May
Thursday 30 September 2010 photo 2/4
|
Thursday 30 September 2010 photo 2/4
|
|
Holding On
Once again i'm falling to my knees
(I try to escape cause i just can't take it)
Now this feeling is spreading like a disease
(I fake another day and the wheel keeps turning)
This place is so pathetic
Doesn't anybody get it
Is there anybody home?
Is there anybody home?
There's nothing left.
We're just a shadow of what we used to be
"-AGH! Måste du alltid bråka om ALLT Tom?! Spelar vilken film vi ser på verkligen så stor roll?!" Nej, det gör det inte, och det var inte jag som började bråka!
Jag suckar, varför måste Felicia alltid bråka om allt.
Det är faktiskt inte jag som startar bråken, så fort jag gör något, säger hon att det är fel.
Ska jag bara acceptera det?
Varför kan inte allt bara vara som förut?
"-Förlåt då, det var inte meningen!" Säger jag, med sarkasm drypande från rösten.
"Se på vilken film som helst, JAG BRYR MIG INTE!" Skriker jag, och rusar ut ur huset.
Förut, innan hon flyttade in hos mig, var allt så mycket bättre.
Vi kunde faktiskt vara i samma rum utan att bråka, vilket vi inte kan nu.
Förutom i publik.
I publik är vi vänliga mot varandra, kärleksfulla till och med, men så fort vi kommer hem, börjar vi bråka.
Jag orkar helt enkelt inte med det.
Det är som en sjukdom, och det enda botemedlet är Fain.
Det är på grund av henne som jag orkar låssas att allt är bra inför alla.
Eller, i alla fall nästan, Bill vet allt, så klart, och även om jag inte sagt något till Gustav och Georg, så vet de nog också att det inte går så bra för mig och Felicia.
Jag tar upp bilnyckeln till Escaladen, och låser upp bilen.
Bilen piper till.
Jag orkar knappt vara hemma nu för tiden, antigen är jag hos Bill, eller Fain.
Hemma känns så, patetiskt.
Jag kan faktiskt inte förstå, att Felicia inte listat ut hur illa det ligger till ännu.
Att hon inte listat ut att våran förhållande inte kommer hålla.
Fattar hon inte att det är något är fel, om vi så fort vi kommer hem ropar:
"Är någon hemma?" Och blir glada när ingen svarar.
Det finns ingen kärlek kvar.
Allt vi har, är ett minne, en skugga, av vad vi brukade ha.
Jag skriver till Fain att jag är på väg, och lägger sedan ner mobilen i byxfickan igen.
In the night there's a fire in my eyes
And this paradise has become a place we've come to cry.
When i open your letter the words makes it better it takes it all away
Whoaoh
It keeps me holding on
Whoaoh
It keeps me holding on
Nattluften gör mig gott.
Natten betyder att jag kan gå till Fain.
Fain, som alltid finns där för mig.
Fains hus, är nu... som ett paradis, dit jag kan gå, och bara vara mig själv.
Jag behöver inte tänka på något annat, jag kan bara vara mig själv.
Jag står och lutar mot bilen, väntar på att Fain ska svara.
Jag vet vad hon kommer svara, men det är bäst att vara på den säkra sidan.
Mobilen piper till, och jag tar upp den och läser meddelandet, och ler.
Jag mår redan bättre.
Fain är det som får mig att klara av vardagen, att klara av Felicia.
Here we are preteding we're ok
(You can say what you want but you still can't fool me)
The life we're living
It's all masquerade
(I try to smile but i can't remember how)
So how did we get so jaded
Is it so complicated
To not give up to me?
Jag sätter mig i bilen, och startar bilen.
Motorn vaknar till liv, och jag ler när jag hör det.
Jag kan inte förstå varför Felicia inte gillar den här bilen.
Jag och Felicia, vi går där, och låssas att allt är okej, men, och vi lurar alla.
Jag kör in på parkeringen framför Fains hus, kliver ur bilen, och låser bilen.
Men vi kan inte lura oss själva, i alla fall inte mig.
Det här livet vi lever, den här maskeraden.
Ibland, kan jag inte ens le åt henne.
Jag minns inte hur man gör.
Uppför trapporna, fram till hennes dörr, och knackar på den.
Hur kunde mitt och Felicias förhållande bli så nedslitet, förstört?
Är det så svårt att inte ge upp på oss, på mig?
Jag knyter nävarna i ilska, och känner hur mitt ansikte stramas åt, men så öppnar Fain dörren.
Jag stiger snabbt in, och attackerar genast hennes mun, och kropp.
Hon stönar, och jag hör hur hon stänger dörren bakom mig.
In the night there's a fire in my eyes
And this paradise has become a place we've come to cry.
When i open your letter the words makes it better it takes it all away whoaoh it keeps me Holding on
På natten är jag fri, för då kan jag vara hos Fain.
Hos Fain, som struntar i hur jag beter mig, även när jag beter mig som ett svin.
Vilket jag gör.
Jag vet att jag inte borde, men jag klarar inte av att bry mig, inte när jag hela tiden måste kämpa med Felicia.
Jag vet faktiskt inte varför jag inte bara ger upp på Felicia, och lämnar henne.
Kanske är det för att bevara hemlighetsmakeriet, de där meddelandena från Fain, är ofta höjdpunkten på min dag.
Är det därför jag inte lämnar Felicia?
