January
Thursday 9 October 2008 photo 1/1
|
(omgjord version av den förra.. lämnade in denna som novell till min svenskalärare för 2 veckor sedan)
Det Dåliga..
Dagen började dåligt, som vanligt.. Hon suckar djupt och drar ett andetag.
-Ta det lugnt, du överlever. Det är ju faktiskt bara fjärde gången du kommer försent den här veckan. Inte alla! Hon öppnar sitt skolskåp med ett knarr, tar ut sina engelska böcker och drar en borste igenom det mörkröda färgade håret. Hon stänger skåpet hastigt och rusar ut mot klassrummet. Nu skulle läraren säkert skriva 20 minuter försenad istället för 10 som hon egentligen var. Hon tar ett djupt andetag och stiger in i klassrummet. Utanför har snön börjat falla från en molnfri himmel...
- Förlåt för att jag kom försent, ursäktar hon sig. Hon kollar över klasssrummet och hittar sin plats, ensam i bortersta vänstra hörnet. Där var hennes plats. Ensam och undangömd.
När väl lunchen äger rum vill hon alltid äta snabbt, innan alla andra nior. Hon vill ha en plats i matsalen innan alla andra kommer dit och det blir trångt. Då hon alltid måste fråga någon om det finns plats till att få sitta vid deras bord. Hon var egentligen för blyg för sådant, att fråga folk. Särskillt när hon var ensam. Mestadels brukade folk ignonera hennes frågor i sådana situationer och det gjorde henne bara ännu mera tillbakadragen och osäker på sig själv.
- Ush.. Fisk igen! näe, jag tar mitt äpple i skåpet istället. Både godare och nyttigare. Idag skulle hon hoppa över maten igen. Då skulle hon säkert gå ned några kilo på några veckor iallafall.
Hon vänder sig om och börjar gå mot sin avdelning i skolan. Där 9 röd har sina klassrum.
- Jävla EMO! Hon vänder sig om och kollar en skrattande Simon i ögonen.
- Jag sa ju det! Hon är ju så jävla ful! skriker han för full hals och hans kompisar skrattar med honom. Hon fryser fast och kollar med blanka oförstående ögon på killarna som går i hennes paralellklass.
- Hahah! Kolla! Emo jävlen blir ledsen! hahah! Gå och skär pulsådrorna av dig. Sedan hade Simon sagt sitt. Vänt på klacken och gått med sina vänner mot matsalen.
- Jahapp, en till hinner hon tänka innan nästa kommer och också ska tala om vilket fult "Emo" hon var.. En till, och en till..
Hon hade försökt förklara vad emo egentligen var, att det inte går att vara ett Emo. Att emo är en musikgenre, som pop och rock. Att hon hade sin egen stil, och ville inte bli insatt i grupper. Att man inte kan vara en musikstil.
Hon vet sedan länge att Killarna i skolan har två grupper att sätta dem alternativa i. Punkare Och Emos. De alternativa var de som sminkade sig annorlunda, hade annorlunda kläder, annan musiksmak. De som skiljde sig från de andra på något sätt. Hon var en av dem. En av de alternativa. Den enda alternativa i hela hennes skola. Kände sig de "normala" säkrare om de hade de alternativa i grupperingar? eller vad handlade det där hela om egentligen? Hon hade ingen aning. Ingen aning. Hon hade försökt att tala om för dem vad Emo egentligen var. Men, det hade inte hjälpt, snarare blivit värre. Dem hade börjat kasta pappersflygplan på henne där dem ritat massa pentagram, skrivit Jävla Satanist och ritat en flicka med samma mörkröda hår som hon har, sittandes med ett rakblad i handen och med blodet sprutandes hejvilt.
Jovisst, hon hade skärt sig, förut. Inte nu, hon ville börja ett nytt liv. Det var då, det dåiga livet i den dåliga skolan. Nu skulle det vara det goda livet i den bra skolan. Men vad var det; Helvettes livet i den störda skolan? Det stämde faktiskt väldigt bra.
Hon tog sina öronsnäckor och tröck på sin Mp3 spelare. Nu kunde hon äntligen slappla av och koppla bort.. Hon hade vid det här laget ätit sitt äpple och sattit på sig sina Underground, höga canvas skor och var påväg ut. Hon behövde luft, och att tänka. Lunch rasten var fortfarande en halvtimma till, så hon hade gott om tid. Hon växlade låt och kom på sig själv med att tänka på att låttexten stämde in på henne. Musiken fick henne att må bra, det var självklart! En tår trängde fram i ögonvrån och hon böjde ner huvudet.
-Rescue me, rescue me.. Sa hon, gång på gång. Sedan blev hon arg, arg på sig själv.
-Varför håller jag på såhär?! Det här hjälper ju inte ett dugg! Vem vill rädda mig från mitt så att säga liv? Utbrast hon högt och hennes andning bildade små rökmoln.
