May
Saturday 22 May 2010 photo 35/35
|
Kapitel 35
"Bill, did you buy good ice-cream?" Ropade jag, när jag hörde hur dörren återigen öppnades och stängdes. Jag hörde att Bill skrattade, och kom sedan bort till köket där jag och Josefine satt vid bordet.
"Hope so, I bought peaunutbutter ice-cream." När han sa det kände jag mig lite besviken, men kom snart över det. Jordnötssmör glass var gott också, bara inte lika gott.
"So, what more did you buy?" Frågade jag nyfiket, och log mot honom, medans jag började äta av glassen. Bill såg lite sur ut när jag åt direkt från burken, han ville säkert också ha, men han sa faktiskt att han skulle köpa glass till mig!
"A pair of sunglasses, my broke at the airport." Fuck, jag hade trott att han skulle köpa något roligt, inte bara ett bar dumma glasögon. Vad var det egentligen med ’bara för att jag är en rockstjärna måste jag ha glasögon vart jag en går’ attityden?!
"Do you really need them, I mean, you look almost okay without them anyway." Han såg helt fantastisk ut utan dem, men det tänkte jag inte erkänna. Inte idag, inte imorgon. Aldrig.
"That hurt!" Utbrast han, men slog sedan tillbacka med:
"Atleast I don´t have a butt face!" Jeez, Bill, var det de bästa du kunde komma på?!
"Eh, shut the fuck up, boy-band boy." Josefine hade nämnt någon gång att han inte gillade när folk sa att Tokio Hotel var ett pojk band, tydligen hade hon rätt, för Bill såg genast väldigt förolämpad ut.
"I´m not in a boy-band, Josefine, tell her that I´m not in a boy-band!" Josefine bara log, och jag skrattade till.
“Josefine´s on my side, I´ve known her much longer than you´ve known her."
“Eh, that doesn´t count, we´ve kissed, you two haven´t!" Josefines ansikte blev genast väldigt rött, och jag började fnittra. Okontrollerbart. Bill kollade förvånat på oss.
"H-have you?" Josefine gjorde en ansats till att svara, men började istället fnittra hon också, och nickade istället. Bill såg väldigt förvånad ut först, och började sedan fnittra han också. Jag slutade, och stirrade på honom. Han fnittrade! Det var hur gulligt som helst, han satte till och med händerna för munnen, och jag kunde inte låta bli att tänka att han påminde om en liten flicka. Det var allt som krävdes, jag började skratta.
Efter ett tag slutade vi, och Bill bestämde sig för att förstöra stämningen.
"I wish Tom were here, he would have said something clever. Probably degrading, but, it would be fun. For me, at least." Både jag och Josefine stirrade surt på honom, och han rynkade ögonbrynen.
"What?! Jesus, Lo, you can´t seriously be mad at him just because he´s mad at you, he proposed! And you turned him down! He has the right to be mad!" Jag sa inget, stirrade bara ner på köksgolvet.
"She tried to find him…" Sa Josefine efter ett tag, och jag försökte telepatiskt få henne att sluta.
"She did?" Frågade Bill, och ångrade sig sedan, "I mean, you did?"
"Yeah, so what? I was too late, so it doesn´t really matter."
“Du var inte sen, du… I mean, you weren´t late, you waited at the airport for two days!" Jeez, tack Josefine.
“You waited for two days, why didn´t you just call him?!" Utbrast Bill, och jag svarade irriterat, innan Josefine hann;
"I tried to, but he wouldn´t answer! I left like a thousand messages on his phone, but he still wouldn´t call me."
“Oh…" Var allt Bill kunde komma på, och jag reste mig upp och gick där ifrån.
Senare
Jag var i mitt rum, eller, rättare sagt, jag låg i min säng och försökte sova i mitt rum, innan Bill kom in och störde.
"Hi…" Sa han, och satte sig på min säng. Jag fick lust att säga till honom att sticka, men avstod från det.
"You know, I could call him…" Sa han lågt, och jag skakade på huvudet.
"No, don´t, he made his choice." Bill grejade med tyget till mitt täcke, och sa sedan:
"Well, he didn´t know his options. If he knew…"
“Bill, please, I don´t want you to call him." Han såg besviken ut, och lätt besviken, när han sa:
"Oh, okay… I won´t call him… He probably would be stubborn anyway…" Jag log blekt, och vände mig sedan om, signalerade att jag ville vara ifred. Idioten fattade inte. Så istället satt vi där, tysta. Tills Josefine ropade, gud var duktig när han skapade henne.
Bill
Dagarna gick, och Bill märkte att det var något det dolde. Lo verkade må illa ibland, och Bill var rädd att hon kanske var sjuk i alla fall. Eller så var hon bulimisk. Han funderade på att prata med henne, men trodde inte att det skulle uppskattas, så därför fortsatte han vara där, som ingenting. Han hade tur dessutom, ingen hade märkt att han var i Sverige. Han hade ju visserligen inte gått ut med smink, och det hade varit mer plågsamt en man kunde tro. Han kände sig väldigt naken utan det. Dessutom så hade han försökt ha på sig annorlunda kläder.
De skulle precis äta när det hände. Lo hade varit ovanligt trött hela dagen, och plötsligt så började hon gny, och höll sig om magen. Hon skrek något på svenska, och Josefine sprang fram till henne.
"What´s wrong? What´s happening!" Frågade han oroad, och rusade fram mot Lo. Ingen av dem svarade, men, man kan inte direkt klandra dem för det. Lo föll ihop på golvet, och Josfine sa åt honom att ringa efter ambulans.
Ok, rätt kapitel nu?? Är jätteförvirrad... Ja... Öh, enjoy!! O, kommentera??
(Tss... Tydligen måste jag välja en bild... Glömde^^)
P.s, vad tycker ni om namnet Sometime, Somewhere, lite random kanske, berättar ju inte direkt vad det handlar om, men, är trött på att kalla den [Nameless]...
Ok, rätt kapitel nu?? Är jätteförvirrad... Ja... Öh, enjoy!! O, kommentera??
(Tss... Tydligen måste jag välja en bild... Glömde^^)
P.s, vad tycker ni om namnet Sometime, Somewhere, lite random kanske, berättar ju inte direkt vad det handlar om, men, är trött på att kalla den [Nameless]...
Comment the photo
men shit va jag älskar den! och Lo måste ju få tag på Tom! :O
mermermer! jag måste få veta vad som händer! <3
13 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/thatfool/458828620/
Visa toppen
Show footer