May
Saturday 22 May 2010 photo 10/35
|
Kapitel 10
Lovisa – På sjukhuset
Jag såg mamma ligga där orörlig, som så många andra gånger. Maskinen bredvid henne, som jag inte kunde minnas namnet på, pep långsammare nu, men annars var hon fortfarande samma gamla mamma. Hon skulle snart dö, hade de sagt. Det var längesedan hon hade klarat sig utan att en maskin andades åt henne. Jag visste att jag inte skulle vilja leva så, så jag hade för länge sedan skrivit på något papper som sa att inga livsuppehållande åtgärder skulle upptas. Det betydde att om jag inte kunde andas själv, förutom om jag opererades eller något, så skulle jag inte få någon sådan hjälp. Och, dessutom så skulle jag inte heller få andningshjälp om jag hamnade i koma. Förhoppningsvis skulle jag väl inte det. Jag ville inte dö, men det mamma gjorde just nu var inte att leva, det var en dålig imitation.
Jag var själv inne hos mamma. Ville ha det så. Orkade inte med Tom. Han var väldigt snäll, väldigt trygg. Men jag ville bara vara själv med mamma. Ville inte att någon skulle se mig nu. Men de gjorde ju det, såg mig. Tom stod precis utanför rummet, väntade på at jag skulle säga att jag ville ha honom där inne.
"J-jag har saknat dig mamma…" Viskade jag, och tog försiktigt tag i hennes hand. Bandagen var borta nu, men ärren var kvar. De var svag rosa, och stod ut mot mammas annars bleka hud.
"Du får inte ge upp… De säger att du inte kommer överleva, men du får inte ge upp. De är inte riktigt kloka de där doktorerna, frågade om jag ville "dra ut kontakten". Som om jag skulle ge upp på dig, bara för att de säger att du inte kommer överleva. Så länge som de finns en chans att du överlever, så kommer jag finnas här för dig mamma…" Hennes orörliga ansikte kändes som en spark i magen. Varför kämpade hon inte? Varför slogs hon inte för sitt liv? Varför… Varför?
"Mamma snälla…" Jag viskade orden, svagt, men ändå hörbart. Kände hur tårar började rinna. Halsen blev tjock, som om det låg en stor klump där.
"Ge inte upp. För min skull, snälla… Snälla. Ge inte upp. Jag behöver dig, förstår du inte det?" Jag undrade om hon skulle komma till himmeln. Jag trodde inte på Gud, men jag ville väldigt gärna göra det. Det skulle kännas väldigt skönt om jag visste att mamma skulle komma dit. Fast, om man tagit självmord, kom man dit då?
Nästa dag
Under natten hade mammas hälsa förvärrats ytligare, läkarna hade gång på gång frågat om det inte var dags och släppa taget nu. Men jag ville inte ge upp. Mammas alla organ blev svagare, och hon skulle inte få någon transplation, eftersom att de inte trodde att han skulle överleva. Eftersom att de gett upp. Hade de ens rätt att göra det? Var det inte jag som bestämde när de hade rätt att ge upp? Den natten hade jag sovit på sjukhuset, inne hos mamma, i en säng som läkarna ställt in där. Alla tyckte synd om mig. Jag kunde se det. Men jag ville inte ha deras medkänsla, jag ville att de skulle hjälpa min mamma. Att de skulle se till att hon överlevde. Tom hade åkt med Bill och de andra till något hotell, Josefine sov hemma hos sig. Jag var ensam med mamma, och alla läkarna. Men, de andra skulle väl snart komma.
Jag råkade se min spegelbild i ett fönster, och vad jag såg förvånade mig. Jag såg död ut. Jag hade stora svarta ringar under ögonen, och mascaran och eyelinern hade runnit ut. Ett tag funderade jag på att strunta i det, men gick sedan bor t till närmaste toalett och tvättade bort allt. Plötsligt fick jag för mig, att medans jag var borta så höll mamma på och dö, så jag sprang bort mot mammas rum igen, och såg till min stora lycka att hon fortfarande var kvar. Det hade knappt gått en vecka på sommarlovet. Trots det så kändes det som flera år.