Hon hade gått länge nu och kände inte kylan någon mer. Hon småprang en bit och folk kollade på henne som om hon var tokig och sprang sådär, utan jacka. Hon stannade upp och drog fram sin mobil ur byxfickan.
12:52 sade hennes mobil att klockan var.
- Åhh, hjälp! Näe, nu hinner jag aldrig till lektionen som börjar klockan 13:00! Hon stoppade ner mobilen igen och fortsatte att gå. Bortåt. På vänster sida om gångvägen fanns bara mörk skog och små höga klippor. På höger sida fanns ett centrum, Tumba centrum med sin pendeltågsstation. På perrongen såg hon personer gå, hand i hand. Skrattandes och allmänt glada. Medan hon stod där, på andra sidan det lilla taggtråds stängslet som skilde gångvägen från tågspåret och deppade över sitt värdelösa liv. Hon stod där i kylan och såg det ena tåget efter det andra åka förbi och ta upp människor medan andra klev ur vagnarna. Tåget åkte sakta iväg. Hon tänkte efter en sekund och hoppade sedan över det lilla taggtråds stängslet och sprang över spåren bort mot perrongen, där hon sedan hoppade upp. Hon tänkte, tänkte på sitt liv, hur annorlunda det kunde ha varit, hur lycklig hon kunde ha varit. Som alla andra, som alla andra.
- Passerande tåg på gång! ljöd det ur högtlarna, och vid det här laget ljöd låten Don´t Jump i hennes öronsnäckor. Hon tyckte att den var fin, en av hennes favoriter. När sista refränge ljöd, tog hon sitt beslut. Tårarna rann ned för henne kinder och bildade små iskristaller. Sista meningen hördes tyst och stilla; "And if all that can´t hold you back, I W´ll jump for you.." hon tog ett steg. Allting blev tyst, som om hela värden stoppats, sedan blev ett behagligt mörker verklighet...
Flickan granskade texten hon skrivit på skoldatorn. Det var fredag och svenskalektion. Hon hade fått uppgiften att skriva en egen berättelse. Och, här var den. Hennes alldeles egna berättelse. Hon log djupt inombords. Livet hade fått en mening. Hon hade vänner, hon litade på sig själv. Hon kände att hon var värd någonting. Hon satt i datasalen i rum nummer 207 på S:t Botvid gymnasium. Hon tröck på skriv ut knappen i det vänstra hörnet på datafönstret med hennes egna berättelse. Skrivaren satte igång att skriva ut hennes papper. Hon hämtade det och gick ut för att bemöta sin lärare.
Det Dåliga..
Dagen började dåligt, som vanligt.. Hon suckar djupt och drar ett andetag.
-Ta det lugnt, du överlever. Det är ju faktiskt bara fjärde gången du kommer försent den här veckan. Inte alla! Hon öppnar sitt skolskåp med ett knarr, tar ut sina engelska böcker och drar en borste igenom det mörkröda färgade håret. Hon stänger skåpet hastigt och rusar ut mot klassrummet. Nu skulle läraren säkert skriva 20 minuter försenad istället för 10 som hon egentligen var. Hon tar ett djupt andetag och stiger in i klassrummet. Utanför har snön börjat falla från en molnfri himmel...
- Förlåt för att jag kom försent, ursäktar hon sig. Hon kollar över klasssrummet och hittar sin plats, ensam i bortersta vänstra hörnet. Där var hennes plats. Ensam och undangömd.
När väl lunchen äger rum vill hon alltid äta snabbt, innan alla andra nior. Hon vill ha en plats i matsalen innan alla andra kommer dit och det blir trångt. Då hon alltid måste fråga någon om det finns plats till att få sitta vid deras bord. Hon var egentligen för blyg för sådant, att fråga folk. Särskillt när hon var ensam. Mestadels brukade folk ignonera hennes frågor i sådana situationer och det gjorde henne bara ännu mera tillbakadragen och osäker på sig själv.
- Ush.. Fisk igen! näe, jag tar mitt äpple i skåpet istället. Både godare och nyttigare. Idag skulle hon hoppa över maten igen. Då skulle hon säkert gå ned några kilo på några veckor iallafall.
Hon vänder sig om och börjar gå mot sin avdelning i skolan. Där 9 röd har sina klassrum.
- Jävla EMO! Hon vänder sig om och kollar en skrattande Simon i ögonen.
- Jag sa ju det! Hon är ju så jävla ful! skriker han för full hals och hans kompisar skrattar med honom. Hon fryser fast och kollar med blanka oförstående ögon på killarna som går i hennes paralellklass.
- Hahah! Kolla! Emo jävlen blir ledsen! hahah! Gå och skär pulsådrorna av dig. Sedan hade Simon sagt sitt. Vänt på klacken och gått med sina vänner mot matsalen.
- Jahapp, en till hinner hon tänka innan nästa kommer och också ska tala om vilket fult "Emo" hon var.. En till, och en till..
