Jag är den där lilla bakanken du skulle vilja ha.

Jag sitter tyst, mittemot dig.
Vi försöker lösa allt över en kopp kaffe.
Vi tittar runt, ser okända människor.
En kille med vit tröja går förbi, Omedveten om vad som händer mellan oss.
Två vänner är där för att äta middag, svårt att avgöra om någon av dom har problem som oss.
Vi sitter inte ensamma, vi är fyra till. En glad, En ledsen, En sårad, En krossad.
Jag tittar ut, ser en äldre man med en kvinna, dom skrattar.
Dom har inte kommit till våra problem, dom vet inte om vad som kan vänta dom.
Han skrattar. Hon gömmer sitt leende bakom kaffekoppen.
Precis som jag, men jag gömmer mina tårar.
Jag ser ljuset på vårat bord, det viftar till av våra andetag.
Jag försöker dela med mig av mina känslor, men kan inte.
Du försöker säga förlåt men jag lyssnar inte.
Jag vet att även vi har suttit som hon och han. Lyckliga.
Vi sitter tysta en stund, hör hur servitrisen springer upp och ner från trappan.
Vi sitter på samma plats som förra gången vi var där, Men då drack vi öl.
Jag har fortfarande på mig jackan, redo att springa om jag börjar gråta mer.
Jag försöker att inte få dig att prata, vill inte höra dina ord längre.
Jag tittar ut igen, ser röken från cigaretten flickan utanför röker.
Knappt gammal nog.
En äldre man kommer in och sätter sig ensam, en öl i handen och menyn.
Jag tittar på honom och undrar om han ska äta ensam en kväll som denna.
Tydligen. Ensamhet är en undanflykt.
Du tar min hand, jag tittar bort.
Du försöker få kontakt med mig, precis som förut.
Jag tittar upp lite snabbt, försöker få dig att förstå att du sårat mig.
Du säger att du är ledsen för allt som hänt men att de ska bli ändring nu.
Jag vill tro dig, men har slutat.
Jag hör någon som skrattar till och försöker se vem av dom som är så glad.
Jag ser en tjej med solglasögon, Inomhus, jag har tittar på henne ett tag.
Undrat över dom där glasögonen, varför inomhus?
Varför ler dom andra men inte oss.
Varför sitter hon med sin vän.
Varför delar dom på ett glas öl.
Varför sitter han ensam.
Flera frågor utan svar.
Du vill gå, jag också.
Och efter de kanske vi aldrig mer kommer tillbaka till samma plats igen.
Med hela mitt hjärta lämnandes på stolen och kladdkakan jag inte åt upp.
Ses vi kanske aldrig igen.

Annons

Bilden saknar taggar

Logga in för att kommentera bilden:

maj 2011