Söndagar och måndagar är ångestens "helg"..
Varför är det värst då ?.. hum..
Ja eller det kanske bara är som man inbillar sig?

Idag har jag gått på den nya medicinen i 6 dagar tror jag det är nu..
Första dagarna sov jag inte mycket, konstant oro hela natten.
Kroppen var sååå fucking trött men kunde liksom inte falla i sömn på riktigt.
Vände lite i helgen till att jag "aldrig" somnar förr än långt in
på morgon timmarna för att sedan vakna kl 9 för och ta morgon medicinen.
Vilket innefattar : 72 mg concerta, 25mg largigan, 10 mg paroxetin.
För att sedan sova vidare fram till middag typ.

Idag när jag vakna (alltså för att kroppsligen ta mig ur säng jävlen)
Hade jag en känsla av vanmakt inom mig, värdelös känsla..
svår att beskriva i ord och lätt ångest och lätt gråtande.
Tittade på min mobil för att se hur många timmar jag kastat bort av dagen idag.
Några missade samtal och några sms.
Baby hade skrivit, vilket kändes skönt efter vår disskution igår kväll,
så då blev jag lite gladare i alla fall.

Satt och tänkte igenom vad han hade skrivit till mig ..
Och det fick mig att tänka: jag måste fan va dum i huvudet!
Jag har en underbar man i mitt liv som stöttar mig så mycket han förmår
just fast att han har allt sitt eget nu runt omkring sig.
En man som peppar mig när det är tufft,
berättar hur vacker och underbar han tycker att jag är.
Han gör min dag genom att bara vara just han.
Han gör gulliga saker som exempelvis
väcker mig med en kopp kaffe vid sängen
även om jag är tjurig och vill fortsätta sova.
Han släpper in mig i sin underbara familj...

En familj jag aldrig sett nått liknande av förrut.
Kärleksfull även om det är lite gnabb ibland
(de hör ju liksom till i en familj de med)
De är trygga med varandra.
- du får en känsla av att här gemenskap & sammanhållning -
Här behövder ingen spela spel,
här är vi som vi är och det är perfectly fine!

Älskar att få vara med min älskling och hans familj, jag trivs.

Jag är dålig på att visa att folk betyder och speciellt för dig baby.
Min kärlek till honom är djupare än de djupaste hav.
Varför är det så svårt ?
Jag vill gör allt för att se honom le igen..i själen.
Jag skulle plocka ner alla stjärnorna om jag bara kunde.
Vill ge honom den kärlek han förtjänar.
Men ibland känns det som att jag inte når fram - ut.
Vi alla visar våra känslor olika.

Baby jag kan se att du gråter fast dina ögon är torra.
Jag kan inte hindra dem från att fall hur som helst...
Men jag ska ta mig samman och gör allt i min makt
för att se till att fånga dem vackert.

Annons

The photo has no tags

November 2013