July
Sunday 15 November 2009 photo 3/7
|
05.11
Hmm, ska försöka sova
Vet dock inte hur det kommer gå
Det får tiden avgöra . .
(Några rader ur min bok!)
''Han rörde sig snabbare än vinden, och plötsligt stog han bara där.
Regnet öste ner, men det hindrade inte hans ögon från att lysa av busighet.
Inte heller idag visste vi vart vi skulle någonstans, men det blev
ett snabbt svar när jag väl frågade Monster vad han tyckte.
Vägen slingrade sig precis som igår medans våra
läppar formade ord, funderingar och meningar.
Monster pratade mer än han gjorde sist, och det gjorde mig glad, lugn.
Väl framme vid bron igen så regnade det alldeles för mycket
För att kunna vara ute och njuta av natten.
Vi satt kvar i mörkret, men det fanns ingen plats för tystnad.
Våra ord fortsatte att slingra in sig i varandra, skapa nya frågor.
Monster njöt av mörkret men han ville ändå
Kunna se mina leende läppar, glänsade ögon och frågande uttryck.
Skenet av en liten lampa var det enda som lyste upp mitt ansikte
Och det räckte tydligen alldeles tillräckligt.
Regnet fortsatte ösa ner och jag kände hur tröttheten gjorde intryck
Rätt som det var var vi borta från den mörka skogen
Och innan jag visste ordet av så befann vi oss i ett varmt mysigt litet hus
Fyllt med små lampor som gjorde att mörkret försvann.
Jag var trött, min fot ömmade, och jag orkade inte anstränga mig mer än nödvändigt.
Jag kom trots allt fram till valvet mellan hallen och rummet.
Där stog jag med trötta ögon medans Monster,
Stående mitt i rummet, fortsatte prata med mig.
Han ville att jag skulle komma närmare, så han sträckte ut
sin hand för att hjälpa mig över alla lådor som stog framme.
Väl i hans trygga famn igen kunde jag slappna av, vara mig själv.
Både tid och rum försvann, det var bara vi som existerade.
Plötsligt känner jag hur han sneglar in genom
en dörröppning jag tidigare inte lagt märke till.
Jag låtter mitt huvud vrida sig åt samma håll som hans och där, mitt framför ögonen på mig,
står en stor nybäddad säng och bara skriker efter mig, skriker efter min trötthet.
Jag tittade upp på Monster och fann ögonkontakt, hans leende värmde mig inombords
Men hans intensiva blick fick mig att rysa till.
Monster blev ivägputtat och jag konstaterade att jag var tvungen att åka.
Men var detta bara för att jag var rädd för att jag inte visste vad som skulle hända
Eller för att jag var trött? Det vet jag faktiskt inte.
Även om jag hade intalat mig själv att jag egentligen borde åka
Så dröjde det inte länge fören vi stog där tätt intill varandra igen.
Hans andetag så nära, jag inkurad i hans trygga famn.
Det finns ingen återvändo om jag inte ger mig av nu, helst för en stund sedan.
En lätt kyss på halsen besvarad av en mjuk puss på min kind var det farväl jag förtjänade
För jag, och även Monster, visste att detta inte var slutet.
Jag öppnade dörren, lämnade honom där i hallen med längtande ögon
Och försvann ut i regnet.''
Hmm, ska försöka sova
Vet dock inte hur det kommer gå
Det får tiden avgöra . .
(Några rader ur min bok!)
''Han rörde sig snabbare än vinden, och plötsligt stog han bara där.
Regnet öste ner, men det hindrade inte hans ögon från att lysa av busighet.
Inte heller idag visste vi vart vi skulle någonstans, men det blev
ett snabbt svar när jag väl frågade Monster vad han tyckte.
Vägen slingrade sig precis som igår medans våra
läppar formade ord, funderingar och meningar.
Monster pratade mer än han gjorde sist, och det gjorde mig glad, lugn.
Väl framme vid bron igen så regnade det alldeles för mycket
För att kunna vara ute och njuta av natten.
Vi satt kvar i mörkret, men det fanns ingen plats för tystnad.
Våra ord fortsatte att slingra in sig i varandra, skapa nya frågor.
Monster njöt av mörkret men han ville ändå
Kunna se mina leende läppar, glänsade ögon och frågande uttryck.
Skenet av en liten lampa var det enda som lyste upp mitt ansikte
Och det räckte tydligen alldeles tillräckligt.
Regnet fortsatte ösa ner och jag kände hur tröttheten gjorde intryck
Rätt som det var var vi borta från den mörka skogen
Och innan jag visste ordet av så befann vi oss i ett varmt mysigt litet hus
Fyllt med små lampor som gjorde att mörkret försvann.
Jag var trött, min fot ömmade, och jag orkade inte anstränga mig mer än nödvändigt.
Jag kom trots allt fram till valvet mellan hallen och rummet.
Där stog jag med trötta ögon medans Monster,
Stående mitt i rummet, fortsatte prata med mig.
Han ville att jag skulle komma närmare, så han sträckte ut
sin hand för att hjälpa mig över alla lådor som stog framme.
Väl i hans trygga famn igen kunde jag slappna av, vara mig själv.
Både tid och rum försvann, det var bara vi som existerade.
Plötsligt känner jag hur han sneglar in genom
en dörröppning jag tidigare inte lagt märke till.
Jag låtter mitt huvud vrida sig åt samma håll som hans och där, mitt framför ögonen på mig,
står en stor nybäddad säng och bara skriker efter mig, skriker efter min trötthet.
Jag tittade upp på Monster och fann ögonkontakt, hans leende värmde mig inombords
Men hans intensiva blick fick mig att rysa till.
Monster blev ivägputtat och jag konstaterade att jag var tvungen att åka.
Men var detta bara för att jag var rädd för att jag inte visste vad som skulle hända
Eller för att jag var trött? Det vet jag faktiskt inte.
Även om jag hade intalat mig själv att jag egentligen borde åka
Så dröjde det inte länge fören vi stog där tätt intill varandra igen.
Hans andetag så nära, jag inkurad i hans trygga famn.
Det finns ingen återvändo om jag inte ger mig av nu, helst för en stund sedan.
En lätt kyss på halsen besvarad av en mjuk puss på min kind var det farväl jag förtjänade
För jag, och även Monster, visste att detta inte var slutet.
Jag öppnade dörren, lämnade honom där i hallen med längtande ögon
Och försvann ut i regnet.''
Visa toppen
Show footer