Tuesday 15 February 2011 photo 1/1
|
Ganska trött efter dagens spårarbete beslutar sig Detektiven för att hinna med ytterligare ett spår, innan han måste åka tillbaka till den stora staden.
Han fingrar lite fumligt på krumelurerna, som ser ut som noter. Rätt som det är tappar han en i golvet och en ljuv ton klingar i rummet.
Nu förstår han att de måste tillhöra Sångfågeln, som är skogens skönsjungande fågel.
Hennes röst är bedårande, silkeslen, smekande och ljuvlig och när hon sjunger tåras all fåglars ögon. Men, för det finns alltid ett men, akta Dig för att bli ensam med henne, för då låter hennes röst så gnällig och gäll att det gör ont i kroppen.
Detektiven hittar Sångfågeln vid den lilla bäcken som rinner genom skogen. Hon sitter där och gråter så det skvalar högt, för att hon känner sig så ensam och argsint.
– Var Du vid trädet igår och tappade några noter? frågar han försiktigt.
- Ja det var jag och jag såg någon som satt uppe i trädet, svarar hon snörvlandes.
– Jag skällde ut henne efter noter, eftersom trädet såg så bräckligt ut, så hon flög sin väg, tillägger hon när hon snörvlat klart.
Sångfågeln kan inte säga hur hon såg ut, som satt i trädet, eller vart hon tog vägen. Men hon lovar att hålla alla ögon öppna i fall hon skulle komma tillbaka och så lovar hon att bli lite snällare.
Nu måste Detektivfågeln fara tillbaka till staden igen. Han tar med sig de sista spåren hem och lovar att arbeta med dem hemifrån.
Han fingrar lite fumligt på krumelurerna, som ser ut som noter. Rätt som det är tappar han en i golvet och en ljuv ton klingar i rummet.
Nu förstår han att de måste tillhöra Sångfågeln, som är skogens skönsjungande fågel.
Hennes röst är bedårande, silkeslen, smekande och ljuvlig och när hon sjunger tåras all fåglars ögon. Men, för det finns alltid ett men, akta Dig för att bli ensam med henne, för då låter hennes röst så gnällig och gäll att det gör ont i kroppen.
Detektiven hittar Sångfågeln vid den lilla bäcken som rinner genom skogen. Hon sitter där och gråter så det skvalar högt, för att hon känner sig så ensam och argsint.
– Var Du vid trädet igår och tappade några noter? frågar han försiktigt.
- Ja det var jag och jag såg någon som satt uppe i trädet, svarar hon snörvlandes.
– Jag skällde ut henne efter noter, eftersom trädet såg så bräckligt ut, så hon flög sin väg, tillägger hon när hon snörvlat klart.
Sångfågeln kan inte säga hur hon såg ut, som satt i trädet, eller vart hon tog vägen. Men hon lovar att hålla alla ögon öppna i fall hon skulle komma tillbaka och så lovar hon att bli lite snällare.
Nu måste Detektivfågeln fara tillbaka till staden igen. Han tar med sig de sista spåren hem och lovar att arbeta med dem hemifrån.
Annons