maj
lördag 22 maj 2010 bild 8/35
|
Kapitel 8
Tom - På konseren
Tom kollade ut över publiken. De skulle snart börja, och Bill stod och pratade till publiken. Alla skrek, men Tom reflekterade inte så mycket över det. Hans blick fångades av en tjej, kanske 17-19 år, som stod bredvid en annan tjej. Deras stilar var helt olika, den ena hade tydligen strävat efter att se sött ut, eller så hade det bara hänt, men hon andra… Hon såg annorlunda ut. Hon hade dreads, som hängde ned över axlarna, och ett hjärtformat ansikte. Hennes kläder var... Vanliga, ett par mörkblå jeans, och en T-tröja det stod Bite me på. Han log när han läste det, och vände sig sedan mot Bill. Han gav signalen för att de skulle börja spela, och ackorden till Monsoon, strömmade ut i lokalen. Snart så började Bill sjunga, och alla tystnade. Tom kollade ut över lokalen igen. Försökte lokalisera tjejen han sett förut, men hon var borta.
Josefine
"Jag går nu!" Skrek Lo över alla tjejers skrik. Josefine brydde sig inte, hon kunde inte ta ögonen från scenen.
"Josefine!" Skrek Lo igen, och tog tag i Jos hand. Josefine slet ögonen från scenen, och vände sig mot henne.
"Vad?" Frågade hon, och Lo svarade:
"Jag går nu, är det ok?" Josefine nickade, hon hade vetat att Lo antagligen inte skulle vara med under hela konseren, och även om hon blev lite förvånad att hon gick redan nu.
"Vart skall du gå?" Frågade hon, och Lo svarade att hon skulle gå backstage, Jossan skulle precis säga något när Tom började spela. Hon vände sig mot scenen igen, skrek, och tystnade precis som alla andra när Bill började sjunga.
Lovisa
Jag suckade lättat när alla slutade skrika. Något var TH i alla fall bra på. Eller, de var ju inte direkt dåliga, bara inte inom rammarna för min musiksmak bara. Jag tog mig snabbt bort mot den dörren jag trodde ledde backstagen, det var svårt, men de flesta var så fixerade med scenen att de inte bråkade. Snart kom jag fram till dörren, och de visade sig att jag hade haft rätt. Jag visade backstage-passet för vakten, men han såg fortfarande fundersam ut. Vågade han släppa in mig?
"I´m in the crew." Ljög jag lugnt, och vakten bestämde sig för att släppa in mig.
Där inne var det mycket svalare, och jag pustade ut. Det hade känts som om man skulle stekas till döds där ute. Jag gick lugnt förbi alla, och kom sedan till en dörr det stod Tokio Hotel på. Jag bestämde mig för att vänta där, då det var störts chans att Jossan skulle komma hit efter konseren.
Där inne var det till och med ännu svalare, och jag kunde höra en luftkonditonerare brumma någonstans från rummet. Rummet var inrett i ljusa färger, och på en av väggarna hängde det en gigantisk TV.
"Undrar om alla får sådan service…" Mumlade jag, och såg sedan att det stod en Xbox på bordet under TV:n. Jag ställde av mig väskan i soffan, och gick fram till Xboxen. Spelen fanns i en låda i bordet, men de flesta verkade vara på tyska. Tillsist hittade jag ett spel på engelska, Need for Speed SHIFT. Då jag växt upp i hus där den enda killen var Josefines pappa, kände jag såklart inte igen spelet, men bestämde mig för att testa det.
Som jag misstänkt var det ett bilspel, men, jag verkade inte vara lika bra som jag trott att jag skulle vara.
"Jävlar… Detta är svårare en att köra bil på riktigt…" Jag hade försökt ta körkort, men när jag övade hade jag vart så dålig att jag efter ett tag gett upp. Jag hade intalat mig själv att jag ändå inte behövde kunna det, men det hände då och då att jag ångrade mig.
Tiden gick snabbt, och även om jag fortfarande inte var så bra på att hålla mig på väggen tyckte jag att det var otroligt kul. Jag märkte inte ens att dörrarna öppnades. De var först när någon sade något på tyska som jag vände mig om och kollade. Det stod fyra killar där, och två av dem kände jag igen som Bill och Tom. Jag vände mig mot TV:n igen, men till min bedrövelse märkte jag att jag åkt av banan, och nu låg sist.
