Ni vet det där om att handen är störe än ansiktet så har man canser?......Jag gjorde det på farfar och han tyckte att det va jätte kul för att när han satte handen framför ansiktet så slog jag lite löst så att på hans hand nuddade vid hans ansikte och han skrattade så att tårarna ran :D
men när han ett halvår senare fick canser så grät man inte av glädje utan av sorg.......

Vafaan Elsa.. Nu fick du mig att börja stor gråta!
Hade ingen aning om att du kunde skriva så fina texter..
Jag kommer också att sakna det där!
Men blir cansern värre måste VI runt omkring honom vara starka! Är vi det är farfar det! Han är en stark man över huvud taget!
Morfar var också stark. Bara inte stark nog! Ååh vad jag önskar att jag kunde erbjuda mig att ta en sista promenad med lilla Cilla och morfar med Rikki elle Lina. Då kunde vi gå över bron till Råbacka, du vet där vi brukade cykla runt när vi var mindre! Så kunde jag ta hans hand och säga att allt skulle bli bra. Men det kan jag inte nu!
Vi får stötta farfar i det här! Han behöver oss lika mycket som vi behöver honom. Jag har också en känsla av att det kommer komma tillbaka, men han kommer klara det! Bara vi gör det! :')<3