May
Saturday 22 May 2010 photo 28/35
|
Kapitel 28
Tom – Nästa dag
Bill kom in i Toms rum, såg allmänt bekymrad ut. Tom reste sig upp och gick fram till honom. När Bill såg bekymrad ut, då var något fel. För, han var väldigt glad som person.
"Har det hänt något?" Frågade Tom, Bill gick och satte sig på hans säng. Sa inget på en lång stund, men, tillsist:
"Jag friade till Charisse." Tom stirrade, Bill fortsatte kolla ner i marken. Han hade inget smink på sig, och håret var inte uppsatt. Tom svalade nervöst.
"Är det något… bra?" Bill skakade på huvudet, men sa sedan:
"Eller… Jag vet inte… Tom! Du måste hjälpa mig, jag vet inte vad jag ska göra! Jag vill inte såra Charisse, och nu… Nu har jag friat till henne! Men… Josefine… Jag…" Han uttalade Josefine som hon och Lo gjorde, Tom skämdes över att han inte ens kunde säga Lovisa, det lät liksom… Helt fel…
"Jag vet inte… Alltså… Vad du än gör så kommer du att såra henne, Bill, så du kanske ska tänka på vad du vill…?" Bill skakade återigen på huvudet.
"OM jag gifter mig med henne, då kommer hon inte få veta, och då kommer hon inte bli ledsen… Men… Jag klarar inte av det! Jag vill vara med Josefine… Tom snälla… Gör något!" Tom började bli irriterad, det fanns inget han kunde göra. Han ville verkligen hjälpa, men kunde ju inte… Bill fattade väl det?!
"Vad vill du att jag ska göra då?! Vara otrogen med henne?! Få henne att göra slut?!" Bill kollade upp, och frågade:
"Skulle du kunna göra det?" Tom gav honom en örfil.
"Allvarligt talat Bill, hur dum får man vara?! Såklart att jag inte kan! Du måste fixa detta själv, det finns inget jag kan göra!" Bills ansikte hårdnade, och han reste sig upp och slog tillbacka.
"Vad fan är ditt problem?!" Skrek Tom. Bill slog till honom igen, men sjönk sedan ned på golvet igen, och började snyfta.
"Tom… Det finns inget jag kan göra heller… Jag kan inte såra Charisse, jag står inte ut med att se henne ledsen…" Tom stirrade hopplöst på honom, funderade på om han borde trösta honom, men gick sedan där ifrån, och muttrade:
"Jag orkar inte med sådan idioti!"
Lovisa
"Bill has proposed." Toms röst lätt orolig, jag svalade, och frågade försiktigt, rädd för att få mina misstankar besannade:
"To who?" Toms röst lätt nu irriterad:
"Lovisa, seriously, you´re kidding, right?! To Charisse of course!" Jag svalade, jag hade haft rätt.
"Why?" Frågade jag. På andra änden suckade Tom, helt klart irriterad.
"I don´t know! I guess he didn´t want to make her sad…"
“So instead he´s making Jo sad, the girl who told him that he loves him?! That´s… that´s stupid! Idiotic! Tom, you MUST stop him!"
"How?! Lo, tell me, I really want to know! It´s not a fucking thing I can do about it! And… Let him make his own mistakes! Let him clean up this mess himself! I´m fucking tirred of doing it!" Jag suckade.
“Tom, he won´t be able to do that, and you know it! If he doesn´t want to hurt her… That stupid witch!"
“Are you talking about Bill or Charisse, cause, if it´s Bill, I must, according to the secret brother codex take care of him." Jag skrattade, vilket inte var konstigt, Tom ägde verkligen på att göra folk glada. Det var en av sakerna jag älskade med honom.
"Guess. Tom, of course I´m talking about Bill… I mean Charisse!" Nu var det Tom som skrattade, hans skratt gjorde mig så glad, jag log brett.
"Are you sure, cause, you doesn´t sound too sure!" Jag skrattade igen, och samtalet fortsatte.
Senare
Tom och jag satt i soffan, jag satt i hans knä, men hans armar runt min midja. Vi kollade på en deckare, eller… Jag kollade, han var upptagen med att försöka avleda min uppmärksamhet. Han lyckades väldigt bra.
"I can´t wait until you quit school." Sa han plötsligt. Jag log, och vände mig om, så att jag satt vänd mot honom istället.
"Well, it´s some years left, you know… Six, I think… Yeah, that´s right, one in high school, and five and a half in collage, or, the other way…" Jag såg att Tom rynkade pannan.
"What´s that supposed to mean?!"
"I´m going to study medical school." Sa jag, och rykte på axeln.
