June
Thursday 30 April 2009 photo 1/1
|
Jag hadde precis börjat att ladda ner lite filmer när jag tänkte att det var dags att lägga mig .Jag gick ut i badrummet och började borsta tänderna.
När jag stod där, kl. 00:22, tyckte jag mig höra några konstiga dova ljud inifrån huset. Jag övertygade mig om att det var tvättmaskinen som fortfarande stod på, och borstade färdigt. Sen gick jag tilbaka in i mitt rum(hade jag verkligen släckt tidigare?) och grävde ner mig i sängen för en god natts sömn.
Efter bara några sekunder fick jag en märklig känsla i hela kroppen. Till min förskräckelse tyckte jag mig känna flåsande andetag i nacken. Sakta trevade jag med handen bakom min rygg, och till min enorma förskräckelse kände jag något där. Jag fumlade runt lite mer och upptäckte att min hand smekte ett tygklätt lår. Då rörde sig en skugga bakom mig. Konturen av ett huvud började röra sig emot mitt öra, och plötsligt bröt tystnaden med ett triumferande vrål rakt in i hörselgången:
"Tagen på bar gärning, din usle kilobytmarodör!"
Och inom en sekund var allt kaos. Helikopterstrålkastare lyste in i mitt rum och bländade mig, figuren slet av sig täcket och slängde sig upp ur min säng, varpå jag till min skräckblandade förvåning upptäckte att det var Henrik Pontén, klädd i svart kostym och med portföljen i högsta hugg. Fönstret krossades med ett öronbedövande brak och tre tungt beväpnade Säpo-poliser svingade sig in på rep. Som i slow motion ryckte en polis upp två Uzis, en i var hand, och med ett primalvrål pepprade han min dator tills bara teknologisk kaffeved återstod. Den andra polisen ryckte en pistol ur hölstret, slängde sig på marken, rullade runt, och mitt i rörelsen avfyrade han ett välriktat skott rakt på min iPod, som flög in i väggen och gick i småsmulor. Den tredje polisen grabbade tag i min externa hårddisk och hivade den med full kraft ut genom fönstret, varpå en värmesökande missil sköt ut från helikoptern ovanför och sprängde den i mikrober med en öronbedövande explosion. Pontén dansade en ursinnig segerdans mitt på golvet och svingade portföljen åt alla håll.
Förstummad av chock reste jag mig upp, och höjde armen för att skyla mig mot vinddraget, omkringblåsta papper och helikopterns bländande strålkastarljus. Jag lyckades urskilja "I.P.R.E.D." i stora vita bokstäver på dess sida, innan Wagner's "Ride Of The Valkyries" började strömma från högtalare i den med öronbedövande volym. Pontén gick ner i spagat och spelade ett vildsint luftgitarrsolo mitt på min matta. Då sparkades min dörr in av ytterligare två poliser, likt de andra klädda i skottsäker väst och hjälmar med visir. Den ena slängde ner mig på mage och ställde sig med knäna på min rygg. Han låste mina armar bakom ryggen och vrålade ursinnigt något om "Norrlands Guantanamo" men jag kunde inte urskilja vad han sa över allt oväsen. Musiken nådde sitt klimax, Pontén stod nu och dansade med kraftiga, juckande rörelser mot mig. Plötsligt fick jag ett kraftigt batongslag i huvudet och tuppade av.
Nu sitter jag här i en mörk cell. Då och då hör jag kvävda skrik genom väggarna. De har klätt av mig naken och tatuerat ett piratskepp på mitt bröst, med något slags serienummer under. Allt som finns är inne är en skål fil, en rostig toalett och ett porträtt av en skrattande Lars Ulrich på väggen. Lyckligtvis hade jag gått en hemlig överlevnadskurs organiserad av Piratbyrån tidigare, där jag lärde mig hur man bygger om toalettens spolmekanism till en fungerande minidator som jag lyckats koppla upp mot fängelsenätet, och här är jag nu.
Jag är så rädd... Vad ska jag göra? Är jag märkt för evigt? Är detta slutet?
Efter bara några sekunder fick jag en märklig känsla i hela kroppen. Till min förskräckelse tyckte jag mig känna flåsande andetag i nacken. Sakta trevade jag med handen bakom min rygg, och till min enorma förskräckelse kände jag något där. Jag fumlade runt lite mer och upptäckte att min hand smekte ett tygklätt lår. Då rörde sig en skugga bakom mig. Konturen av ett huvud började röra sig emot mitt öra, och plötsligt bröt tystnaden med ett triumferande vrål rakt in i hörselgången:
"Tagen på bar gärning, din usle kilobytmarodör!"
Och inom en sekund var allt kaos. Helikopterstrålkastare lyste in i mitt rum och bländade mig, figuren slet av sig täcket och slängde sig upp ur min säng, varpå jag till min skräckblandade förvåning upptäckte att det var Henrik Pontén, klädd i svart kostym och med portföljen i högsta hugg. Fönstret krossades med ett öronbedövande brak och tre tungt beväpnade Säpo-poliser svingade sig in på rep. Som i slow motion ryckte en polis upp två Uzis, en i var hand, och med ett primalvrål pepprade han min dator tills bara teknologisk kaffeved återstod. Den andra polisen ryckte en pistol ur hölstret, slängde sig på marken, rullade runt, och mitt i rörelsen avfyrade han ett välriktat skott rakt på min iPod, som flög in i väggen och gick i småsmulor. Den tredje polisen grabbade tag i min externa hårddisk och hivade den med full kraft ut genom fönstret, varpå en värmesökande missil sköt ut från helikoptern ovanför och sprängde den i mikrober med en öronbedövande explosion. Pontén dansade en ursinnig segerdans mitt på golvet och svingade portföljen åt alla håll.
Förstummad av chock reste jag mig upp, och höjde armen för att skyla mig mot vinddraget, omkringblåsta papper och helikopterns bländande strålkastarljus. Jag lyckades urskilja "I.P.R.E.D." i stora vita bokstäver på dess sida, innan Wagner's "Ride Of The Valkyries" började strömma från högtalare i den med öronbedövande volym. Pontén gick ner i spagat och spelade ett vildsint luftgitarrsolo mitt på min matta. Då sparkades min dörr in av ytterligare två poliser, likt de andra klädda i skottsäker väst och hjälmar med visir. Den ena slängde ner mig på mage och ställde sig med knäna på min rygg. Han låste mina armar bakom ryggen och vrålade ursinnigt något om "Norrlands Guantanamo" men jag kunde inte urskilja vad han sa över allt oväsen. Musiken nådde sitt klimax, Pontén stod nu och dansade med kraftiga, juckande rörelser mot mig. Plötsligt fick jag ett kraftigt batongslag i huvudet och tuppade av.
Nu sitter jag här i en mörk cell. Då och då hör jag kvävda skrik genom väggarna. De har klätt av mig naken och tatuerat ett piratskepp på mitt bröst, med något slags serienummer under. Allt som finns är inne är en skål fil, en rostig toalett och ett porträtt av en skrattande Lars Ulrich på väggen. Lyckligtvis hade jag gått en hemlig överlevnadskurs organiserad av Piratbyrån tidigare, där jag lärde mig hur man bygger om toalettens spolmekanism till en fungerande minidator som jag lyckats koppla upp mot fängelsenätet, och här är jag nu.
Jag är så rädd... Vad ska jag göra? Är jag märkt för evigt? Är detta slutet?
Visa toppen
Show footer