändå, för jag vill kunna må bra igen! Jag är trött på att vara ledsen konstant eller ha ångest!! Jag vill bli av med de hemska tankarna i mitt huvud!!

Du klarar det här T! Det vet jag!