May
Saturday 22 May 2010 photo 14/35
|
Kapitel 14
Tom
Snälla låt henne komma. Tänkte Tom. Han skulle inte klara detta mycket längre. Det värsta var att han inte visste varför. Varför kunde han inte klara sig utan henne?
Snälla…
Lovisa
Tiden gick snabbt. Snart var det bara en vecka kvar till konsären. Visste inte om jag skulle kunna vänta. Skolan hade gått bra. Allt hade gått bra. Men det var allt. Bra. Förut hade jag kanske inte direkt älskat skolan, men jag hade kunnat ha kul. Nu mådde jag illa så fort jag såg, eller hörde, något som påminde mig om Tom. Det hade blivit värre. Jag hade fått tag i en biljett, jag skulle få se Tom igen. Men tänk om han inte kände igen mig? Jag hade inte dreads längre. Mitt hår hängde ner över axlarna, som ett svart sammets täcke. Kändes inte konstigt. Kändes normalt. Älskade fortfarande min lägenhet, men den påminde mig om mamma. Först hade det känts skönt. Det hade gett mig ro, jag skulle inte glömma bort henne så länge som jag bodde här. Men sedan hade illamåendet över det kommit tillbacks. Det var värre en förut. Tanken på att hon inte levde längre gjorde ont. Hennes skrattgrop på vänster sida om munnen skulle ingen få se mer. Skulle aldrig mer värma någons hjärta. Bad för hennes skull. Trodde inte på gud, men bad.
Tom – Konceren
Han kollade ut över publiken. Letade efter henne. Kunde inte se henne. Josefine hade sms:at Bill. Han hade skickat backstage-pass till henne, eller, bara ett. Hon hade sagt att Lo inte skulle komma. När Tom hade fått höra det, han hade behövt spy. Att få träffa henne var vad som gett honom hopp, men nu hade han inte det. De andra hade märkt. Han hade vetat att de skulle märka tillsist, men det kändes fortfarande hemskt att de gjort det. Att de märkt hur dåligt han mådde. Hade hellre velat att det inte märkt, att de sluppit veta. De kollade oroligt på honom hela tiden nu. Fick honom att skämmas. Så såg han henne. Hon såg annorlunda ut, därför hade han inte känt igen henne. Hon hade inte dreads längre. Han sken upp, utstrålade glädje.
Lo! Han ville vinka åt henne. Skrika åt henne att komma upp på scen. Han gjorde inte det, bara kollade på henne, log mot henne, och började sedan spela. Det var nog den bästa spelningen han någonsin gjort. Trots det var han inte närvarande, kunde bara se henne, höra henne.
Lovisa
Han hade sett mig! Jag var säker, han kollade på mig, under hela konsären. Hans leende… Efteråt hade en vakt hämtat mig. Jag hade följt med, tyst, lydig, lycklig. Jag skulle få träffa Tom igen! Blev yr. Yr av tanken att få träffa Tom. Vakten förde mig till en loge, det var inrett i matta färger, med några möbler som stod ut. Så såg jag honom, han log mot mig, och vakten gick iväg. Jag visste inte vad jag skulle säga. Ville säga så mycket, kunde inte bestämma vad. Pinsam tystnad. Märkte att det bara var han där. Tillsist lyckades jag säga:
"Where are the others?" Den pinsamma tystnaden var bruten, Tom skrattade till.
"Aren´t I good enough for you?" Jag log generat, det pirrade i magen.
"I… I missed you." Sade jag. Tom kollade upp på mig, viskade:
"I missed you to." Orkade inte stå så här långt ifrån honom. Behövde honom. Nu. Började gå mot honom, han gick mot mig. Kysste mig, kunde knappt andas. Hans händer på min nacke. Mina runt hans. Han putade bort mig från honom, kollade in i mina ögon.
"That guy you´re together with, what about him?" Sebastian, just det ja. Men vi hade ju gjort slut, så det spelade ju ingen roll nu.
