Backstage

Justin kramde henne tillbaka men han slett inte blicken från mig, som den var fast frusen. Jag kände samma känsla i kroppen som jag hade fått då jag drömmde om honom första gången. Han var så perfekt, för underbar att få existera. Ingen kunde ha så varma, snälla ögon , välkommande leende med kristall vita tänder på rad och mjuka läppar och lenna som sammet. Vad är det jag säger? Håller jag på och bli galen i honom som Sara? Men jag känner honom inte och jag har bara sätt honom på väldigt nära håll 2 gånger (Om jag räknar med denna stund) Men jag skulle nog vilja känna honom. Men jag var inte intresserad av honom, eller är jag? Sara slutade kramma Justin för det såg ut som att han inte fick luft. Han gav henne en puss på kinden och hon rodnade på en gång. Justin gick lång samt till mig och han sträckte ut armarna som att han ville ha en kram. Jag reste mig upp och krammade honom. Han luktade ....underbart. En ovanlig doft men en älskad doft hos mig nu. Jag slutade kramma honom. Han tittade på mig med en speciell blick som att han ville fortfarande att jag skulle hålla om honom, att jag aldrig skulle släppa honom. Sara harklade sig för att ingen hade sakt nått bara när Sara skrek. Jag satte mig på soffan igen och Sara pratade fullt gång med Justin, som dom hade kännt varande hela sitt liv. Men jag gick aldrig med i samtalet så jag gick in på min mobil för att kolla runt på internet. Min upmärksamhet togs när Justin sa mitt namn så underbart att jag nästan ville att han skulle säga det igen.
-Ja? frågade jag med en lung röst.
-Sara berättade att du inte är nått fan, men jag tyckte det var snällt av dig att följa med henne. Sa han och han lät verkligen tacksam. Bara för att jag fick vara med han nu? Bara för jag fick vara med han på scenen? Jag hade lust att fråga men vågade inte. Sara fortsatta med att prata med Justin men han värkade inte intresserad. Han kollade på mig vad jag än gjorde, som han studerade mina rörelser. Det var ganska irriterande, och han märkte det för han slutade kolla på mig och kollade istället på Sara som log stort. Jag hade bara lust att gå nu, jag var för trött. Jag reste mig upp och gick mot dörren. Sara tittade för första gången på mig sen Justin kom in i dörren.
-Vart ska du? frågade hon ganska oroligt.
-Hem. Sa jag bestämt som betyde att jag inte ville bli övertalad.
-Snälla gå inte hem. Bönade hon mig men jag var för trött för att stanna kvar.
-Jag är jätte trött och måste hem, ses Sara. Sa jag och gick ut ur rummet och ut ur byggnaden. Jag kände mig så oartig att bara gå därifrån. Men jag är jätte trött som jag skulle falla när som hälst och sova på marken även om marken var blött. Jag pignade till när jag fick ett sms till min mobil. Jag kollade vem som hade skickat det, Okänt nummer. Undrar vem det kan vara, även om det kunde vara en psykopat. Jag läste det sakta

'' Synd att du gick, ville inte att du skulle gå för jag ville gärna känna dig men Sara bara pratade. Vill du kanske göra nått imorgon? // Justin ''

Jag andades sakta men lungt. Hur hade Justin fått tag på mitt nummer? Det första namn som kom upp ur mitt huvud var det uppenbara, Sara. Hon hade säkert gett han mitt nummer för att kunna hålla kontakt med nån av oss. Men varför just mig? Och varför kollar Justin konstigt på mig hela tiden?, det känns som han ser nått hemsk i mitt ansikte eller så bara tittar han på det. Nu hade jag bara ingen lust att tänka om Justin. Jag gick med snabba steg hem och låste upp dörren. Jag såg inte att mammas bil stog på uppfarten så hon måste jobba fortfarande. Jag gick med trötta steg till mitt rum och slängde mig på sängen. Jag orkade inte att borsta tänder, ta bort mitt smink eller ta av mig kläder och byta om till pjamas. Jag har för trött. Jag slöt ögonen. Som jag hade gjort dom andra dagarna drömde jag om Justin. Där han var så makalös så det inte gick att beskriva. Allt med han var vackert. Hans lenna hud, glittande varma hassalbruna ögon, leende med kristall vita tänder och hans läpper som är lika lenna som sammet. Jag log hela tiden när jag såg han. Men alltid jag var med honom så var vi alltid på stranden. Men det var inget jag ville klagga på. För allt, precis allt var perfekt.....nu i alla fall.

MEEEEEEEEEEEER!