"NO! You can´t do that… We won´t be able to spend any time together! Why can´t you come with me on tours instead!" Han kunde inte mena det. Han måste skoja. Menade han verkligen att jag skulle strunta i allt jag ville göra för hans skull. Jag ville hjälpa människor så att de slapp genomgå vad jag behövde, och visst, jag kunde studera i tyskland… Nej… Det kunde jag ju inte jag, skulle ju inte fatta något…
"Tom! How can you say that! You can´t possibly mean that I´m supposed to just… I don´t know the fucking word!" Ilskan spred sig i kroppen, och jag reste mig upp.
"Of course I can!" Skrek Tom, och reste sig upp han också.
"We´re together! And… And six ½ is a LONG time! And, with tours and shit… We nearly won´t be able to see each other! How can you be so selfish!"
“I´M SELFISH?! You´re asking me to give up MY life!"
“I´M SUPPOSED TO BE YOUR LIFE!!" Jag andades häftigt. Stirrade på honom. Han stirrade på mig. Hur kunde han säga så till mig?
"What if we seperate. What am I supposed to do then?" Min röst var lugnare nu, eller… Den var lugn, och Tom lugnade sig också lite.
"I can´t believe you just said that! Don´t you trust me at all!"
“I trust you! But, people sometimes just… Stop loving each other! And if you leave me then, I… I´ll be on my own." Jag kände tårar rinna nedför min kind. Tom slappnade av, och gick fram till mig, tog tag I mina händer.
"Marry me." Jag stirrade på honom, och han sa det igen. Han bad mig att gifta mig med honom! Jag ville skrika ja, men… Det skulle väl inte göra någon skillnad… Även om vi var gifta, det spelade ju ingen roll. Jag skakade på huvudet.
"That wouldn´t solve anything. The only difference would be that my name would be Mrs. Lovisa Kaulitz, or… Mrs. Tom Kaulitz." I vanliga fall skulle han ha skrattat, men det gjorde han inte nu, han såg bara sårad ut. Men, det spelade ingen roll! Jag kunde inte bara ge upp mitt liv! Jag kunde inte ge upp mina drömmar! Och även om jag älskade honom… Och jag älskade honom verkligen, så kunde jag inte bara ge upp mitt liv.
"That means… You give up on us." Han snörpte på munnen, i ett fejkat leende, och skakade på huvudet.
"At least I didn’t ruin it this time!" Sa han, och ryckte på axlarna, och gick där ifrån. När jag hörde ytterdörren stängas, sjönk jag ned på golvet. Ytterdörren öppnades igen, och jag trodde det var Tom, så jag försökte sluta gråta.
"Lovisa… Har det hänt något?" Josefines röst. Jag bröt ihop igen. Josefine satte sig framför mig, rödgråtna ögon. Rödgråtna, oroliga ögon. Jag skakade på huvudet, men sade sedan:
"Tom bad mig att gifta mig med honom!" Josefine rynkade pannan.
"Det är väl något bra?" Jag skakade på huvudet:
"Eller… Alltså, det är ju bra… Men… Han ville inte att jag skulle plugga till läkare!"
"Lovisa, du gillar inte sjukhus."
Jag började gråta igen. Josefine satt där, visste inte vad hon skulle säga, antar jag.
"Sa han något om Bill…?" Jag nickade.
"Han ska gifta sig med Charisse." Jag orkade inte finkänslig. Josefine sjönk ihop på golvet bredvid mig.
Haha, blev nöjd, även om jag hade kunnat skriva bättre... Fattar inte att jag orkade skriva, och det inte för att det är tråkigt, jag är slutkörd... Jag kommer sova hela helgen^^ Många kramar, och kommentera jättegärna!!
Haha, blev nöjd, även om jag hade kunnat skriva bättre... Fattar inte att jag orkade skriva, och det inte för att det är tråkigt, jag är slutkörd... Jag kommer sova hela helgen^^ Många kramar, och kommentera jättegärna!!
Comment the photo
nu får du ta och fixa detta så dom blir ihop igen! :)<333
fast weird nog, jag älskar att få ångest när jag läser, för jag får bara det av riktigt bra berättelser, för jag blir alltid så insatt och tja, det är väl precis som att vissa älskar att bli skrämda av skräckfilmer så älskar jag att att bli alldeles ångest av drama ^^ men jag e lite konstig? :P
men ivf vad jag försökte säga var: superdupermegabäst!! :D
mera fort!! <33
Awesome skrivet :D Meraa<333
Du skriver så sjukt bra och du får verkligen skriva nästa del fort :D<33
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/thatfool/449610436/
Visa toppen
Show footer