Kapitel 4

Lovisa – På sjukhuset

Jag stirrade på min mammas orörliga röst. Där utanför kunde jag höra hur Annika och någon av doktorerna pratade.

"…som sagt så ser det väldigt dåligt ut. Chansen att hon vaknar går ner varje dag nu. Ni kanske borde prata med Lovisa. Nämna donation och sådant." Jag svalde när jag hörde orden, och kollade ner på mamma. Hennes ansikte såg väldigt fridfullt ut, men bandagen på handlederna satt fortfarande kvar.

"…kommer ta det så bra, och dessutom så har ju Lena blödarsjuka, det är ju därför… Det är ju därför hon hamnade i koman från början." Jag log mot min mor, och kramade försiktigt om hennes hand. Handen var varken kall eller varm, och jag funderade lite på vad som skedde bakom den ljusa hyn. Mammas hår var blont, eller, det brukade i alla fall vara det. Nu såg det mer vit ut. Och hon såg minst tio år äldre ut än hon var.

"Vad fick dig att ge upp hoppet på världen mamma?" Viskade jag, men väntade mig inget svar. Jag hade vänt mig vid tanken på att hon skulle dö, och jag önskade nästan att jag skulle ha kraften nog att gå med på att de skulle ta bort de återupplivande mederna. Men jag klarade det helt enkelt inte. Utan min mamma… Jag kunde inte ens tänka tanken.

"Jag skall åka till London och gå på en TH konsär mamma. Jag vet, jag har sagt att jag inte gillar TH, men Josefine ville så gärna gå, och hon vann backstage-pass och… Tja, det kan ju vara kul och åka till London, eller hur?" Jag stirrade på mammas känslolösa ansikte, önskade att hon skulle slå upp ögonen så att jag kunde få se hennes blonda ögon. Jag hade inte fått hennes ögon. Mina var svarta, men stänk av grått, och mitt hår var brunt, nästan svart. Jag såg inte alls ut som henne. Eller, jo… Vi hade samma hjärtformade ansikte, och samma uppnäsa, men annars… Annars såg jag väl mest ut som min pappa. Min pappa jag aldrig mött.

"Du kan vara lugn." Fortsatte jag. "Vi skall bara vara där en vecka, max två… Och vi kommer inte träffa några killar, förutom TH-killarna, och jag skall se till att Josefine inte gör något dumt. Och jag är ju ihop med Sebastian, så jag kommer inte hitta på något." Jag sade allt väldigt snabbt, och orden blev sluddriga. Jag blev rädd för att det skulle komma tårar, men när jag kände efter var kinderna torra.

"J-jag måste gå nu mamma." Viskade jag, kramade om hennes hand, putade försiktigt bort en av hennes lockar från hennes ansikte, och gick där ifrån.

Josefine

Josefine betraktade sin kompis inne i sjukhus rummet. Hon såg så, sorgsen ut. Men, det var väl inte så konstigt. Det var ju hennes mamma som låg där! Det kändes bara så konstigt, för Lo hade alltid varit den starka. När Josefine för första gången behövde gå om nian retade alla elever henne. Det kändes så jobbigt, för hon var äldre en dem. Hon blev utanför, och blev väldigt ledsen. Tillsist gav hon upp. På den tredje skoldagen berättade hon för Lo i ett sms, och Lo skolkade för första gången för hennes skull. Hon kom till skolan, och skällde ut alla. Alla såg verkligen generade ut, för Lo kunde få en och känna sig väldigt liten och obetydlig. Trots att hon själv är väldigt kort. Det är något med hennes utstrålning. Hon utstrålade självförtroende, och respekt. Det märktes tydligt när hon var med andra människor, förutom med Josefine. Med Josefine var hon lekfull, glad, hon skrattade sitt underbara skratt, och skämtade. Men med andra var hon allvarlig, tiggde aldrig om uppmärksamhet, men fick den ändå.

Josefine drogs tillbacka till verkligheten av att Lo sade något.

"V-va?" Sade hon förvånat, och kollade på Lo.

"Ska vi gå nu eller?" Josefine nickade entuastiskt, äntligen skulle de åka!

Kommentera??

Annons

The photo has no tags

June 2011