"Fan…" Mumlade jag tyst, och rykte till då någon alldeles bakom mig sade:
"What means ’fan’?" Personen uttalade fan helt fel, och när jag vände mig om såg jag att det var Tom. Han log med hela ansiktet, och de bruna ögonen glittrade. Jag vände mig mot TV:n igen, och sade med lugn röst, trots att jag hade väldigt svårt att hålla mig lugn, av någon konstig anledning:
"It means… Hell, or, devil, select which one you like yourself." Jag hörde hur han skrattade bakom mig, och sedan att han sade:
"You really suck at this game, do you know that?" Jag skakade på huvudet, och sade, något irriterat:
"No I don´t." Tom skrattade igen, och sa:
"Then explain why you´re last and it´s only one lap left." Det var ingen fråga, det var ett påstående, jag blev sur, räckte honom kontrollen och sade, med mycket ilska i rösten:
"Do it better yourself then!" Och Tom tog skrattande kontrollen.
"Someone doesn´t like to lose." Irritationen steg, och jag svarade:
"I don´t have anything against losing, I just don´t like as holes that get into things that doesn´t concern them!"
“You´re in my room, I´m pretty sure this concerns me." Jag hade glömt det, helt och hållet. Hur kunde Josefine gilla den här killen! Han var ju helt blåst. Och dessutom så trodde han helt klart att han var bättre en vad han är. Om jag inte hade varit emot våld hade jag nog slagit till honom.
"I saw you out there, but, then you left. Why? Doesn´t you like our music?" Hade han sett mig? Jaha, därför som han hade kommit hit då… Eller, nej. Han kom nog hit för att det här är hans rum. Dumt påstående.
"Äuhm… It´s nothing wrong with your music but…"
“You don´t like it?" Han avbröt mig. Hur vågade han? Jävla macho typ. Plötsligt såg jag att han låg först. En minut förre bilen som var framför honom. Fan… Han var bättre på detta. Inte kunde hon låta honom vinna. Hon var ingen dålig förlorare, det var den här jävla idioten som gjorde henne till en.
"Don´t interrupt me!" Sade jag surt, och försökte komma på ett sätt att avleda uppmärksamheten. Ok. Ett bra sätt. Jag kunde inte komma på något sätt som jag hade lust att göra, och vissa var mer bisarra en andra.
"But, do you like our music or not?" Frågade han, och jag kunde tydligt höra att han var road.
"No, no I don´t. Satisfied?" Han nickade, och när jag såg att han bara hade ett varv kvar. Då gjorde jag det… det… jag kunde inte sätta ord för det… Det mest dumma? Konstiga? Avledande? I alla fall, jag gjorde något jag aldrig gjort förut för att avleda någon. Jag kysste honom. Han vände blicken från spelet, lätt kontrollen falla till golvet, satte händerna bakom nacken på mig, och kysste mig tillbacka. Jag slött ögonen, men kom sedan ihåg Sebastian. Inte kunde jag vara otrogen mot honom. Visserligen var han jobbig, men inte ens i närheten av lika jobbig som denna kille. Jag drog mig undan, och upptäckte till min förskräckelse att han hade vunnit.
"H-how?" Frågade jag, och pekade på TV:n, han började skratta, och efter ett tag jag med. Det gick inte att låta bli, hans skratt var väldigt meddragande.
Kvällen gick fort. Jag och Tom pratade, skrattade, drack öl, och skrattade mer. Jag märkte inte mycket av vad de andra gjorde. Bara att Andrea hade lagt beslag på Bill, Josefine snackade med Gustav, och att Georg och Riccard betedde sig som om de hade varit bästa kompisar hela livet. Tydligen kunde Riccard tyska flyttande, och ett tag så försökte Georg, Riccard och Gustav lära Josefine att prata tyska. Bill verkade också vilja vara med dem och göra det, men Andrea tjatade på om alla deras låtar, och det syntes ganska tydligt att han var uttråkad. Andrea verkade inte märka det, dock.
När jag och Josefine skulle åka tillbacka till hotellet fick vi höra att vi var för fulla, eller i alla fall jag, och killarna sade åt oss att de kunde få sova hos dem. Bill hade tydligen ett extra rum som jag, Jossan och Andrea kunde sova i, och Riccard kunde sova på soffan. Riccard verkade vara mycket trevligare när han var full.
