November
Tuesday 3 March 2009 photo 12/13
|
Episode 12
''I Will Always Have Hope''
Jag hade viskat fram hans namn mest för mig själv. Justin stod bara någon meter ifrån mig och hans ansikte visade ingen känsla för huvudtaget vilket var lite frustrerande. Men jag kunde nästan redan lista ut själv vad han kände, han var sårad, ledsen och kanske lite arg. Han verkade inte säga något häller vilket gjorde mig ännu mer frustrerad. Varför kom han hit om han endå inte tänkte säga något till mig? Vad var det för nytta då? Jag suckade till för mig själv och vände om in i huset igen. Jag tänkte inte direkt stå där ute hela dagen för att vänta på att Justin skulle prata med mig. Antingen fick han komma in och berätta det han vill säga eller så kan han gå om han tycker det är det bästa. Även om han inte hade sakt ett ord till mig så var jag endå rätt säker på vad han ville prata om, kanske han ville ha ett ''riktigt'' svar om jag hade ändrat mitt beslut eller var fast vid det, vilket jag var. Jag hade inte ändrat något, jag kan inte vara ihop med honom även om en känsla inom mig säger att den vill det så gärna men en annan säger att jag verkligen inte ska det. För det finns en chans att jag kan bli sårad, djupt. Och det är det sista jag vill jag ska hände. Jag hade blivit det för så jag visste precis vad som skulle hända, jag skulle börja dricka igen, röka och bara utnyttja alla i min omgivning, som jag hade gjort för några år sen. Jag skulle inte låta det hända igen. Jag hörde några fotsteg följa efter mig till köket, vilket jag antog var Justin. Och jag hade rätt, Justin hade följt med mig in och tänkte väll berätta, när som helst.
- Vi kan inte ha det så här, Nathalie.
Hans ord var hesa, torra och ledsamma. Det fanns inget liv i den någonstans, och för att vara ärlig så skrämde det mig lite. Han lät nästan död. Jag nickade smått och kollade upp på honom. Hans hy var blek, hans ögon hade ingen gnista av glädje, hans läppar var torra, han är verkligen förstörd.
- Jag vet Justin, jag vill inte häller att det ska vara så här. Det är varken bra för någon av oss, viskade jag väldigt lågt men jag visste att han endå skulle höra mig.
- Men vad ska vi göra åt det? Du har knappast ändrat dig så...svarade han lika hest och glädjelöst.
Justin fick mig att känna många känslor men just fick mig att känna bara skuld känslor. Jag var den som hade orsakat att han var helt förstöd, kunde knappt prata normalt och var spårlös från glädje. Det var mitt fel. Jag var allt tvungen att vara feg för att försök ens ett förhållande för att jag var rädd att bli så djupt sårad igen. Men jag kunde inte hjälpa det, det bara fanns där, som en vana. Som att Justin hade läst mina tankar sa han.
- Jag skulle aldrig såra dig Nathalie, då menar jag aldrig . Jag skulle aldrig släppa dig med blicken, jag skulle ta med dig vart jag än går, jag skulle ta med dig till alla ställen jag vill dela med dig. Jag skulle helt enkelt göra allt med dig, bara om du låter mig göra det. Jag kommer alltid ha hopp om dig, sa han och hade en liten tår som höll på att rinna ner för hans kind.
Jag visste inte vad jag skulle säga, jag visste inte vad jag skulle göra, jag visste inte vad jag kände. Jag var mållös. Just i den sekunden kändes det bara rätt att vara med Justin, alla tankar om att bli sårad försvann helt bort från min värld. Jag visste nu hur jag kände men jag kunde dok inte uttrycka dom för honom. Jag behövde tid för det, och det skulle han nog förstå, hoppas jag.
- Justin, jag behöver bara tid, det är allt jag begär just nu, sa jag och kollade rakt in i hans ögon utan känsla.
Justin nickade svagt och slickade om sina läppar för att åter fukta dom, den lilla rörelsen fick en bomb med fjärilar att blossa upp i min mage och få en svag nyans rött blossa upp på mina kinder. Om han bara visste hur mycket han kunde påverka mig nu med bara en enda liten rörelse. det var nästan komiskt för mig att bara tänka på det. Att hur snabbt mina känslor hade bara ploppat upp och fått mig att känna en sån underbar värme som jag inte hade känt på år. Jag tog försiktigt Justins hand och det började redan värmas mer i min kropp.
- Vänner?, frågade jag och log prövande.
Det rycktes till i Justins mungipor vilket ledde till hans underbara leende. Den gnistan i hans ögon var tillbaka, samma glädje och värme, han var den vanliga Justin igen.
Annons
Anonymous
Tue 8 Jan 2013 06:37
MEEEER NUUUUUUU!!!!!!! :D:D:D:D:D:D:D<3<3<3
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/swaggybelieve/512262106/
Visa toppen
Show footer