Kapitel 3

Tom

Tom kollade snabbt igenom namnen som stod på skärmen, Lovisa, Josefine, Andrea och Riccard. Han antog att Riccard var en kille, annars hade svenska tjejer jävligt konstiga namn.

"Er kam mit einem Kerl, dieses Mal!"(det kom med en kille denna gången) Ropade han, till de andra. Georg svarade snabbt:

"Es ist immer so shwer, wenn die Mädchen weinen und schreien anfangen, oder?!"(det är alltid så svårt när tjejerna börjar gråta o skrika, eller hur) Alla instämde, och Tom vände sig mot skärmen igen. De tre dagar tjejerna skulle vara här skulle vara jobbiga. De skulle skrika, och gråta, och hela tiden säga hur bra de var. Det var visserligen kul att höra att man var bra, men efter ett tag var det bara jobbigt. Det enda positiva var att de flesta tjejerna inte hade något emot att knulla. Han log när han tänkte på det, och lutade sig tillbacka i datastolen, och lade händerna bakom nacken.

Josefine - Tre dagar senare

OMG! Det var idag hon skulle åka till London! Hon hade redan packat allt, nu var det bara att se till att mamma hade överfört de där extra tvåtusen till hennes konto, och till Los konto också, såklart. Hon kastade en snabb blick på klockan, och såg att det bara var en halvtimma kvar tills de skulle åka.

"LO!! ÄR DU KLAR FÖR ATT ÅKA??!!" Skrek hon, och sprang nedför trappan med sina båda väskor.

Lovisa

Det var bara en halvtimma kvar tills jag skulle åka. Åka till London. Det var som en dröm. En lite halvläskig dröm, då jag inte gillade att flyga, men trots det en dröm.

"Snart klar!" Ropade jag till svar. Innan vi åkte skulle vi ju såklart åka och hälsa på mamma. Annika och Sven hade envisats, och hon hade efter ett tag gett upp. Vad fanns det för mening med att hälsa på någon som låg i koma? Hon var praktiskt taget död, det var inte ens en femtio procent chans att hon skulle överleva. Att min mamma skulle överleva, mamman som hade uppfostrat mig till att veta att våld inte löste något, och att enda sättet att ta sig fram i denna värld är att lita på sina sanna, vänner, och vara tuff mot resterande människor. Plötsligt kände jag hur tårar började rinna nedför min kind. Jag kollade förvånat upp i badrumsspegeln, betraktade flickan som stirrade tillbacka på mig. Mitt ansikte såg… trotsigt ut. Jag hade en trotsig uppsyn. Jag kanske var det också, min mamma hade sagt att hon inte brydde sig hur jag såg ut, att jag fick klä mig hur jag ville, så länge jag kände mig bekväm i kläderna. Så jag hade skaffat dreads, inte sådana där stora o tjocka, det passade verkligen inte till mitt ansikte, utan smala. Mamma sade att jag såg väldigt sött ut i dreadsen, så jag hade börjat sminka mig så att jag skulle se så tuff ut som möjligt, skaffat piercing i tungan och frågat mamma om jag fick skaffa en tatuering. Där satte hon stopp. Jag log mot min spegelbild, och torkade sedan bort tårarna.

"LOOOOOOO!" Hörde jag hur Jossan skrek, och jag lyfte upp ryggsäcken och sprang ned efter henne. När Jossan såg min minimala packning stirrade hon på mig, och jag sade lite irriterat:

"Jag köper kläder där, var längesedan jag var och handlade kläder så jag behöver nya." Jossan rynkade pannan, och sade sedan:

"Köpte inte du de där byxorna för två veckor sedan?" Jag nickade, och sade seda:

"För jätte länge sedan alltså." Jossan skulle just säga något när Annika avbröt henne:

"Tjejer, vi måste åka nu om vi skall hinna med och hälsa på Lovisas mamma." Jag suckade, lyfte upp ryggsäcken och den tomma resväskan och följde med Annika ut till bilen. Jossan kom snart efter mig, med två resväskor och dessutom en handväska med det viktigaste i.

OMG! Det är ju så jävla dåligt!! Men, kommentera!!

Tack så mycket!!