May
Saturday 22 May 2010 photo 2/35
|
Kapitel 2
Josefine
Hon kunde fortfarande inte tro på att hennes dröm hade gått i uppfyllelse, att hon skulle få träffa Tom!
Ok, hon skulle visserligen få träffa hela bandet, men det mest fantastiska var fortfarande att hon skulle få träffa Tom! Han som var så gullig!
Hon hade hört att han kunde vara riktigt elak, att han bara låg med en och sedan stack, men hon var säker på att han faktiskt inte var sådan.
Han var säkert helt underbar. Snygg visste hon ju redan att han var.
Hon önskade verkligen att veckan kunde ta slut så att hon skulle få träffa honom, men, det var ju i alla fall bara två dagar kvar tills sommarlovet började, och sedan bara ynka en dag innan de skulle få åka till London!
Tiden där skulle gå fort, hon o Lo skulle köpa massa snygga kläder.
Ok, hon skulle nog köpa mycket mer kläder än Lo.
Lo hade ju en så jobbig smak. Antigen så skulle hon ha jeans på sig eller så skulle det vara svart.
Hon hatade alla andra färger. Det kunde hon faktiskt inte förstå.
Jossan väcktes ur sitt dagdrömmeri av att någon knackade på hennes bänk, när hon kollade upp från bänken, som hon höll på att rita ett hjärta runt namnet Tom på, såg hon att magistern stod där.
Han såg riktigt arg ut, och när han räckte henne gårdagens prov förstod hon varför. 5/40 rätt på svenska provet!
Hon skulle behöva göra om. Och om hon inte klarade prov skulle hon säkert behöva gå om nian, igen. Både hon o Lo var ju nitton, men de gick inte i samma klass eftersom att Jossan hade behövt gå om tre gånger!
Lo gick ju i tredje ring nu. Hon skulle bara behöva gå klart trean, och sedan fyran, så skulle hon kunna gå på högskola!
Lo hade bestämt sig för att ta en spetskurs i naturvetenskap, hon behövde visserligen gå ett år längre, men då kanske hon och Jossan skulle kunna gå ett år tillsammans.
Nu verkade det inte bli så.
"Ledsen Lo…" muttrade hon, och återvände till att måla på bänken.
Lovisa
Jag skrattade med åt Sebastians skämt, men egentligen tyckte jag inte att det var så kul. Det var ännu ett skämt om TH, och jag gillade ju visserligen inte deras musik, men jag gillade Jossan, och hon skulle blivit jättesårad om hon hörde mig skratta åt detta.
"Jag hörde att du skall gå på en av Tokyo Hotels konsärer, Lo" Sade Hanna, och jag vände mig irriterat mot henne.
"Det är Tokio, med ett i, alltså Tokiiiio. Fattat?!" Jag hade tidigt lärt mig av Jossan hur det uttalades, och hur det stavades. Och som den perfektionist jag var störde jag mig verkligen på att folk uttalade det fel. Hanna såg lite tillplattad ut ett tag, men försvarade sig sedan med:
"Jag visste inte att du var ett sådant stort fan, Lo!" Jag höjde på ögonbrynen och kunde se hur Hanna kröp ihop.
"Det är jag inte heller, men bara för det betyder det ju inte att jag är så dålig på svenska att jag inte ens kan uttala ett sådant enkelt ord." Hanna skakade på huvudet, och vände sig mot Beatrice igen.
"Just de ja, tjejen du bor hos är visst ett stor fan av dem, va?" Jag nickade mot Sebastian, och kastade sedan en snabb blick mot klockan. Jävlar! Vi började om för fem minuter sedan! Jag hoppade av bordet, gav Sebastian en snabb kyss, som råkade vara killen jag var ihop med på den tiden, och sprang sedan iväg med NO pärmen under armen och en penna i handen.
"Hej då gullet!" Ropade Sebastian efter mig, och jag skakade på huvud. Han kunde vara jävligt irriterande ibland. Till exempel att han vågade ge mig nya namn, som gullet, och älskling, att hur VÅGADE han? Jag var faktiskt väldigt stolt över mitt namn, Lovisa, och, även om jag kunde stå ut vid att folk kallade mig Lo, folk är ju helt galna i smeknamn, så kunde jag absolut inte stå ut med att folk kallade mig just sådant som gullet. Det lät så… Fjäskande.
Viktor blev inte sur för att jag var sen. Jag var hans stjärnelev, jag hade högst betyg av alla hans elever, men det var ju inte heller så konstigt. När min mamma lades in på sjukhuset brukade jag sitta hos henne hela tiden, och oftast så jobbade jag med skolgrejor. Även några månader efter att hon hamnade i koma fortsatte jag så där, ifall att hon vaknade upp ville jag väldigt gärna vara där. Efter ett tag gav jag upp hoppet på att detta någonsin skulle hända.
Lektionen gick snabbt, och sedan resten av skoldan. När jag kom hem var Jossan inte hemma, och jag passade på att gå in på datorn. Jag loggade inte på bilddagboken, kollade snabbt igenom några kompisars bilder, laddade upp några nya bilder jag tagit med min kamera, skrev något kort om skoldagen, och loggade ut. Det fanns ingen egentlig anledning till att jag hade bilddagboken, om det hade varit för att jag ville att folk skulle se mina bilder hade jag ju kunnat skicka in dem på någon sida eller något, och jag skrev aldrig något direkt häpnadsväckande i dagboken, allt jag skrev var, även om jag faktiskt skrev vad jag gjorde under dagen, och ungefär vad jag tyckte, väldigt opersonligt. Jag kollade dessutom snabbt hotmailen, och såg att jag fått ett brev från TH-sidan Jossan nämnt, den som lottade ut backstage-passen, där läste jag att, som jag redan visste, jag vunnit backstage-passen och att en bil skulle hämta mig, Jossan, och två andra tjejer, på ett hotell i London. De skulle dessutom betala för hotellet, men vi fick stå för flygresan. Plötsligt hörde jag hur någon öppnade och smällde igen ytterdörren där nere, och när Jossan skrek "Jag är hemma!" Förstod jag, såklart, att det var hon.
Comment the photo
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/thatfool/442429874/
Visa toppen
Show footer