Hon hade försökt förklara vad emo egentligen var, att det inte går att vara ett Emo. Att emo är en musikgenre, som pop och rock. Att hon hade sin egen stil, och ville inte bli insatt i grupper. Att man inte kan vara en musikstil.
Hon vet sedan länge att Killarna i skolan har två grupper att sätta dem alternativa i. Punkare Och Emos. De alternativa var de som sminkade sig annorlunda, hade annorlunda kläder, annan musiksmak. De som skiljde sig från de andra på något sätt. Hon var en av dem. En av de alternativa. Den enda alternativa i hela hennes skola. Kände sig de "normala" säkrare om de hade de alternativa i grupperingar? eller vad handlade det där hela om egentligen? Hon hade ingen aning. Ingen aning. Hon hade försökt att tala om för dem vad Emo egentligen var. Men, det hade inte hjälpt, snarare blivit värre. Dem hade börjat kasta pappersflygplan på henne där dem ritat massa pentagram, skrivit Jävla Satanist och ritat en flicka med samma mörkröda hår som hon har, sittandes med ett rakblad i handen och med blodet sprutandes hejvilt.
Jovisst, hon hade skärt sig, förut. Inte nu, hon ville börja ett nytt liv. Det var då, det dåiga livet i den dåliga skolan. Nu skulle det vara det goda livet i den bra skolan. Men vad var det; Helvettes livet i den störda skolan? Det stämde faktiskt väldigt bra.
Hon tog sina öronsnäckor och tröck på sin Mp3 spelare. Nu kunde hon äntligen slappla av och koppla bort.. Hon hade vid det här laget ätit sitt äpple och sattit på sig sina Underground, höga canvas skor och var påväg ut. Hon behövde luft, och att tänka. Lunch rasten var fortfarande en halvtimma till, så hon hade gott om tid. Hon växlade låt och kom på sig själv med att tänka på att låttexten stämde in på henne. Musiken fick henne att må bra, det var självklart! En tår trängde fram i ögonvrån och hon böjde ner huvudet.
-Rescue me, rescue me.. Sa hon, gång på gång. Sedan blev hon arg, arg på sig själv.
-Varför håller jag på såhär?! Det här hjälper ju inte ett dugg! Vem vill rädda mig från mitt så att säga liv? Utbrast hon högt och hennes andning bildade små rökmoln.
Hon hade gått länge nu och kände inte kylan någon mer. Hon småprang en bit och folk kollade på henne som om hon var tokig och sprang sådär, utan jacka. Hon stannade upp och drog fram sin mobil ur byxfickan.
12:52 sade hennes mobil att klockan var.
- Åhh, hjälp! Näe, nu hinner jag aldrig till lektionen som börjar klockan 13:00! Hon stoppade ner mobilen igen och fortsatte att gå. Bortåt. På vänster sida om gångvägen fanns bara mörk skog och små höga klippor. På höger sida fanns ett centrum, Tumba centrum med sin pendeltågsstation. På perrongen såg hon personer gå, hand i hand. Skrattandes och allmänt glada. Medan hon stod där, på andra sidan det lilla taggtråds stängslet som skilde gångvägen från tågspåret och deppade över sitt värdelösa liv. Hon stod där i kylan och såg det ena tåget efter det andra åka förbi och ta upp människor medan andra klev ur vagnarna. Tåget åkte sakta iväg. Hon tänkte efter en sekund och hoppade sedan över det lilla taggtråds stängslet och sprang över spåren bort mot perrongen, där hon sedan hoppade upp. Hon tänkte, tänkte på sitt liv, hur annorlunda det kunde ha varit, hur lycklig hon kunde ha varit. Som alla andra, som alla andra.
- Passerande tåg på gång! ljöd det ur högtlarna, och vid det här laget ljöd låten Don´t Jump i hennes öronsnäckor. Hon tyckte att den var fin, en av hennes favoriter. När sista refränge ljöd, tog hon sitt beslut. Tårarna rann ned för henne kinder och bildade små iskristaller. Sista meningen hördes tyst och stilla; "And if all that can´t hold you back, I W´ll jump for you.." hon tog ett steg. Allting blev tyst, som om hela värden stoppats, sedan blev ett behagligt mörker verklighet...
Flickan granskade texten hon skrivit på skoldatorn. Det var fredag och svenskalektion. Hon hade fått uppgiften att skriva en egen berättelse. Och, här var den. Hennes alldeles egna berättelse. Hon log djupt inombords. Livet hade fått en mening. Hon hade vänner, hon litade på sig själv. Hon kände att hon var värd någonting. Hon satt i datasalen i rum nummer 207 på S:t Botvid gymnasium. Hon tröck på skriv ut knappen i det vänstra hörnet på datafönstret med hennes egna berättelse. Skrivaren satte igång att skriva ut hennes papper. Hon hämtade det och gick ut för att bemöta sin lärare.
Comment the photo
ursäkta jenny , men jag var bara tvungen att säga min åsikt <33
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/symbol/278125158/
Visa toppen
Show footer