December
Thursday 28 January 2010 photo 1/2
|
För kråkorna kommer ta oss inatt.
Jag stängde mina ögon utan oro den kvällen,
solen hade försvunnit för länge sedan.
Slutat andats för att åter vakna till liv vid gryningen.
För åter pressade jag mina läppar emot dina,
dina som för timmar sedan slutat röra sig.
Du sov, jag mindes det så väl när ja strök mina bleka ärriga fingrar över ditt mörka hår.
Jag ville väcka dig, men att se dig i säkerhet igen rörde mig djupt.
De var ute efter oss, vi var trots allt de andra, de utsötta.
Vi hade en kärlek som ingen skulle röra,
ingen skulle nå hur långt de än sträckte.
Men de kommer inatt, fåglarna.
Jag tror jag redan kan höra deras hotfulla svarta vingar slå emot fönstrena. Hur deras klor återigen slår emot plåttaket.
Men här är du trygg, i mina armar kommer jag hålla dig tills vi inte finns kvar.
Mina viskningar avtog till sakta, tysta mumlanden om frid.
Hur vi skulle få en dag gå i ljuset som sken ifrån den döda solen.
Mina läppar mot din varma panna,
din andedräkt smeker sakta min hud.
De kommer efter oss inatt, jag hör hur de river mot fönstret,
hur de sliter och drar för att komma åt oss. Men hos mig...
du kommer alltid vara säker sålänge mina armar vilar runt din kropp.
Jag vill inte släppa taget om dig igen, jag vill be dem låta oss vara.
De kommer inte nå oss den här gången, eller någon annan.
Det är vi nu, och för alltid.
Det blir tyst, tystaden skrämmer mig och jag håller andan.
Vaknar hon igen? Till liv och värmer oss i sitt sken?
Det är bara en illusion, ljudet kommer tillbaka, tilltar och jag pressar åter mina läppar emot dina.
Fönstret brister, glaset kastas ut över det kalla trägolvet i en kall melodi och de kommer.
Mina läppar vilar fortfarande mot dina,
du kommer vara säker för alltid.
Jag vill be dem att gå, men allt min röst förmår sig att viska är de tomma orden,
"De kommer ta oss inatt, men vi kommer alltid ha varandra, leva vidare i vår egen värld",
och de tar oss, river, sliter för att förstöra oss en sista gång.
Men jag kommer alltid finnas kvar i dig, som du gör i mig.
De förstod aldrig att vi var som dem, annourlunda, utstötta och förstörda.
För kråkorna tog oss inatt, men jag kommer alltid älska dig.
------------------------------------------------------------------------------------
Jag kunde inte stoppa mig ifrån att vara lite mer poetisk än innnan, till dig gumman. Hoppas det uppskattas.
- Hannah
solen hade försvunnit för länge sedan.
Slutat andats för att åter vakna till liv vid gryningen.
För åter pressade jag mina läppar emot dina,
dina som för timmar sedan slutat röra sig.
Du sov, jag mindes det så väl när ja strök mina bleka ärriga fingrar över ditt mörka hår.
Jag ville väcka dig, men att se dig i säkerhet igen rörde mig djupt.
De var ute efter oss, vi var trots allt de andra, de utsötta.
Vi hade en kärlek som ingen skulle röra,
ingen skulle nå hur långt de än sträckte.
Men de kommer inatt, fåglarna.
Jag tror jag redan kan höra deras hotfulla svarta vingar slå emot fönstrena. Hur deras klor återigen slår emot plåttaket.
Men här är du trygg, i mina armar kommer jag hålla dig tills vi inte finns kvar.
Mina viskningar avtog till sakta, tysta mumlanden om frid.
Hur vi skulle få en dag gå i ljuset som sken ifrån den döda solen.
din andedräkt smeker sakta min hud.
De kommer efter oss inatt, jag hör hur de river mot fönstret,
hur de sliter och drar för att komma åt oss. Men hos mig...
du kommer alltid vara säker sålänge mina armar vilar runt din kropp.
Jag vill inte släppa taget om dig igen, jag vill be dem låta oss vara.
De kommer inte nå oss den här gången, eller någon annan.
Det är vi nu, och för alltid.
Det blir tyst, tystaden skrämmer mig och jag håller andan.
Vaknar hon igen? Till liv och värmer oss i sitt sken?
Det är bara en illusion, ljudet kommer tillbaka, tilltar och jag pressar åter mina läppar emot dina.
Fönstret brister, glaset kastas ut över det kalla trägolvet i en kall melodi och de kommer.
Mina läppar vilar fortfarande mot dina,
du kommer vara säker för alltid.
Jag vill be dem att gå, men allt min röst förmår sig att viska är de tomma orden,
"De kommer ta oss inatt, men vi kommer alltid ha varandra, leva vidare i vår egen värld",
och de tar oss, river, sliter för att förstöra oss en sista gång.
Men jag kommer alltid finnas kvar i dig, som du gör i mig.
De förstod aldrig att vi var som dem, annourlunda, utstötta och förstörda.
För kråkorna tog oss inatt, men jag kommer alltid älska dig.
------------------------------------------------------------------------------------
Jag kunde inte stoppa mig ifrån att vara lite mer poetisk än innnan, till dig gumman. Hoppas det uppskattas.
- Hannah
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/sweetsundae/439896340/
Visa toppen
Show footer