Whenever i need you
Whenever i run to
I know where to find you
It keeps me holding on
Whenever i need you
Whenever i run to
I know where to find you
On
You keep me holding on
You keep me holding on
Whoaoh
När jag behöver dig, finns du här.
Jag lutar mig över henne, kysser ett spår längs med nacken, ner mot brösten.
När jag inte klarar det längre, finns du här, Fain.
Hon stönar under mig.
Att veta, att du alltid finns där, är det som gör att jag klarar det.
Plötsligt är hon ovanpå mig, och jag flinar mot henne.
När jag behöver dig.
"-You´re to slow, Tom."
När jag behöver någon att springa till.
Jag stöter upp mina höfter, och genomborrar henne.
När jag behöver hitta dig, så finns du där.
Hon stönar, och jag vänder på oss igen, så att jag är överst.
Du får mig att klara allt.
Du får mig att inte ge upp.
In the night there's a fire in my eyes
And this paradise has become a place we've come to cry.
When i open your letter the words makes it better it takes it all away
Whoaoh
It keeps me
Holding on
Redan på morgonen, var Felicia jobbig.
Jag önskade att jag inte behövde lämna Fain.
"-Tom, du är ALLTID ute, varför kan du inte vara hemma hos mig?" För att du är jobbig.
För att jag är otrogen.
För att jag inte älskar dig längre, men inte dumpar dig eftersom att jag vet att det är fel.
För det är sant, jag älskade henne inte längre.
Trots det var jag glad över att hon bråkade, det gav mig en anledning att vara med Fain.
Jag lämnar köket, och hör hur Felicia ropar efter mig.
Hon, som jag förut älskade.
Jag vet inte längre om det var på grund av hennes utseende, eller hennes personlighet.
Det känns som om det var hennes utseende.
Jag sms:ar Fain, och väntar på ett meddelande.
Felicia följer efter mig in i vardagsrummet, med de ljust bruna väggarna, och soffan som bara är något mörkare färg, som hon valt.
Felicia har väldigt bra smak, det måste jag ge henne, vårt hus är väldigt vackert.
"-Vem pratar du med?" Frågar hon, och jag suckar.
"-Ingen, Felicia." Svarar jag, och Felicia sätter sig bredvid mig.
Hon suckar också.
"-Tom, jag orkar inte längre." Jag kollar förvånat upp på henne.
Jag trodde hon skulle bråka.
Tjata.
"-Vad menar du?" Frågar jag, och hon suckar igen.
"-Jag klarar det inte längre... Det här funkar inte." Jag betraktar henne, och ser att hon ser sliten ut, ledsen.
Och att hon gråter.
Hur kunde jag missa det?
Det blonda håret är uppsatt i en hästsvans, och idag har hon på sig glasögon, trots att hon inte gillar att ha det.
"Vart tog den vägen, Tom, gnistan?" Jag kollar ner på mobilen i mina händer, och svarar, tyst:
"-Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte." Felicia lutar händerna i pannan, och jag ser hur tårarna faller snabbare, trots att hon fortfarande är tyst.
Plötsligt vet jag inte vad jag ska göra.
Ska jag försöka trösta henne, eller säga vad jag känner?
Det går några sekunder, och sedan lägger jag mobilen på soffan, och kramar om henne.
"Hej, så ja. Vi kan fixa det här. Vi kan få tillbaka... gnistan. Vi kan få tillbaka den." Orden kommer av sig själv, även om jag inte vill säga dem.
Jag vill inte vara här med Felicia, jag vill vara hos Fain.
Felicia vänder sig om mig, och lägger armarna runt min nacke.
"-Menar du det, Tom?" Frågar hon mellan snyftningarna.
Nej. Ja. Jag vet inte.
Menar jag det?
Älskar jag henne verkligen inte längre?
Frågan var enkel, även om jag inte sätt det tidigare.
Jag älskar henne inte längre.
Men, jag kan göra det igen.
Och, om det finns en chans, kan jag verkligen ge upp på oss då?
Jag måste fortsätta kämpa.
Whenever i need you
Whenever i run to
I know where to find you
It keeps me holding on
Whenever i need you
Whenever i run to
I know where to find you
It keeps me holding on
När jag behöver dig.
Veckorna gick, jag hade inte sett Fain efter bråket hemma hos henne.
När jag behöver någon att gömma mig hos.
Egentligen var det för det bästa, det såg till att jag absolut skulle hålla mig på spåret.
Vet jag vart jag kan hitta dig.
Det svåraste med att komma över henne, var nog när jag mötte henne i snabbköpet.
Att veta att du mår bra, och finns, får mig att fortsätta kämpa.
Hon först stod hon bara där, och stirrade på mig.
När det känns som om jag inte klarar det längre.
Hon såg sliten ut.
När jag behöver dig som mest.
Det gjorde ont i hjärtat.
När jag behöver komma bort från henne.
Jag ville bara gå upp, och omfamna henne, kyssa henne.
Vet jag vart jag kan hitta dig.
Jag ville bara följa med henne hem, och lämna Felicia.
Det får mig att kämpa, du får mig att kämpa.
Så länge som det finns en chans för mig och Felicia, måste jag fortsätta kämpa.
För det är det som är rätt att göra.
Men du kommer alltid ha mitt hjärta, Brennen Kohl.
Visa toppen
Show footer