May
Saturday 22 May 2010 photo 12/35
|
Kapitel 12
Lovisa
Skolan hade börjat igen. Sommarlovet var slut. Vi hade många läxor i No:n nu, för vi skulle ha prov snart. Men det var ok. Jag hade ändå inte lust att hitta på något annat. Ville helst vara med Josefine, men hon hade varit så sur. Hade knappt pratat med mig, bara när hon ville ha något, eller om jag sagt något. Jag undrade visserligen varför, men samtidigt ville jag inte veta. Orkade inte ta ansvar om det var något jag gjort. Annika och Sven märkte säkert att något var fel, men de sade inget.
Jag hade funderat på att flytta ut, men ville samla ihop lite pengar först. Hade skaffat ett nytt jobb, som kassörska på en affär i närheten, Ica Nära. Det var litet, men det gav pengar. Jag jobbade såklart inte så mycket, inte med skola och sådant. Förut hade jag fått hundra kronor i månadspeng av Sven och Annika. De hade inte behövt, men de hade gett mig det ändå. Jag hade jobbat med att sälja GT, på så sätt hade jag lyckats samla ihop med lagom med pengar för att köpa det jag behövde, men aldrig mer än det. Studentbidraget hade jag försökt att inte använda, så jag hade ju lite pengar. Men nu hade jag ett riktigt jobb, som gav pengar. Vid månadens slut, som var snart, skulle jag få 10 000 Kr. Det var inte mycket. Det visste jag, men det kändes som det. Om jag hade kunnat jobba mer, hade jag kunnat tjäna ihop mer, men det kunde jag inte. Inte om jag ville hinna med skolan. Och även om jag inte skulle hinna tjäna ihop till lagom en lägenhet, inte ens en andrahandslägenhet, så skulle jag ändå vara en bit på väg. Jag ville helst inte ta ett alltför stort studielån.
Jag försökte att inte tänka på Tom, eller mamma. För när jag gjorde det kom tårarna. Och jag ville inte gråta mer. Det var som en sjukdom, eller, medicin. Att gråta när någon dör, det är som en smärtstillande tablett när man har ont, men om man gråter för mycket blir det till en sjukdom, man blir beroende. Trots det kunde jag ibland inte hindra tårarna. De bara kom. Utan att jag kunde hindra dem.
Sebastian hade inte pratat med mig sedan jag gjorde slut. Det var skönt. Jag hade trott att han skulle försöka blidka mig, få mig att bli ihop med honom igen. Att han undvek mig var skönt. Folk hade frågat mig varför jag gjort slut med honom, de trodde, precis som han, att de vi hade var något bra. De hade inte sett. Hade inte förstått.
Jag jobbade fyra dagar i veckan, när jag var i affären kände jag mig mindre olycklig än annars, precis som det var när jag pluggade. Att dränka mig i jobb och skolgrejer var det enklaste sättet. Ett tag hade jag försökt dränka plågorna genom att dricka, men allt som hände var att jag mådde illa, och hade huvudvärk.
Så hände det. När jag läste orden visste jag inte vad jag kände. Tokio Hotel skulle komma till Sverige. Tom skulle komma till Sverige. Om jag frågade Josefine efter hans nummer, och ringde honom, skulle vi kunna träffas. Kanske han skulle förlåta mig. Kanske han hade mått lika illa som jag. Tanken gjorde mig lycklig, att träffa Tom igen. Tiden vi hade varit ifrån varandra hade varit svår, trots den lilla tid vi spenderat tillsammans. Kanske var det de att jag trodde att om jag bara träffade Tom skulle jag kanske kunna glömma mamma. Eller i alla fall känna mig mindre ledsen över det. Jag ville inte glömma henne, men jag ville inte heller leva såhär. Jag bestämde mig för att fråga Josefine om jag kunde få hans nummer.
Detta kapitlet blev jättedåligt. Alldeles för långsamt, och ihopsatt i en klump. Hoppas att ni inte blir alltför plågade när ni läser;)
Detta kapitlet blev jättedåligt. Alldeles för långsamt, och ihopsatt i en klump. Hoppas att ni inte blir alltför plågade när ni läser;)
Visa toppen
Show footer