Tekniskt fel pågår.
På grund av att en server kraschat är det vissa problem att ladda upp bilder.
Flera äldre bilder har även försvunnit till följd av detta, vilket vi beklagar.
Vi arbetar för att få igång det så snart som möjligt.
När man inte längre orkar med ångesten som oundvikligen och oavbrutet pumpas in genom banden till andra människor kan man fly in i skogen.
Det hjälper alltid - efter en stunds idogt trampande genom snår, under stockar, över stenar, har järntyngden blivit till luft och man är ett med omgivningen.
Alla komplicerade tankar har förträngts, tidlöshet råder, kroppen arbetar driven på av instinkter, uppmärksamheten fladdrar än hit, än dit;
den fäster sig på en blomma, en insekt, en mäktig stam, en mossig sten, gyllengröna strålar, starka aromatiska dofter, beröringen av barriga knotiga fingrar, allest&aum
tankarna dryper kring stammarna som ett dis, griper om allt men hålls inte kvar av något.
Problemen är tillfälliga, konkreta, överkomliga: hur skall jag finna min väg över detta kärr, genom slyet, under bondens fördömda elstängsel; dricka vatten
ibland är färden lika kringdrivande och skiftande som sinnet, ibland har den ett mål - men isåfall konkret, inom räckhåll, och utbytbart ifall olämpligt, ty f&aum
i detta fall hade jag en vag föreställning om att simma ut till en ö som jag sett på kartan. Det utföll inte så att just detta skedde. Likväl fick jag slutligen mi
Sittande vederdöpt på klipporna i solnedgången var besvikelse det sista som jag kände.