Thursday 22 May 2008 photo 1/3
|
Matteprovet gick bra ändå idag, trots min brist på böcker att plugga på igår. Inte för att jag skulle ha pluggat ändå, jag pluggar aldrig. Men ändå.
Sen efter provet satt jag, Krille och Fridolf på cafét jättelänge. Väldigt varierande samtal hade vi.
Först pratade vi massa flum, och jättedjupa samtal om ifall vi finns eller inte, och vad allt egentligen är här på jorden. Typiskt KAF-samtal. sedan gick det över till att bli Parga-planering. Mys. Då var jag jätteuppåt och glad.
Men sedan kom vi på något vis in på familjeproblem, och då insåg jag hur dålig kontakt med min pappa jag egentligen har. Jag tror inte jag har haft ett rikitgt trevligt samtal med honom på... ja minst 10 år. han är alltid så sur nu för tiden, går omkring med en rynka mellan ögonbrynen dygnet runt. Han har ont överallt, kan inte sova, kan inte bada, kan inte spela spel. kan inte göra nåt (enligt honom). Och han hör inte vad jag säger (jag pratar för fort enligt honom), så därför pratar jag sällan frivilligt med honom. han är inte som en pappa- Han är som en...farbror, som man har en halvfamilijär/havlytlig kontakt med. Och det är otroligt deprimerande. Som Kristin sa, tänk om han går och dör eller blir skadad imorn. Då kommer jag ha otroligt dåligt samvete för allt jag har missat att göra med honom. Far och dotter liksom. Men grejen är att jag aldrig orkar vara med honom. Han får mig bara att bli sur och deprimerad.
Vad ska jag göra? Jag har ingen pappa....
"...are we getting closer or are we just getting more lost...?"
Sen efter provet satt jag, Krille och Fridolf på cafét jättelänge. Väldigt varierande samtal hade vi.
Först pratade vi massa flum, och jättedjupa samtal om ifall vi finns eller inte, och vad allt egentligen är här på jorden. Typiskt KAF-samtal. sedan gick det över till att bli Parga-planering. Mys. Då var jag jätteuppåt och glad.
Men sedan kom vi på något vis in på familjeproblem, och då insåg jag hur dålig kontakt med min pappa jag egentligen har. Jag tror inte jag har haft ett rikitgt trevligt samtal med honom på... ja minst 10 år. han är alltid så sur nu för tiden, går omkring med en rynka mellan ögonbrynen dygnet runt. Han har ont överallt, kan inte sova, kan inte bada, kan inte spela spel. kan inte göra nåt (enligt honom). Och han hör inte vad jag säger (jag pratar för fort enligt honom), så därför pratar jag sällan frivilligt med honom. han är inte som en pappa- Han är som en...farbror, som man har en halvfamilijär/havlytlig kontakt med. Och det är otroligt deprimerande. Som Kristin sa, tänk om han går och dör eller blir skadad imorn. Då kommer jag ha otroligt dåligt samvete för allt jag har missat att göra med honom. Far och dotter liksom. Men grejen är att jag aldrig orkar vara med honom. Han får mig bara att bli sur och deprimerad.
Vad ska jag göra? Jag har ingen pappa....
"...are we getting closer or are we just getting more lost...?"
Comment the photo
Mweh.. inte jag heller.. man får väl ta det så gott som det går...
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/theelusive/210857251/