Mörkret lade sig över landskapet. Ugglorna kom fram från sina gömställen. Fullmånen spred sitt silvervita sken över skogen. Hon sprang så fort hon kunde. Över stock och över sten. Aldrig att de skulle få tag i henne. Aldrig. Om de fick det så skulle Lillians död varit förgäves. Hon hade offrat sig för den goda sakens skull. Grenar rev hennes bara ben. Hon hade inte tid med smärtan. Bara hon kom in till stan så skulle allt bli bra igen. Hon skulle få tag på någon expert som kunde hjälpa henne. Och de goda skulle segra. En gren knäcktes bakom henne. Nyfikenheten tog över rädslan och hon vände på huvudet. Det gjorde att hon tappade fart.- Isa, vänta! Det var Eriks vackra, klara röst. Den kunde hon inte ta fel på. Men hur skulle hon vara säker på att de inte redan tagit honom. Och att han nu var på jakt efter henne? Trots mjölksyran i benen sprang hon på ännu fortare. Men han hade tagit in på henne. Han tog ett hårt tag om hennes arm och gav henne en snabb kyss.- Varför väntade du inte? Viskade han, och tog sedan hennes hand och sprang ännu längre bort från den övergivna herrgården. Isa höjde blicken mot den mörka himmelen och såg en fladdermus sakta styra ner mot marken.- Erik..., viskade hon och pekade uppåt. Han kollade, och såg samma sak. Fort drog han med henne in under en gran. Fladdermusen förvandlade sig och gick omkring där utanför på jakt efter sitt byte. Hon lutade sig mot Eriks axel och stora tårar föll nedför hennes kinder. Han lade en skyddande arm om hennes axlar. Hon var rädd, vågade knappast andas. Varelsen stannade framför deras gömställe och särade på grenarna. Ett kritvitt huvud med vattniga ögon stirrade in på sitt byte. På huvudet hade han inte ett enda hårstrå. Hans läppar formades till ett snett, ondskefullt leende när han sträckte fram sin hand mot dem. Isa försökte krypa till andra sidan av granen, men den vandrande döingen hade gripit tag om hennes överarm, och försökte dra henne åt andra hållet. Hans långa naglar trängde genom hennes skin, och det brände när blodet sipprade fram och rann över hennes arm. Erik, som till en början hade dragit hennes andra arm mot sig, släppte den nu. Lugnt kröp han fram under granens skyddande grenar.Greven hade börjat slicka hennes arm ren från blod. Hela tiden ersattes det han ätit, med nytt. Hon kunde inte förstå varför Erik inte gjorde något. Klumpen som funnits i Isas hals, skingrades och hon kunde skrika ut sin rädsla. Ett högt, hjärtskärande skrik trängde ut från hennes strupe när hon kände Grevens flåsande andetag närma sig hennes nacke. Hon var stel av skräck. Trots att hon ville kunde hon inte få sin andra arm att lyda hjärnans befallningar. Greven lyfte sitt ansikte så att hans ögon var i höjd med hennes, och visade sina spetsiga hörntänder. Det var nära att hon svimmade. Han skulle bita henne snart, och då skulle allt vara slut. Allt. I det ögonblicket han gjorde sig beredd för att bita henne i nacken, hördes en ihåligt duns, och sedan sjönk han ner på den mjuka mossan. Orörlig. Hon backade och satte händerna för munnen. Var han död? Hon visste inte. Hennes andetag var snabba av rädsla och den tidigare ansträngningen.Erik gick närmare henne, och kollade på henne med ett par sorgliga ögon. I de ögonen kunde hon läsa hans känslor. Rädslan, ömheten, sorgen, allt. - Jag är ledsen… sade han och log ett stort, sorgset leende. Hon blev rädd för vad hon såg. Hans tänder. Hörntänderna. De var spetsiga. Tårarna brände innanför ögonlocken, när hon insåg den hemska sanningen. De hade tagit honom. De hade tagit den person, som hon älskade mest i hela världen. Han tog ännu ett steg närmare henne. Men hon backade. Inte ett steg närmare skulle han få komma. Inte en millimeter. - Isa, förlåt. Hans klara ögon gömdes bakom en tjock fasad utav blöta tårar. Till slut gav de efter, och tårarna rullade nedför hans kinder.- Förlåt. Jag är så ledsen… De stirrade på varandra med tårarna fallande i något som kändes som en evighet. Inom sig kände hon sig tom. Rädslan som tidigare härjat där inne var som bortblåst. Ilskan hon känt mot de hemska vampyrerna hade gått upp i rök, och längtan till ett land utan rädsla för nattens hemligheter fanns inte i hennes hjärta. Ingenting spelade någon roll längre. Rädslan, Lillians död, hennes oroliga föräldrar. Ingenting. Inte nu när Erik var som han var. Därför gick hon fram till honom, och lade sina armar om hans axlar och gav honom en lång kyss. - Gör det, viskade hon lågt och tårarna föll än en gång nedför de våta kinderna, och slutligen ner på den mjuka mossan.

det hade inte jag heller gjort, om den legat på din bdb..