Onsdag kväll – jag ser en liten plupp/rodnad vid yttre ögonvrån på Segra, hon leker med andra hundar dagligen och tänker att hon har väl fått sig ett bett eller nått, tänker inte mer på det och vi går o lägger oss.

Torsdag morgon – vaknar vid 10 och Segra är bubblig i ansiktet och röd i ögon och öron, blir lite orolig men hon är inte berörd av bubblorna och kliar sig inte avsevärt, tänker att hon säkert fått i sig nått olämpligt och att jag avvaktar så länge det inte blir värre eller hon blir påverkad på något sätt.
Hon är som vanligt resten av dagen, bubblorna lägger sig ett par timmar mitt på dagen men blossar upp igen runt 18-tiden, dom har då satt sig längre upp på nosryggen, runt ögonen och dom börjar komma runt läpparna. Jag blir mer orolig, och tänker att jag åker in så hon kan få lite kortison, eftersom jag varken har bil eller körkort – och vad gör jag om det blossar upp mer eller sätter sig kring luftvägar senare under kvällen/natten?!

Torsdag kväll – Jag ringer till Västerort och rådfrågar och även dom tycker att vi ska komma in så hon kan få kortison så det inte blossar upp mer under natten.
Vi är framme vid Västerort strax innan 20. Segra spyr en gång i bilen på väg in, jag tänker inte så mycket på det då hon är åksjuk och brukar spy när hon åker bil, men jag tycker ändå att det är lite märkligt, då hon inte brukar spy på den korta sträckan som det är till veterinären.

Vi kommer in, anmäler oss och det första sköterskan säger är; Oj, hon är ju sprängröd i ögonen också.
Vi får sätta oss för att vänta på veterinären då vi ju kommer in på en akuttid.
Vi hinner sitta i knappt någon minut när jag ser att Segra börjar se väldigt trött ut på ögonen, hon blir liksom loj från ingenstans.. Hon lägger sig ner.. Och bara där ringde första varningsklockan.. Den här hunden har damp hos veterinären, hon står o piper/gnäller o spinner på golvet.. Och nu la hon sig ner.

Hon hinner knappt lägga sig innan hon rester sig vingligt upp o ska spy.. Hon spyr en gång och det luktar fruktansvärt starkt. Och jag ser hur hon ska sätta sig o bajsa, nästa varningsklocka.. Jag tar ut henne och hon går lite vingligt och hinner knappt ut innan hon bajsar.
Jag tar upp en påse o ska plocka upp efter henne och jag hinner precis ta upp efter henne och då trillar hon ihop. Hon kollapsar och jag får ingen kontakt med henne, hon svarar inte på något, försöker dra upp henne men hon är helt lealös och knappt vid medvetande. Jag bär in henne igen och sätter henne vid receptionen och ska precis tala om för sköterskan vad som hänt och då trillar hon ihop igen, samma sak den här gången, knappt vid medvetande och hon reagerar inte på något.

Sköterskan ropar in vet. och en annan sköterska medans jag bär in henne på rummet.. Och där brister det för mig, jag börjar tokgråta och det springer folk ut och in, det rakas, sätts kanyler i båda benen, i med dropp och hon får massa mediciner. Jag sätter mig ner för att inte svimma själv.
Hon går ner i andning och puls, tappar färgen och blir helt likblek i hennes tidigare sprängröda ögon, hon blir likblek i munnen och tungan blir blek/blå/lila. Ni som avlivat en hund, vet hur en död hund ser ut – hon såg död ut.
För varje andetag hon tog, tänkte jag att det här är hennes sista, jag böjer mig över henne, tårarna rinner och jag säger hela tiden till henne att jag älskar henne och att hon måste vara stark nu.

Veterinären rusar in igen efter o ha hämtat kortisonet till henne och talar om för mig att läget inte alls är under kontroll, hon är riktigt illa däran och att hon måste informera mig om att det här kan sluta illa. Jag avbryter veterinären och säger att jag förstår mycket väl vad som kan hända, jag har varit med förr – hon nickar, det vet hon, det var hon som tog bort Ruff, hon beklagar och säger att även om jag vet och förstår vad som händer/kan hända, så måste hon informera mig när läget är så pass kritiskt att Segra kanske inte klarar sig.