"Lovisa?" Hörde jag plötsligt någon säga, och vände mig om. Där stod Sebastian. Han såg lika gullig ut som alltid, men jag fylldes med en vis motvilja när jag såg honom. Jag försökte att inte visa det, och log försiktigt mot honom.
"Hej…" Min röst lät svag, och grusig. Sebastian log mot mig, ett leende fyllt av medlidande. Han tog tre steg fram mot mig, och höll sedan om mig.
"Jag hörde av min pappa, som jobbar här, vad som hänt. Jag är så ledsen för din skull Lo." Jag stod där med ett uttryckslöst ansikte, och lätt honom hålla om mig. Orkade inte säga något om Tom. Ville inte säga något om Tom. Orkade inte se Sebastian gråta.
Nästa dag
Sebastian hade sovit hos mig på sjukhuset. Bara Josefine hade kommit dagen innan, Tom hade mått dåligt, och Bill hade behövt stanna hos honom. Gustav och Georg hade väl inte haft lust och komma, antog jag. På ett sätt var jag glad att Tom inte kommit. Det betydde att jag kunde skuta upp att göra slut med Sebastian en dag till, och om han inte kom idag heller, vilket inte var troligt, ännu en dag.
Idag kom dock Bill. Han hade inte stannat länge, men han hade sett Sebastian, och antagligen förstått. Han hade hälsat från Tom, och jag hade hälsat krya på dig, till Tom. Mamma hade återigen blivit sämre, och läkarna meddelande att hon antagligen inte skulle överleva dagen. Men det hade de ju sagt igår också, och då överlevde hon ju?
Jag mådde illa vid tanken på att mamma kanske skulle dö, och jag skickade ut Sebastian för att köpa hamburgare, för att bli av med honom.
Jag satt vid mammas huvud. Betraktade hennes ansikte.
"Snälla mamma, överlev…" Viskade jag. Jag hade inga tårar kvar att gråta, de var alla slut. Det gjorde ont i hjärtat att se mamma ligga där, och plötsligt orkade jag inte med det längre. Jag reste mig upp, och gick ut ur sjukhuset.
Där ute var det varmt, men solen värmde inte upp mig. Och de andra människornas glädje smittade inte av sig, som den brukat. Det enda den gjorde var att få mig att kända mig avundsjuk. Jag hörde hur folk helt plötsligt började skrika, och kollade förvånat upp. Då såg jag Tom, han såg sjuk ut, och arg, svartsjuk. Han tog tag i min arm, och drog in mig i sjukhuset igen, in på en toalett.
"Who was that guy in your room?" Väste han, “Was it you boyfriend?!" Jag stirrade in i hans ansikte, det fick fortfarande mitt hjärta att slå fortare, gjorde mig fortfarande knäsvag, men trots det var jag likgiltig, nickade bara.
Tom
När hon nickade kändes det som hon slagit till honom. Han visste inte varför. Han visste inte ens varför han var arg. Hon var bara en annan tjej, och han visste med säkerhet att han inte älskade henne. Han hade vetat om han gjorde det. Hade känt det. Men han brydde sig om henne, hon var speciell, och när Bill hade berättat för honom om att en kille varit i hennes rum, förmodligen hennes pojkvän, hade han mått så illa att han spytt. Varför hade han varit där?
"Have you broken up with him yet?" Han visste svaret. Hon hade väl sagt om hon gjort det? Hennes skakning på huvudet var bara en bekräftning på vad hon redan visste, men det gjorde fortfarande ont.
"W-will y-you…?" Han stammade. Han hatade det, men han stammade. Denna gången tvekade hon, men efter ett tag skakade hon på huvudet. Han trodde att han skulle spy igen. Mådde illa. Kände sig svimfärdig. Behövde sätta sig ned. Han putade undan henne, och satte sig på toalettlocket.
"Why?" Viskade han efter ett tag, men allt hon sa var:
"Please leave... I... I can´t talk to you right now."
:'( Är så dum att jag nästan själv gråter när jag läser detta... Har alldeles för bra inlevelseförmåga, och dessutom så vet jag ju redan vad som kommer hända...
"Please leave... I... I can´t talk to you right now."
:'( Är så dum att jag nästan själv gråter när jag läser detta... Har alldeles för bra inlevelseförmåga, och dessutom så vet jag ju redan vad som kommer hända...
Visa toppen
Show footer