Vissa stunder i livet är bara för mycket. Man böjer huvudet lågt och vill inte se vad som händer runtomkring en. Ibland känns det som om dom som varit dig nära hela livet sviker och försvinner. Du böjer bara huvudet lägre och lägre. Du kanske hittar ett ljus, men av minsta lilla vind så slocknar det. Det dystra får dig då att böja huvudet ännu lite lägre. Allt som finns där i ditt liv försvinner inte även om det blir osynligt. Men bara tanken på att inte kunna se, får dig att rulla huvudet lägre än förr. Det du ser men inte kan höra, bara det där lilla suset som om du vore döv. Du slänger händerna för öronen och kryper ihop ytterligare lite till. En hand på din rygg får dig att rycka till, men du kollar inte upp. Du blir rädd och gör allt för att skydda ditt ansikte från att synas. Tårar som rinner ner längs de för alla andra osynliga kinderna för ditt huvud lägre än någonsin. Så lågt att du aldrig kommer lyfta det igen.

Annons

The photo has no tags

October 2013