July
Saturday 14 November 2009 photo 6/15
|
04.33
Jag är hemma
Efter en helt underbar natt !
Tack till alla er
Som var med och gjorde denna kväll fantastisk
Men framför allt ett stort tack till dig Monster som
fick mina ögon att öppnas trots nattens mörker ! <3
(Några rader ur min bok som jag håller på att skriva!)
''Början på ett nytt äventyr.
Vi visste inte alls vart vi skulle, det enda
vi visste var att vi njöt av varandras sällskap.
Vi fick iallafall för oss att vi skulle åka till den
högsta punkt vi kunde tänka oss, så det gjorde vi.
Väl där stannade jag bilen och vi började gå uppför.
Mörkret brukar vanligtvis skrämma mig,
men inte denna kväll, inte i Monsters sällskap.
Vi nådde toppen, njöt av varandras närhet,
fick känna brännande kramar och intensiva blickar.
En öm fot och strålkastare i ögonen gjorde det hela bara ännu mer intressant,
gjorde det hela mycket mer spännande.
Det var bara Monsters blickar som fick mig att känna något,
som fick mig att vakna, bli nyfiken.
Vi började vandra neråt igen, det höga gräset hade varit jobbigt
nog att huka sig i då strålkastarna sköt iväg sitt starka ljus.
Hand i hand, enbart en stöttande hand för att jag ej skulle
behöva stödja på min ömma fot, men ändå så oförglömligt.
Mina ord förvandlades till frågor och Monster visste inte hur han skulle tackla det hela.
Det blev ord, alldeles för svåra för att tolka, men jag älskade det.
Väl nere körde vi åter igen iväg, och visste inte nu vart vi skulle.
Det blev nått höger och enstaka vänster.
Vi rullade in på små snirkliga vägar där ingen
kunde se oss, det var bara vi och musiken.
Kylan mellan oss blev mindre och mindre ju större
närheten blev och mina kinder började bränna.
Vad menade Monster egentligen?
Vägarna var långa, men tiden den var kort. För kort.
Det blev ändå att vi åkte ut till en bro, en bro långt bort från allt annat.
Snöflingorna flög runtomkring oss där vi stod och höll om varandra hårt, nära.
Våra fotspår hade fäst sig i det tunna snötäcket,
och det var det enda bevis på att vi faktiskt var där. Jag och Monster.
Han kände sig hedrad över att jag, lilla jag, hade gett en del av min själv till honom.
Hans ögon glittrade mer än förut.
Plötsligt tog tiden slut, allt blev bara svart, och han lämnade
mig där ensam med endast en liten puss på min kind som farväl.
Sen försvann även jag därifrån, med mina ögon fulla av tårar.''
Jag är hemma
Efter en helt underbar natt !
Tack till alla er
Som var med och gjorde denna kväll fantastisk
Men framför allt ett stort tack till dig Monster som
fick mina ögon att öppnas trots nattens mörker ! <3
(Några rader ur min bok som jag håller på att skriva!)
''Början på ett nytt äventyr.
Vi visste inte alls vart vi skulle, det enda
vi visste var att vi njöt av varandras sällskap.
Vi fick iallafall för oss att vi skulle åka till den
högsta punkt vi kunde tänka oss, så det gjorde vi.
Väl där stannade jag bilen och vi började gå uppför.
Mörkret brukar vanligtvis skrämma mig,
men inte denna kväll, inte i Monsters sällskap.
Vi nådde toppen, njöt av varandras närhet,
fick känna brännande kramar och intensiva blickar.
En öm fot och strålkastare i ögonen gjorde det hela bara ännu mer intressant,
gjorde det hela mycket mer spännande.
Det var bara Monsters blickar som fick mig att känna något,
som fick mig att vakna, bli nyfiken.
Vi började vandra neråt igen, det höga gräset hade varit jobbigt
nog att huka sig i då strålkastarna sköt iväg sitt starka ljus.
Hand i hand, enbart en stöttande hand för att jag ej skulle
behöva stödja på min ömma fot, men ändå så oförglömligt.
Mina ord förvandlades till frågor och Monster visste inte hur han skulle tackla det hela.
Det blev ord, alldeles för svåra för att tolka, men jag älskade det.
Väl nere körde vi åter igen iväg, och visste inte nu vart vi skulle.
Det blev nått höger och enstaka vänster.
Vi rullade in på små snirkliga vägar där ingen
kunde se oss, det var bara vi och musiken.
Kylan mellan oss blev mindre och mindre ju större
närheten blev och mina kinder började bränna.
Vad menade Monster egentligen?
Vägarna var långa, men tiden den var kort. För kort.
Det blev ändå att vi åkte ut till en bro, en bro långt bort från allt annat.
Snöflingorna flög runtomkring oss där vi stod och höll om varandra hårt, nära.
Våra fotspår hade fäst sig i det tunna snötäcket,
och det var det enda bevis på att vi faktiskt var där. Jag och Monster.
Han kände sig hedrad över att jag, lilla jag, hade gett en del av min själv till honom.
Hans ögon glittrade mer än förut.
Plötsligt tog tiden slut, allt blev bara svart, och han lämnade
mig där ensam med endast en liten puss på min kind som farväl.
Sen försvann även jag därifrån, med mina ögon fulla av tårar.''
Visa toppen
Show footer