February
Monday 27 September 2010 photo 3/3
|
Dags att skriva av sig lite känner jag… Jag kräver inte att du ska läsa allt. Eller ens det här. Jag blir glad om Du gör det dock.
Jag kan lätt framstå som mentalt stark och svår att rubba har jag hört. Det beror nog på att jag försöker skydda mig själv. Från mig själv. Finns det något jag hatar så är det uppmärksamhet. I alla fall sån där "ta-hand-om"-uppmärksamhet. Därför ångrar jag nu vad jag skrev i början så sluta läs nu. Eller inte. Fast det är ändå den typen av uppmärksamhet jag vill ha. Men bara om jag får ge tillbaks den. Det jag söker är nog någon att ta hand om. Att beskydda. Att värma genom ensamma nätter. Och jag vill nog också bli omhändertagen. Någon som tar hand om mig. Som beskyddar mig. Som värmer mig. Men även som liksom "uppfostrar mig". Som säger åt mig att det jag gör är fel och hur jag ska göra. Som lär mig saker. Som inte tvekar att rätta mig om jag gör fel.
Det jag har märkt är att folk ofta stör sig på hur ursäktande jag är. Jag har en tendens att alltid be om ursäkt eller säga förlåt. Även fast jag inte gjort nått fel. Jag hatar å ena sidan att anpassa mig, å andra sidan att vara i vägen. Det kan liksom vara vad som helst. Jag kommer inte på något exempel, eftersom alla gånger jag säger förlåt eller ber om ursäkt så känns det rätt i min värld. Men Du har säkert något bra exempel? Dela med dig! För att psykoanalysera mig själv så antar jag att det kommer från min barndom (Var annars ifrån liksom?). Det kunde vara saker som att om jag och min mamma satt och kollade på TV och jag pratade så kunde hon säga åt mig att vara tyst, men om hon gjorde nått ljud och jag bad henne vara tyst så ignorerade hon mig. Såna saker du vet.
Det händer även att folk klagar på att jag är lat och liknande. Det beror på att jag inte hjälper till när nått ska göras utan springer hellre gömmer mig någonstans. Eller så står jag bara och ser hjälplöst på. Jag vill egentligen hjälpa till och vara en del av alltihop. Men jag kan inte hjälpa till för jag vågar inte. Jag är så rädd att göra fel och tvingas be om ursäkt för att jag vet att jag inte klarar av något. Och säg inte att jag visst klarar av saker, för det gör jag inte. Eller jo. Jag kan en hel del teoretiska saker, som typ att skriva eller en massa historiska saker och sånt. Men inga praktiska saker. Och det är det som räknas i slutändan i omvärldens ögon. Det kan vara saker som att typ laga mat till att duka till att typ hugga ved eller liknande. Och det blir som en ond cirkel. Eftersom jag inte TROR att jag kan något så FÖRSÖKER jag inte heller och i slutändan så KAN jag alltså inte. Så, egentligen, vill jag hjälpa till. Det bästa är typ att tvinga in mig i aktiviteter och lära mig saker så att jag vet att jag kan. Problemet är väl bara att jag hellre gömmer mig eller ursäktar mig med att jag inte vill vara i vägen.
