May
Saturday 22 May 2010 photo 11/35
|
Kapitel 11
Lovisa
Varför hade jag gjort så? Varför hade jag inte sagt att jag skulle göra slut? Och varför gjorde det så ont? Jag älskade honom inte. Han var bara som alla andra killar. Ok. Inte precis som alla andra. Han var ju gullig och så, men inte som Sebastian. Inte krävande. Kvävande. Och framförallt inte lika ynklig som Sebastian.
När jag kom tillbacka till mammas rum var det fullt med doktorer där. Jag såg oförstående på virvaret. Sedan stannade alla upp, och en av dem fastställde dödstiden. Då skrek jag. Skrek åt dem att fortsätta. Att inte ge upp. Många försökte lugna mig, men ingen lyssnade. Varför lyssnade ingen? Hon kunde inte vara död. Hon fick inte.
"MAMMA!!!"
Josefine
Lo hade varit konstig sedan det att hennes mamma dog. Josefine förstod varför, hennes mamma hade ju dött. Men hon förstod inte varför hon hade varit så elak mot Tom. Bill hade berättat för Josefine, och när Josefine hade frågat Lo hade hon skrikit åt henne. Skrikit åt henne att inte lägga sig i. Skrikit att det var Josefines fel att hennes mamma var död, att det var hon som tvingat Lo att åka till London. Josefine visste att hon inte borde ta åt sig. Att Lo inte menade det, men hon kunde inte göra annat. Men orden gjorde så fruktansvärt ont. Hon hade nästan inte kunnat andas när hon hört Lo. Det hade snart gått en månad sedan Lena, Los mamma, hade dött, och det var snart bara fem veckor kvar på sommarlovet. Annika och Sven hade planerat att ta med henne och Lo upp till Josefines mormor, som bodde i Uppsala. De åkte sällan dit, men det var ju inte så konstigt, De bodde ju i Bohuslän, mormor och morfar i Uppsala, som sagt. Men det skulle inte bli av nu. Plötsligt kände Josefine sig väldigt arg på Lo. Hade hon lov att avbryta deras resa så?
Tom
Han mådde dåligt. Hade mått dåligt enda sedan han sist träffade Lo. Hade inte sagt något till de andra, och trodde inte heller att de märkt något. Han hade varit med på spelningarna, på den koncert som varit, som om inget hänt, men han mådde fortfarande dåligt. Kunde inte få ut hennes bild ur huvudet. Han hade hennes nummer. Han kunde lätt sms:a henne. Men vad skulle han säga? "I´m sorry that a got jealous, it wasn´t your fault, it was mine." Men det skulle ju vara en lögn. Det var hennes fel. Det var hennes jävla fel. Varför kunde hon inte bara ha gjort slut med killen? Varför? Hon hade ju själv sagt att hon inte älskade honom. Så varför?
Lovisa
Jag hade mardrömmar varje natt nu. Det var ungefär samma, förutom att Sebastian och Tom var med i dem också. Sebastian brukad puta ner mig i det mörka hålet, och Tom bara stod där, med tårdränkt ansikte, och sa att han hade älskat mig. Frågade varför jag inte bara gjort slut med Sebastian. Jag hade inget svar på det. Jag ville hemskt gärna göra slut, men jag orkade inte se honom gråta. Tillsist bestämde jag mig för att göra det. För att göra slut.
Nästa dag
Jag sms:ade Sebastian på morgonen, och skrev:
Kan du möta mig utanför gallerian?
Efter ett tag svarade han:
Visst. <3 mår du bättre nu? Saknar dig<3
Meddelandet var äckligt gulligt, och jag svarade bara:
Mmh. Möt mig runt 3, ok?
Han svarade, nästan genast nu:
Ok<3 ses då!
Jag trodde jag skulle spy.
Då det faktiskt bara var Sebastian jag skulle möta, gjorde jag mig inte alltför stor möda att se bra ut. Tog bara på mig ett par jeans, och en My Chemical Romance tröja, och satte upp dreadsen i en tofs. Jag funderade på att ta bort dreadsen, men inte om det innebar att jag behövde klippa av dem. Hade läst någonstans att man kunde kamma upp dem, fick läsa mer om det.
Jag stod utanför gallerian och väntade. Sebastian var väl inte direkt sen, det var mer jag som var tidig. Ljusa tonårsröster överallt gav mig huvudvärk, och en gatumusikant i närheten gjorde det inte bättre. Tillsist kom i alla fall Sebastian. Såg lika gullig ut som vanligt. Han log, men jag såg allvarlig ut. Vi gick bort och satte oss på ett kafé, Sebastian pratade på om allt han gjort sedan vi senast träffast, det verkade vara mycket.
"Sebastian." Avbröt jag han tillsist. Han såg något förvånad ut över allvaret i min röst, men log ändå med hela ansiktet. De mörkblå ögonen glittrade. Jag fick ont i huvudet, igen. Visste inte hur jag skulle säga det.
"Sebastian… Jag… Jag…" Hans leende slocknade. Kände på sig att något var fel. Varför skulle han se så ynklig ut? Förstod han inte hur svårt han gjorde detta för mig? Jag blev arg på honom, trots att det egentligen var han som hade rätt att vara arg nu, inte jag.
"Sebastian, jag gör slut. "Orden lätt hårda, kalla, och jag fick en klump i halsen. Jag ville inte såra honom, men det syntes att jag hade gjort det.
"V-varför…?" Frågade han efter ett tag, men jag svarade inte.
"Vi… Vi hade det ju ganska bra, tycker du inte det…?" Nej. Nej det tycker jag inte. Du är jobbig, och ynklig… Och du kväver mig. Dessutom så stöttar du mig inte, du tvingar mig att fortsätta men du stöttar mig inte. När jag tvekar är du inte där, för du märker det inte. Så nej, vi hade det inte ganska bra. Jag sade inget vad det, orkade inte, kunde inte. Ville inte såra honom, det skulle bara bli jobbigt. Varför måste han vara så ynklig?
När jag kom hem mådde jag illa. Orkade inte tänka. Lade mig ner på sängen, försökte sova. Kunde inte. Ville ringa Tom. Säga förlåt, säga att jag gjort slut med Sebastian. Men kunde inte. Hade inte hans nummer, dessutom så orkade jag inte. Tänk om han inte förlät mig? Tänk om han gått vidare? Jag tänkte på hans ansikte inne på toaletten, när han frågade om jag gjort slut med Sebastian. Ilska, men också en viss sårbarhet. Jag hade sårat honom, mer en jag sårat Sebastian, för Tom var annorlunda. Inte lika ynklig, men inte heller lika… tuff, även om det oftast verkade som han var det. Plötsligt började jag skratta. Här låg jag och låssades att jag kände honom. Jag. Jag som bara varit med honom, två –tre dagar. Sedan kom tårarna. Tårarna, och hopplösheten. Orkade inte tänka.
Josefine
Josefine var på väg till sitt rum när hon hörde det. Gråt. Hon gick fram mot Los där, men öppnade inte, lyssnade bara. Det kom där ifrån. Lo grät. Trots det gick Josefine inte in till henne. Ville inte trösta henne. Lo hade varit så elak senaste tiden, Josefine orkade inte vara snäll mot henne.
Tog lång tid att skriva, ideerna har börjat ta slut^^ Men, det blev ändå ganska halvbra, tycker jag. Kommentera:)
Tog lång tid att skriva, ideerna har börjat ta slut^^ Men, det blev ändå ganska halvbra, tycker jag. Kommentera:)
Visa toppen
Show footer