May
Saturday 22 May 2010 photo 29/35
|
Kapitel 29
Tom
Tom öppnade dörren till Bills hotellrum, det stod väskor vid dörren. Han hörde Charisse skratta inifrån sovrummet. Plötsligt fylldes han med hat mot den kvinnan. Kunde inte jäveln se att Bill inte ville vara med henne?! Sovrumsdörren och Bill kom ut, han verkade lite full.
"Hej Tom!" Sa han, och Tom blev förvånad över att han inte sluddrade. Fast, i och för sig, Bill sluddrade aldrig.
"Du är full." Svarade Tom bara, och gick bort och satte sig framför TV:n.
"Gick det bra med Lovisa?" Frågade han, och Tom ilsknade till. Varför skulle Bill kunna uttala hennes namn när han inte kunde det?!
Vänta… Varför var han arg över det?! Lovisa hade ju… Tom kved till, och Bill tog några snabba (och vingliga) steg fram till honom, och satte sig bredvid honom.
"Strula du till det igen?" Frågade han, och Tom fnyste till.
"Bill, allvarligt talat, varför antar du direkt att det är mitt jävla fel?!" Hans röst steg för varje ord, och tillsist skrek han till sin bror. Han rykte inte ens till.
"Gissa." Återigen fnyste Tom till.
"Jag är INTE dålig på förhållanden, jag vet bara när det inte är någon ide och kämpa för ett förhållande, OCH, dessutom så lever jag inte i celibat som du." Bill rynkade pannan, och mumlade:
"Jag är väl ihop med Charisse… Då lever jag väl inte… Tom, jag har visst sex!" Den sista meningen sa han högt. Tom rullade ögonen, och sa sarkastiskt:
"Jag vet Bill, jag är inte full, som vissa andra här är."
"Jag är inte full! Och… Du… Jag slår vad om att du är packad innan kvällen är slut!" Tom rykte på axlarna, och gick bort till minibaren.
"Jag antar att du vinner det vadet." Svarade han enkelt, och tog ut en öl, Bill gjorde en segerdans.
Lovisa – Nästa dag
Jag satt vid Annikas(Josefines mamma) bord, och höll en kaffekopp i handen. Egentligen gillade jag inte ens kaffe, enda anledningen jag drack ur den var för att inte såra Annika. Om jag ska vara ärlig, så hade jag nog egentligen druckit något starkare.
"Så… Du gjorde alltså slut med Tom för att…?" Sa Annika, och satte sig mitt emot mig.
"Jag gjorde inte slut med honom!" Svarade jag, något irriterat.
"Jag sa bara att jag inte ville följa med honom till Tyskland, och… Varför jag svarade nej när han… När han friade fattar du väl?!" Annika skakade på huvudet och sa:
"Faktiskt inte." Jag himlade med ögonen, suckade och sa.
"Jag tänker för helvete inte gifta mig med honom bara för att han inte vill att jag ska plugga! Han är så… Så egoistisk! Han tror att jag bara ska ge upp allt! Ge upp mitt liv…" tårarna började rinna nedför min kind, "för en idiot som honom! Han… Han friade bara för att han kände sig tvingad!" Annika skakade på huvudet, och såg väldigt… Moderlig ut.
"Han friade kanske för att han kände sig tvingad, du sa att du inte ville vara med honom…"
"Det gjorde jag…"
"Avbryt mig inte!" Sa hon när jag avbröt henne, och jag tystnade.
"Du sa att du inte kunde följa med honom till Tyskland, och dessutom så sa du praktiskt taget att det inte var någon ide att ni var ihop längre. Om du gör det så fattar du väl att han gör allt han kan för att få det att funka! Han älskar dig Lovisa, du har själv berättat för mig att han sagt det, så jag fattar inte varför du inte bara litar på honom!" Jag skakade på huvudet, men inte för att förneka det, utan för att jag kände mig så dum.
"Vad har jag gjort?!" Viskade jag, och sjönk ihop mot bordet. Annika tog mina händer i sina, och jag rättade på mig, efter ett tag.
"Det går fortfarande att fixa. Ring honom." Jag nickade, och tog fram mobilen och gick ut i vardagsrummet för att få vara ifred, och slog sedan numret.
Tonerna ljöd, en gång, två, fem, sju gånger, och den gick över till Voicemail. Jag hörde Tom säga något på tyska, och svalde kraftigt. Ville jag verkligen säga detta på Voicemail? Vad hade jag för val?