Har Du orkat läsa hit? Då skulle jag fan gett dig en kaka om jag kunde baka eller hade råd. Iallafall. Det där med att jag är stark. Det är inte sant. Jag kanske utåt sett är en glad och social person. Men innerst inne är jag svag. Jag lider (Det finns inget neutralare ord för detta?) av tvångstankar och –handlingar. Det är saker som ska få mig att känna mig trygg. Saker som att ha dörren till rummet jag befinner mig i stängd och fönstren fördragna, inte sitta med ryggen mot öppna ytor, befinna mig i ett hörn varifrån jag kan ha uppsikt över hela satans rummet. Allt detta är till för att jag ska känna mig trygg. Men jag vet inte vad jag är rädd för. Men har jag inte dörren stängd och under uppsikt, då slår mina hjärnspöken till. Det är oftast min hjärna som spelar upp filmscener från t.ex. zombiefilmer, etc. och applicerar dem till verkligheten vilket skapar panik hos mig och det är bara mitt sunda förnuft och vetskapen om att det FAKTISKT INTE är på riktigt som håller mig lugn och från att inte bryta ihop totalt. Allt det här grundas i en inneboende rädsla och osäkerhet som jag inte vet var den kommer ifrån. Och jag vet att det låter jättelöjligt att konstant vara rädd för monster. Det var man ju när man fem år liksom. Men jag vet inte varifrån rädslan kommer. Den slår ofta gärna till när jag är ensam och utomhus i mörker. Dels för att utan andra verkliga ting så har jag inte något att relatera till vad som är verkligt och inte eftersom jag ser ju de här hjärnspökena, det är bara konturerna som skiljer dem från verkligheten. Dels för att är jag ute så har jag inte samma kontroll över omgivningen som i ett litet klaustrofobiskt rum.
Allt detta tror jag grundar sig i att jag har lidit av panikångest. Den kunde dyka upp utan förvarning och helt plötsligt kunde jag få en känsla av att jag höll på att krossas eller drunkna. Jag antar att mina tvångstankar är ett sätt för min kropp att försvara sig mot dessa eftersom panikångestattackerna började avta allteftersom tvångstankarna tog över. Men ångesten lever kvar och kan slå till när som helst. Den finns alltid med mig som en skavande känsla längstlängst in i själen, på den där platsen som är riktig svår, nästintill omöjlig, att nå. Jag brukar kunna dränka bort den och slipa ner den med musik och Cola. Men ibland slår den till utan förvarning som en tysk jävla stridsvagnspatrull på Västfronten 1940. (Och mina metaforer är bäst!) Då dyker det upp en massa dåligtankar i min hjärna som en röst som viskar åt mig hur jävla kass jag är, att ingen tycker om mig PÅ RIKTIGT, att jag är helt jävla misslyckad, etc.
Ibland blir den för stark. Då kan jag inte bekämpa den själv. Och eftersom jag mer eller mindre alltid är ensam (Oj, det där lät jätte-emo och självömkande, var inte avsikten) så tar den lätt över. Och då vet jag inte vad jag ska göra eller ta vägen. Det blir liksom någon sorts krypa ihop i fosterställning och andas och hoppas att det går över. Detta leder i sin tur istället till självhat. Självhatet. Självhatet som får mig att plocka fram en kökskniv och bara rispa, rispa, rispa och riva, riva, riva tills huden går sönder och blodet tränger fram. Sedan håller jag på så tills jag har rispat bort den inre smärtan. Jag antar att jag gör så här för att ha något verkligt och fysiskt att relatera den där inre smärtan till. Att skapa en källa. När då den fysiska smärtan har tagit över den inre, då kan jag få det onda att sluta genom att bara sluta rispa och riva.
Folk som känner och umgås med mig känner nog inte till mina blödarstunder. Även om de vet att jag har dåligt självförtroende eller på annat sätt mår dåligt så vet de nog inte om att jag har mina blödarstunder eftersom jag är noga med att inte lämna några märken efter mig. För att jag inte vill ha den där "tycka-synd-om"- och "ta-hand-om"-uppmärksamheten som man kan få. Jag kan även sitta och riva upp gamla sår för att de ska blöda. När de slutar blöda så trycker jag ut mer blod. Och så forsätter det. Men varför skriver jag det här då? Ja. Jag vet inte. Jag vill väl få ner allt det här på nått sätt för att kunna förklara det för mig själv. Kanske är det ett rop på hjälp? Jag vet faktiskt inte. Förhoppningsvis har du inte läst det här och jag slipper skämmas över min svaghet nästa gång jag ser Dig i ögonen.
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/talvisota/473214697/
Visa toppen
Show footer