Efter en 10-15 min med dropp, "piggnar hon till", (läs: hon blinkar och svarar när vi knäpper henne på ögonen, nosen och ruskar om henne). Dom ska försöka ta blodtrycket på henne och hon måste då sitta upp, vi sätter henne upp med hon faller ihop igen, jag får stå och hålla upp henne medans dom tar blodtrycket. Vilket inte heller var lätt, då pulsen var så svag/långsam att det tog tid för dom att ens hitta venen i tassen där dom skulle mäta trycket.

Klockan är nu runt 20.30, dom stänger 21. Det diskuteras om vart vi ska åka efter det här, och vi kommer fram till att det blir Albano då det ligger närmst eftersom vi tar taxi in.

Veterinären vill se hur Segra går nu när hon är vaken och svarar när vi pratar med henne/knäpper på henne, så vi går ut till receptionen.. Hon orkar knappt gå dom få metrarna ut till receptionen och då går hon väldigt vingligt, så fort vi stannar lägger hon sig. Hon är klart medtagen och fortfarande riktigt illa däran, vi ringer en taxi och den kommer nästan på en gång.

Under taxiresan ligger hon på golvet nedanför mig, hon dreglar och reagerar knappt när jag pratar med henne.
Vi kommer in till Albano och hon orkar precis gå den korta biten från parkeringen in till receptionen, där hon klappar ihop igen.
Vi får komma upp en trappa och sätta oss och vänta ett par minuter. När vi väntar så sitter det en rabiat liten Papillon som gör världens utfall mot Segra som ligger helt däckad på sidan, hennes normala reaktion hade ju varit att försöka äta upp den lilla saken, nu tittar hon knappt upp på den.

Vi får komma in på ett rum väldigt snabbt, där jag får berätta hela förloppet igen medan Segra ligger helt utslagen vid mina fötter. Hon reagerar inte det minsta när veterinären och olika sköterskor gå in och ut ur rummet, kollar pulsen titt som tätt och ska sätta på henne deras halsband osv.

Veterinären här förklarar även hon att situationen är kritisk, det kan hända att hon inte klarar natten och det avgörande skulle vara runt 3-4 på natten då det mesta av droppet och medicinerna hon fått skulle börja släppa och klarar hon det så kunde vi pusta ut lite.
Jag lämnade henne med tårar i ögonen och pussade henne en sista gång i pannan och berättade hur mycket jag älskar henne och att hon måste vara stark nu.

Jag gick ut från Albano med ett koppel och ett halsband, utan hund, med tårar rinnandes längs mina kinder. Var det här sista gången jag fick pussa henne i pannan och tala om hur mycket jag älskar henne? Jag är inte redo för att låta ännu en ängel flyga iväg…
Vägen hem och resten av natten spenderades med tårar i ögonen, omfamnad av J som kom o mötte upp mig vid Albano och "bar mig när jag föll".

Fredag – Telefonen ringde strax efter 10, hon klarade natten. Hon hade blivit dålig igen vid 3-4 som dom trodde, men dom ökade på droppet och gav henne mer kortison. Men hon klarade sig, hon klarade dom kritiska timmarna trots att hon hade oddsen emot sig.

Vid 13 fick jag hämta henne, jag kunde knappt bärga mig och jag var som ett barn på julafton och log nog konstant. I receptionen när jag skulle betala stod det på Segras "sida" att hon "Vill hem NUUU!!!!!". Hon hade tydligen haft skönsång för dom alla där på morgonen och tyckte inte alls att det här med att sitta i bur var något för henne.

Vi får komma in i ett avsides väntrum, jag hör tassar, jag vet direkt att det är min älskade Segra som kommer… Runt hörnet kommer hon.. Och hon exploderar av lycka, det hoppas, skriks, bits, pussas och viftas på hela kroppen. Min älskade älskade älskade Segra är med mig igen. Lyckan kan inte beskrivas med ord.

Ingen vet vad som hände, vad hon reagerat på eller vad hon fått i sig. Det lär vi aldrig få veta heller.
Hon ska äta kortison i 6 dagar nu, sen ska vi vänta några dagar sen ska vi in för o ta en allmän kontroll av henne samt ta ett vanligt blodprov för att se så alla värden ser bra ut.

Segra är medtagen, hon är inte helt sitt vanliga jag – hon är trött, men jag ser att hon är på väg tillbaka. Huvudsaken är att hon är här, att jag känner hennes andetag mot mina ben i skrivande stund.
Sånna här händelser sätter verkligen livet i perspektiv och när ni läst detta – vill jag att ni går och pussar lite extra på era älskade vänner, det ska jag göra.

Herregud vad läskigt! Fyfyfy... Vilken otrolig tur att allt gick bra!