"We broke up." Toms leende blev bredare, och han putade upp mig mot väggen.
"Well, the next time you meet him, tell him that I wish him better luck next time!" Jag rynkade ögonbrynen.
“No I won´t I don´t want to hurt him, and, I bet he would tell everybody at school and then they would ask a lot of questions and…" Mer han jag inte säga innan han putade upp min haka med ett finger, kysste mig igen. Återigen kom känslan av att inte kunna andas, återigen kunde jag inte koncentrera mig på något annat än Tom. Kunde inte koncentrera mig på något annat än hans lukt, smak, och värmen. Så hörde jag någon öppna dörren, men sa inget. Tom märkte nog inget. Det var först när någon(Bill tror jag, eller, jag är nog ganska säker på att det var han) sa:
" Wer ist das Mädchen?"( Vem är tjejen?)Märkte plötsligt att vi stod invirade i varandra, kyssen hade slutat, men han stod fortfarande lutad över mig, han var minst femton centimeter längre än mina ynkliga 1.65. Ville inte att han skulle släppa mig. Men han lösgjorde sig, och vände sig mot Bill(jag stod fortfarande bakom Tom, därför kunde inte Bill se mig).
"Could you go, I´m busy." Bill rynkade ögonbrynen, och log stort.
"With who?" Frågade han, och jag orkade inte längre gömma mig. Kom på att jag inte behövde gömma mig.
"Me." Sade jag, och Bills ansikte lös upp i både förvåning, och glädje.
"Lo? Josefine(han uttalade hennes namn helt fel) told me that you wouldn´t come." Sa han, och plötsligt kände jag mig väldigt ledsen, sårad.
"Did she? Owh…" Min röst lätt väl ledsen, för plötsligt kramade Tom om mig, och mumlade något på tyska. Jag frågade inte vad det betydde, ville bara stanna kvar där, i hans famn.
"Are you two fighting?" Frrågade han, och jag skakade på huvudet.
"I don´t think so, but she´s mad at me, for some reason."
Märkte att Gustav stod bakom Bill, Georg hade gått och satt sig i soffan. Sedan, plötsligt, kom Josefine in genom den öppna dörren. Hon såg mig, och jag såg samma oförklarliga ilska i hennes ansikte nu också. Tom märkte det nog också, och han försökte bryta den pinsamma tystnaden genom att säga:
"Now that every one´s here, can´t we go to a bar or something? Cause, you where nineteen, right?" Jag nickade, och Josefine svarade, med glättig röst;
“Sure." Bill lade en hand på hennes axel, och lede henne ut ur logen. Vi andra kom snart efter, jag med min kalla hand i Toms varma.
"You´re really cold, you now. Are you a vampire or something?" Sade han med skratt i rösten, jag log, och svarade:
"Maybe, you better watch your back." Han skrattade till, och började sedan springa efter de andra, som vi kommit efter. Vi gick ut genom en dörr, och plötsligt var vi utomhus. Plötsligt hörde jag någon skrika, och började förvirrat kolla mig omkring.
"Cool down, it´s just some fans!" Jag kollade ner i marken och skakade lite på huvudet, med ett halvbusigt leende, och sade:
"I thought it was an angry mob that wanted revenge after they listened to your music." Tom kollade förvånat på mig, och började sedan skratta.
“When we come to the car, your dead, you now that huh?" Jag log, och viskade :
"But I´m a vampire, don´t you remember. It´s really hard to kill me." Återigen skrattade han till, och kysste mig sedan på pannan, som han nådde allt för lätt.
"Jag hatar och vara kort…" Mumlade jag, och han kollade frågande på mig.
"Nothing." Sade jag, och log mot honom.
Bestämde mig för att ta det jag inte var säker på senare, kände inte att det passade in i sammanhanget. Kommentera för mera <333
Bestämde mig för att ta det jag inte var säker på senare, kände inte att det passade in i sammanhanget. Kommentera för mera <333
Comment the photo
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/thatfool/444453416/
Visa toppen
Show footer