Jag har inte duschat på mer än en vecka. Jag ska tvätta idag, men ser ingen poäng med att ha rena kläder, när jag ändå inte kommer göra någon insats till renlighet förräns vi ska till morfar, på söndag. Jag känner mig helt och hållet tom. Jag ville färga håret svart och klippa det kort när jag fick en rätt stark svacka, eftersom att jag bara tyckte att jag var ful, och inte dög till ett skit. Genom att göra det skulle jag ha hållit mig inomhus i några månader till, eftersom att jag inte skulle velat bli sedd, eftersom allt mitt självförtroende försvinner med längden på håret. Jag ser inte fram emot någonting, förutom vid en tid på dygnet, mellan eftermiddag och seneftermiddag. I de två/tre timmarna är jag glad på riktigt och längtar till saker på riktigt. Tills dess är det bara tomhet, och saker som gör att det känns lite bättre, och jag slutar tänka på saker som gör mig ledsnare eller får mig att känna mig hopplös. Hade Jonathan inte gått på högskola, hade jag bett honom vara hemma med mig några dagar. Det känns bättre, tryggare. Nu har mamma sagt att jag ska komma till Stockholm i en vecka. jag tror jag behöver det. Hon har tagit ledigt från jobbet för att kunna vara med mig. Har i alla fall ringt sahlgrenska, och de sade att jag kunde sluta med hormonerna. Så det borde gå över inom en månad. Tills dess får skolan bli lidande. Jag orkar verkligen inte gå dit. Jag är dessutom rädd för vad som händer om jag får någon form av svacka när jag är där, eftersom att jag inte känner mig trygg där, och det är såpass långt hemifrån. Aja, slutklagat.

Är inte du kompis med Robert? :) Mimers?