November
Thursday 26 June 2008 photo 2/2
|
Min nya favvo fan :D P1 is the shiet xD!
Alpens ros. Uppå alpens isbelagda spira dit ej någon mänsklig fot kan gå där syns alprosen sina stänglar vira in i bergets högst belägna vrå.
Men i dalen växte upp en blomma lika skön som alpens fagra ros. Många friare till henne komma, ty alla ville äga alpens ros. Den blomman var en ung behaglig tärna en dotter till den rike Conrad Moor.
Men henne följde ingen lycklig stjärna, ty högmod uti hennes hjärta bor. Ack, ni blommor, suckade hon ofta, den som finge äga er en stund och få känna huru skönt ni dofta och trycka blott en kyss på eder mun. Så hon tänkte då en yngling sade: Evelin, säg vill du bli min brud? Allt mitt guld jag för din fot nedlade och klädde dig i alpens blomsterskrud. Nej, hon sade, ingens brud jag bliver förrän som han mig ett löfte ger och det är att han mig en alpros giver, en enda blott jag fordrar inte fler. Kuno har du mod att detta göra så vill jag för evigt bli din brud. Må Herrans hand dig uppå berget föra.
Farväl, o Kuno, dig nu skydde Gud. Kuno klättrar upp för bergets klippa tills han kom dit blomman slagit rot. Hans enda handtag var en blomsterknippa och mot en tuva stödde han sin fot. Evelin, här har du dina blommor! Men vad var det? En alpros vit som snö. Evelin vänta, se nu snart jag kommer. Min Gud, jag faller, låt mig icke dö. Så han ropte då han störtar neder ifrån bergets högst belägna topp. Uti dalen ligga blott hans kläder och så hans rysligt sönderslagna kropp.
Evelin hon skyndar ifrån gillet, då hon såg den döde vilt hon skrek: Store Gud, nu har jag själv förspillet livet för den som jag älskade. Evelins fader kommer ock till stället. Döden då förenar båda två.
Och hela byn med honom tårar fällde ett brudpar döden gjorde dem ändå. Nu ej pennan här må längre rita uppå kvinnors trots och övermod. Alpens rosor äro ej mer vita, de äro färgade av Kunos blod.
Men i dalen växte upp en blomma lika skön som alpens fagra ros. Många friare till henne komma, ty alla ville äga alpens ros. Den blomman var en ung behaglig tärna en dotter till den rike Conrad Moor.
Men henne följde ingen lycklig stjärna, ty högmod uti hennes hjärta bor. Ack, ni blommor, suckade hon ofta, den som finge äga er en stund och få känna huru skönt ni dofta och trycka blott en kyss på eder mun. Så hon tänkte då en yngling sade: Evelin, säg vill du bli min brud? Allt mitt guld jag för din fot nedlade och klädde dig i alpens blomsterskrud. Nej, hon sade, ingens brud jag bliver förrän som han mig ett löfte ger och det är att han mig en alpros giver, en enda blott jag fordrar inte fler. Kuno har du mod att detta göra så vill jag för evigt bli din brud. Må Herrans hand dig uppå berget föra.
Farväl, o Kuno, dig nu skydde Gud. Kuno klättrar upp för bergets klippa tills han kom dit blomman slagit rot. Hans enda handtag var en blomsterknippa och mot en tuva stödde han sin fot. Evelin, här har du dina blommor! Men vad var det? En alpros vit som snö. Evelin vänta, se nu snart jag kommer. Min Gud, jag faller, låt mig icke dö. Så han ropte då han störtar neder ifrån bergets högst belägna topp. Uti dalen ligga blott hans kläder och så hans rysligt sönderslagna kropp.
Evelin hon skyndar ifrån gillet, då hon såg den döde vilt hon skrek: Store Gud, nu har jag själv förspillet livet för den som jag älskade. Evelins fader kommer ock till stället. Döden då förenar båda två.
Och hela byn med honom tårar fällde ett brudpar döden gjorde dem ändå. Nu ej pennan här må längre rita uppå kvinnors trots och övermod. Alpens rosor äro ej mer vita, de äro färgade av Kunos blod.
Visa toppen
Show footer