May
Saturday 22 May 2010 photo 5/35
|
Kapitel 5
Lovisa - Första dagen i London, 3 dagar kvar till konseren.
Jag sov. Drömde något. Det var otydligt, en dimma. Jag var rädd. Skrek. Ville inte vara med längre. Ville hem. Ville bort. Ville inte dö.
"Lo! Lo vakna! Lo, det är bara en mardröm! Lo!"
Hörde någon ropa. Följde rösten. Hittade inte ut. Skrek. Rädd.
Plötsligt såg jag henne. Ängeln. Nej… Ingen ängel. Mamma. Dimman försvann. Allt var tydligt.
"Mamma!" Viskade jag, och skrek det sedan. Sedan kom mörkret. Sträckte ut sina mörka tentakler. Drog i henne, drog bort min mamma. Mamma fortsatte le. Viskade något. Jag kunde inte höra vad hon sade.
"Mamma!" Skrek jag igen.
"Mamma! Jag kan inte höra dig!" Mamma fortsatte le, och sade sedan, högre:
"Jag älskar dig, Lovisa. Min lilla flicka. Min stora flicka. Jag ÄLSKAR dig!" Jag log. I drömmen. Log. Men mamma försvann. Dimman kom tillbacka. Rädd, igen. Skrek, igen.
"Lo! Det är bara en mardröm! Vakna!" Tillslut vaknade jag. Jossan ruskade i mig, för att väcka mig. Jag var genomsvettig, skakade, grät.
"Mamma…!" Viskade jag, och Jossan kramade om mig.
"Det är ok gumman. Det var bara en mardröm. Lugn nu." Hennes ord funkade, hennes röst var lugnande, jag blundade, men öppnade genast ögonen igen och sade:
"Jag vill ringa Annika. Nu." Min röst var bestämd, och hård, och jag önskade genast att jag hade varit lite mjukare. Jossan var mjuk. Svag, hon behövde mig. Nej, Jo var inte svag. Hon visste bara inte att hon var stark.
"Jag hämtar telefonen, sitt kvar här, Lo." Jag nickade, och Jossan gick iväg för att hämta mobiltelefonen. Vi var på hotellet, hade kommit fram till London sent igår kväll, och genast när vi kom till hotellet hade vi gått och lagt oss. Precis som Annika hade sagt att vi skulle göra. Vuxna var ibland ganska smarta… Ibland.
"Här är den." Sa Jossan och räckte mig telefonen. Jag tog den och ringde Annika.
"Hej *gäsp* det är Annika." Säger en sömndrucken röst. Jag kastar en snabb blick på klockan på nattduksbordet. De röda siffrorna blinkade sju noll noll. Undrar hur mycket klockan var i Sverige då? Antagligen ungefär samma, Annika sov ju fortfarande.
"Det är jag, Lo." Sade jag, och jag kunde höra att jag lätt orolig.
"Hur mår mamma?" Frågade jag försiktigt, och jag hörde hur Annika suckade.
"Gumman, ni har inte ens varit borta en dag, det har inte hänt något." Jag kände hur otåligheten steg i mig, och sa:
"Men kan du inte ringa och kolla, snääääälla?" Annika suckade igen, och sade sedan ja. Hon lade på, och medans jag väntade på att hon skulle ringa upp igen började fingra med en av dreadsen. Håret kändes lite fett, och jag bestämde mig för att duscha.
"Säg till mig när Annika ringer!" Ropade jag till Jossan, som hade krupit ned under täcket igen. Hon grumpade till svar, och jag bestämde mig för att ta med mig telefonen in i toaletten. Än så länge hade vi som tur var rummet för oss själva, ingen av de andra tjejerna hade kommit än.
Jag lätt vattnet skölja över mig, och började sedan skrubba in schampot i dreadsen. Det tog tid, men det gick. De flesta trodde inte man kunde tvätta dreads, men det det kan man. Plötsligt ringde telefonen, låten Monsoon ljöd inne i badrummet.
"MAMMA RINGER!" Kunde jag höra Jo skrika, och jag log. Jag stängde av vattnet, och svarade telefonen.
"Det är Lo. Hur mår mamma?" Frågade jag direkt, och jag kunde höra hur Annika skrattade i andra änden.
"Sjukhuset blev väldigt förvånade när jag ringde sex på morgonen och frågade hur Lena mådde." Klocka var sex där, det betydde att klockan gick en timma efter i Sverige. Bra att veta.
"De sade att inget förändrats, att det inte blivit sämre, men inte heller bättre." Hennes röst lätt lite sorgsen. Jag var inte ledsen. Så länge hon inte var död, skulle jag klara mig.
"Tack Annika, men jag står i duschen, med schampo i håret…"
"Jag förstår gumman. Duscha klart du." Avbröt Annika mig. Sedan sade vi hejdå, och lade båda på. Jag duschade klart, och funderade över drömmen. Den hade känts olycksbådande, men, inget verkade ju vara fel.
"Jag älskar dig också mamma…" Viskade jag, utan att veta varför. Drömmen var ju sedan länge över…
Vet att jag skriver korta kapitel, och att jag istället borde lägga ihop kapitlerna jag skriver samtidigt, men jag tycker det blir så jobbigt själv när texten ligger i en ända klump...
Vet att jag skriver korta kapitel, och att jag istället borde lägga ihop kapitlerna jag skriver samtidigt, men jag tycker det blir så jobbigt själv när texten ligger i en ända klump...
Comment the photo
men något du borde tänka på när du skriver ur andras perspektiv så kan du inte skriva hon om du t.ex´. skriver ur jossans så kan du inte skriva hon på henne utan då blir det jag ^^ samma sak när du skriver ur Toms eller någon annan ^^ det ät bra att tänka på sen så är det några fel i texten som när du glömt att skriva jag när det stod: Och medans jag väntade på att hon skulle ringa började fingra på dreadsen, där ska det vara jag ^^
Men den är jätte bra :D<3
ja det är underbart med sportlov :D ska leva livet nu _D
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/thatfool/442654953/
Visa toppen
Show footer