Sagt och gjort. Bills så kallade "extra rum" var stort, och det fanns två gigantiska sängar där inne. Andrea bestämde direkt att jag och Josefine skulle dela säng, och vi varken ville eller orkade bråka om det. Ingen av oss ville ju direkt dela säng med Andrea. Både Andrea och Josefine somnade fort, man jag kunde helt enkelt inte somna. Jag bestämde mig för att gå ut på balkongen och ta en cigarett, och väl där ute kunde jag se Tom en balkong bort. Jag stod där och betraktade honom ett tag, medans jag rökte min cigarett. Hans hår var i flätor, flätade längst huvudet på honom. Små, små flätor. Jag hade sett den frisyren, men den såg mycket snyggare ut på Tom. Jag skrattade åt den tanken, och han märkte mig, log, och vinkade mot mig. Jag log tillbacka, och han vinkade sedan åt mig att komma. Jag skakade på huvudet, men han bara log och fortsatte vinka. Av någon konstig anledning bestämde jag mig för att gå dit.
Hans rum var inrett precis som Bills, luftigt och med elegant stil.
"Hi Honey…" Viskade han, och drog mig intill sig. Han kysste mig försiktigt. Jag fick svårt att andas, och drog mig bort från honom. Han höjde förvånat på ena ögonbrynet, och jag sade, med en något darrig röst:
"I… I´m together with someone. Tom såg inte förvånad ut, och inte heller sårad. Han frågade bara:
"Do you love this guy?" Jag behövde inte tänka över svaret på den frågan. Nej. Jag älskade inte Sebastian. Jag tyckte att han var jobbig, och irriterande, och enda anledningen att jag fortfarande var ihop med honom var att jag inte visste hur jag skulle göra slut utan att såra honom. Jag skakade på huvudet, och Tom frågade då:
"Then what´s the problem?" Jag skakade på huvudet igen, och sade sedan:
"I… I don´t want to cheat on him. He´s… He´s not a bad guy… I just don´t love him." Jag antog att jag såg väldigt ledsen ut, väldigt sårbar. Det var så jag kände mig just nu. Det var en ny känsla… Nej, det var det inte. Så hade jag ju känt mig varje gång mamma tagit med sig en ny kille hem. Så hade jag känt mig när hon hade försökt ta livet av sig. Men… Men det var första gången jag hade visat någon detta. Josefine trodde att jag var stark, att jag kunde stå upp mot vad som helst. De flesta andra trodde nog att jag var känslolös.
Jag kollade upp i Toms ansikte, och jag kunde se att han förstod.
"Then we won’t. I won´t push you. I don´t want to hurt you." Jag kollade förvånat på honom. Det var inte det att jag var förvånad över att han inte ville såra mig, varför skulle han vilja det. Det var sättet han sa det på. Rösten var så mjuk, och han lätt så omtänksam att det nästan gjorde ont.
"I must go…" Sade jag, och vände mig och gick mot dörren.
"Don´t go!" Sade han plötsligt, och jag vände mig förvånat mot honom.
"Why?" Frågade jag, och min hals känds väldigt sträv, och så lätt mitt ord också.
"I can´t sleep, and I would prefer not being alone." Jag log mot honom, vi gick fram mot soffan, satte på TV:n och satt där och kollade på TV:n. Efter ett tag somnade jag.
Tom
Hon såg så vacker ut när hon log lutad mot hans axel. Så vacker att det gjorde ont. Han log försiktigt, lyfte upp henne, och gick bort mot hans rum. Där lade han henne i sängen, kröp i själv, drog täcket över dem, och gav henne en snabb kyss på munnen. Hon log lite i sömnen, och Tom gav henne ett leende tillbacka.
"Goodnight honey…" Sade han med mjuk röst, och slött ögonen. Snart sov han också.
Oj då... Vad långt detta kapitlet blev^^ Jaja.... Tycker själv att det inte blev så bra dessutom... Glömde typ bort Josefine...
Oj då... Vad långt detta kapitlet blev^^ Jaja.... Tycker själv att det inte blev så bra dessutom... Glömde typ bort Josefine...
Visa toppen
Visa sidfoten