October
Wednesday 13 May 2009 photo 2/2
![[Jag utgår från att de som inte vill läsa låter bli.]
Det har gått några år nu. Det började litet och spårade snart ur i något som var mycket större än nån av oss.
Jag hade sagt "aldrig jag" i alla år, för att jag var bitter och för att jag var rädd.
De säger att man blir blind, och visst, det blir man väl också. Men jag blev mer än så, det finns gränser för vad den blinda inte kan se. Jag avvecklade allt som var viktigt för mig och stängde in mig i det enda jag ville ha och det sista jag behövde. Jag såg inte att jag kvävde mig själv. Med viss hjälp.
När det tog slut och jag fick möta det som jag fruktat mer än något annat, det som jag sa det kan inte hända om, fanns det ingen logik kvar. Den hade vi dödat för länge sen. Jag minns den förtvivlan som följde, jag kommer ihåg ångesten som om den var igår. Hur ett rum kunde bestå av bara "Jag vill inte" i timmar. Hur sorgen blev en bitter smak i munnen.
Det skulle ta lång tid innan jag accepterade. Jag hatar att ha fel, det har inte ändrats. Men efter ännu längre tid återvann jag livet, långsamt, och var tvungen att gå ur den lilla instängda världen jag skapat. Tvungen att möta de misstag jag begått, tvungen att ta mitt straff. Tvungen att ta den skada jag förberett åt mig själv. Men efter det, benägen att ta tillbaka allt jag behöver. Allt jag älskar.
Nu försöker jag ta itu med de saker som gick fruktansvärt fel. Sen jag återfick synen har jag börjat hata det jag aldrig insåg. Tröstar mig med allt det som vi lärde oss att hata, följer de mönster som jag ville motbevisa. Och övertalar mig långsamt, det var inte mitt fel.
Jag vet att allt det tog upp för mycket av mig, jag vet att det kommer ta tid innan jag är klar med allt. Kanske kan aldrig kärlek eller hat för någon utplånas helt från en människas hjärta.
Livet tar vändningar som vi inte anar. Jag hade sagt, att jag vet att jag tar en risk, och jag vet att jag kanske inte reser mig igen om det här raserar. Att jag faktiskt sa mig själv att jag någon gång kanske inte skulle resa mig...
Jag kommer aldrig slås ner utan att jag reser mig, inte innan jag dör.](http://cdn07.dayviews.com/52/_u4/_u6/_u4/_u0/_u9/u464092/27742_1242245774/_Jag_utgar_fran_att_de_som_inte_vill_lasa_later_bli_Det_har_gatt_nagra_ar_nu_Det_borjade_litet_och.jpg)
|
[Jag utgår från att de som inte vill läsa låter bli.]
Det har gått några år nu. Det började litet och spårade snart ur i något som var mycket större än nån av oss.
Jag hade sagt "aldrig jag" i alla år, för att jag var bitter och för att jag var rädd.
De säger att man blir blind, och visst, det blir man väl också. Men jag blev mer än så, det finns gränser för vad den blinda inte kan se. Jag avvecklade allt som var viktigt för mig och stängde in mig i det enda jag ville ha och det sista jag behövde. Jag såg inte att jag kvävde mig själv. Med viss hjälp.
När det tog slut och jag fick möta det som jag fruktat mer än något annat, det som jag sa det kan inte hända om, fanns det ingen logik kvar. Den hade vi dödat för länge sen. Jag minns den förtvivlan som följde, jag kommer ihåg ångesten som om den var igår. Hur ett rum kunde bestå av bara "Jag vill inte" i timmar. Hur sorgen blev en bitter smak i munnen.
Det skulle ta lång tid innan jag accepterade. Jag hatar att ha fel, det har inte ändrats. Men efter ännu längre tid återvann jag livet, långsamt, och var tvungen att gå ur den lilla instängda världen jag skapat. Tvungen att möta de misstag jag begått, tvungen att ta mitt straff. Tvungen att ta den skada jag förberett åt mig själv. Men efter det, benägen att ta tillbaka allt jag behöver. Allt jag älskar.
Nu försöker jag ta itu med de saker som gick fruktansvärt fel. Sen jag återfick synen har jag börjat hata det jag aldrig insåg. Tröstar mig med allt det som vi lärde oss att hata, följer de mönster som jag ville motbevisa. Och övertalar mig långsamt, det var inte mitt fel.
Jag vet att allt det tog upp för mycket av mig, jag vet att det kommer ta tid innan jag är klar med allt. Kanske kan aldrig kärlek eller hat för någon utplånas helt från en människas hjärta.
Livet tar vändningar som vi inte anar. Jag hade sagt, att jag vet att jag tar en risk, och jag vet att jag kanske inte reser mig igen om det här raserar. Att jag faktiskt sa mig själv att jag någon gång kanske inte skulle resa mig...
Jag kommer aldrig slås ner utan att jag reser mig, inte innan jag dör.
Comment the photo
*ger muffins-färdkost*
Om det nu är det?
18 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/tatl/367075721/
Visa toppen
Show footer