"Hi… Tom… I´m sorry… I…" jag klarade inte av det, och började gråta igen, "Please call me, I… I´m so sorry, please forgive me." Jag visste inte vad jag skulle känna. Detta kändes inte som jag, det kändes som en dålig kopia, som bröt ihop vid minsta motgång.
Vänta lite… Minsta motgång? Detta kändes som den största jävla motgången i mitt liv! Fan vad jag hatade mig själv just då, hur kunde jag vara så dum?! Hade jag inget i hjärnan alls?!
Jag gick ut i köket igen.
"Han svarade inte…" Mumlade jag, och Annika log medlidsamt mot mig.
"Jag är så ledsen gumman, du får försöka igen senare!" Jag skakade, och satte mig ned igen.
"Han kommer inte svara, han är väl på väg till flygplatsen nu…"
"Åk dit då! Jag kör dig!" Jag himlade återigen på ögonen, och sa:
"Jag sa "väl" av en anledning, han kanske inte ens åker nu, kanske i morgon eller…"
"Åk dit i morgon också då! Ge bara inte upp, du kommer ångra det!" Jag log blekt, och nickade, och Annika körde mig till flygplatsen.
Senare
Jag vet inte hur länge jag satt där. Länge i alla fall. Flera timmar. Jag lyssnade på ipoden, på Green Day, Takida, och… Ok, jag lyssnade på ungefär allt jag hade på ipoden. De kom i alla fall inte… Eller, jag såg dem inte. När Annika ringde mig på kvällen och frågade om hon skulle komma och hämta mig svarade jag nej, och att jag skulle sova på ett motell i närheten.
Nästa dag
Jag sov inte mycket den natten, kunde inte. Så fort jag somnade drömde jag om Tom, och efter ett tag satt jag bara i sängen och lyssnade på musik. Efter ett tag tog batteriet slut, men jag somnade fortfarande inte.
Klockan sju tog jag bussen till flygplatsen igen. På flygplatsen gjorde jag det andra största misstaget i mitt liv. Jag somnade.
Jag vaknade av skrik, och satte mig direkt upp, väntades en eldsvåda eller något liknande. Det var inte vad jag såg. Vad jag såg var massa unga(och lite äldre) tjejer stå vid fönstret som vätte ut mot flygplanen. Jag reste mig frånvarande upp, och gick bort ditt. Jag lyckades armbåga mig fram, och såg där en liten grupp av människor, tio eller lite mer kanske, gå mot en av flygplanen. Sedan kände jag igen Tom.
Jag började banka på fönstret för att han skulle höra mig, men förstod att det var lönlöst. Alla andra gjorde ju också det, han skulle nog inte tänka på det.
Jag försökte ta mig till ingången… Eller utgången… Ok, vad det nu kallas, där man går för att ta sig till flygplatsen. En vakt stoppade mig.
"Jag måste ut dit! NU!" Vakten skakade på huvudet, och bad mig vissa en biljett. Jag förklarade uppgivet att jag inte hade någon, men att jag verkligen måste ut dit. Vakten skakade återigen på huvudet, och skrattade. Jag kände hur ilskan for igenom mig, och knäade vakten, och sprang ut.
När jag kom dit såg jag att de var på väg att gå ombord flygplanet. Eller, rättare sagt, två tredjedelar av dem hade redan gått ombord. Jag såg också att Tom ännu inte hade det.
"TOM!!" Skrek jag. Han hörde mig inte. Hur kunde han inte höra mig?! Jag skrek igen, och såg sedan hur han gick ombord. Jag föll uppgivet ner på marken. Han hade inte hört mig. Han hade varit så nära, hur hade han inte kunnat höra mig?! En vakt kom fram till mig, jag hade trott att han skulle ha varit arg, men han var faktiskt ganska schysst. Lyfte upp mig och bar iväg mig till något vilorum. Jag satte mig vid väggen, och grät. Mer än jag gråtit på länge. Mer en jag trodde att en människa kunde gråta på en gång.
Bra eller dåligt?? Kommentera!
Bra eller dåligt?? Kommentera!
Comment the photo
älskar den! du måste ge mig mer fort!! <33
jag stör mig så otroligt mycket på folk som inte fattar att man är olika, det är ju inte direkt som man kan bestämma själv hur man ser ut, och det spelar ingen roll för man är den man är ändå och man är precis lika mycket värd för det.
ja kanske ska flytta ner till FALKENBERG!! :OOO :'''''''((
23 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/thatfool/450734098/
Visa toppen
Show footer