Kapitel 13

Tom

De skulle åka till Sverige. Till Sverige. Där fanns Lo. Kanske skulle hon komma på deras konsär? Kanske skulle hon ringa honom? Nej, hon hade ju inte hans nummer… Men Josefine hade Gustavs och Bills. Hon kunde fråga henne. Kanske skulle han sms:a henne. Fråga om hon ville göra något. Säga förlåt för att han betedde sig som ett avundsjukt svin… Men tänk om hon fortfarande var ihop med den där killen?

Lovisa

Josefine satt på sin säng och läste något. Hon hade märkt att jag var där, men hade inte hälsat. Hennes ansikte var sammanbitet, och det blonda håret uppsatt i en tofs. Hennes kläder var annorlunda, coolare liksom. Inte lika söta som förut. Jag hade inte märkt att hon bytt klädstil, skämdes nästan över det.

"Hej Jossan." Sade jag, hon kollade upp, nickade mot mig, och kollade ned i boken igen. Jag kunde se att hon inte läste, hennes ögon rörde sig inte.

"Äuhm… Jag skulle vilja sms:a Tom, men jag har inte hans nummer…" Hon gjorde ingen ansats att hjälpa mig, stirrade fortfarande bara ner i boken.

"Jag undrar om du… Om jag kan få Bills nummer av dig, han gav väl dig det, va?" Till min förvåning skakade hon på huvudet. Jag som varit säker på att hon fått det.

"O-ok… Men Gustavs då, han gav väl dig sitt nummer?" Återigen skakade hon på huvudet, men nu visste jag att hon ljög. Jag hade sett Gustav ge henne sitt nummer. Varför ljög hon?

"Är du säker?" Nu nickade hon, och det kändes som om hon slagit till mig. Hon ljög. Ljög mot mig. Hon ljög. Varför? Varför skulle hon göra något sådant? Jag gick där ifrån, och återigen mådde jag illa, kunde inte andas, kände att jag måste där ifrån. Att jag inte kunde stanna här. Jag gick inte på mitt rum, lade mig ner på sängen, kunde fortfarande inte andas. Varför ljög hon? Kände hur tårarna kom. Kunde andas. Började skaka. Hon ljög! Jossan ljög mot mig! Hörde hur någon öppnade dörren, trodde det var Jossan, kollade upp, såg att det var Annika, vände mig mot kudden igen.

"Hej gumman…" Viskade Annika, och satte sig bredvid mig, strök mig öveer ryggen. Satt bara där. Sade inget mer, bara var där. Efter ett tag slutade jag gråta, slutade skaka, somnade.

Josefine

Josefine visste inte vad hon skulle känna. Hon hade ljugit för Lo. Det hade gått så lätt, men hon visste fortfarande inte varför. Hade hon varit avundsjuk? Hon ville inte att Lo skulle träffa Tom igen, för då skulle han bara koncentrera sig på henne, och hon skulle inte ha en chans. Trots det gjorde det ont. Att ljuga för Lo, och se att Lo visste det, och att hon blev sårad av det. Josefine hade nästan lust att gå in till Lo och säga förlåt, men sedan kom hon ihåg hur elak Lo varit, och bestämde sig för att låta bli.

Lovisa

Jag hade bestämt mig för att flytta direkt. För att ta ett lån, och flytta till en egen lägenhet. Orkade inte bo under samma tak som Josefine längre. Vid frukostbordet dagen efter att hon ljugit, hade Josefine inte sagt något. Inte sagt förlåt, inte bett mig skicka flingorna, inte ens kollat på mig. Jag hade pratat med Annika senare på dagen, hon hade varit förstående, sagt att hon skulle hjälpa mig att hitta en lägenhet, och att ta ett lån. Det var lördag, så fastighetsbyrån var inte öppen idag, men vi kollade lite på nätet.

Jag hittade en lägenhet, precis som alla andra var den inte i min prisklass, men, jag hade ju bara runt 5 000 på banken (hur mycket jag än sparade på studiebidraget så blev det aldrig mycket över), och lägenheten, eller, bostadsrätten, som Annika så fint kallade det. Lägenheten kostade 95 000 Kr, jag tyckte det lätt som jättemycket, men Annika sa att det var väldigt lite. Jag skulle behöva betala 1706Kr i månaden, det lätt mycket bättre. Jag hade ju möbler och sådant, vi hade det i något slags garage där man sparade saker. För även om vi sålt mammas hus, hade vi inte sålt grejerna. Det var kanske inte jättemycket, men något.

Jag sa till Annika jag ville hyra den lägenheten, men hon skrattade bara, och sa att vi först fick gå på en visning, och sedan prata med mäklaren. Det stod att visningen skulle vara nästa söndag, alltså, nästa vecka. Annika bestämde att vi skulle gå till banken efter att jag bestämt mig.

Veckan gick snabbt förbi, och snart var söndagen här. Visningen var tråkig. Mäklaren var tråkig, huset var tråkigt, lägenheten var tråkig och luktade gamla människor, men jag bestämde mig för att köpa lägenheten. Vi gick till banken dagen därpå, tog ett lån, även detta var väldigt tråkigt, och sedan köpte vi bostadsrätten.

En vecka efter flytten

Jag hade en egen lägenhet. Känslan var fantastisk, och jag älskade lägenheten. Lukten hade försvunnit, och jag hade börjat fundera på vilka tapeter jag ville ha. Att ha mammas gamla möbler kändes fantastiskt. Jag hade varit rädd att jag skulle må dåligare, men det gjorde jag inte. Ibland mådde jag fortfarande illa, men det hade börjat gå över sedan jag bestämt mig för att gå på Tokio Hotel konsären. Tanken på att jag skulle få se Tom värmde, och jag längtade tills biljettsläppet.

Jag hade faktiskt läst mer om hur man kammade upp dreads och det stod att med rätt olja, och med mycket tålamod, gick det. Det gick tydligen lättare om man klippte av en bit, men jag planerade att låta en frisör kamma upp dreadsen. Skulle nog ge upp själv.

Kapitlet är dåligt. Fanfictionen är dålig. Men jag är stolt. Trots att Fanficen suger så är det här det längsta jag någonsin skrivit på en berättelse utan att ge upp. Det känns ganska skönt. Just nu känns kapitlerna ganska konstiga, lite halvflummiga, men kommer bli bättre när jag kommer tillbacka på spåret. Just nu är jag nämligen "av spåret, hade planerat lite hur det skulle bli, men jag hade aldrig planerat att hon skulle bli osams med Josefine... Josefine är nämligen en riktig person. En nära vän till mig. Hon är väldigt schysst, väldigt mycket som Josefine i ff:n, men hon skulle aldrig göra något som Josefine i berättelsen gjorde. Därför känns det lite skumt just nu. Men som sagt, blir snart bättre. Lovar.

Tack så mycket!!