Ska vi slå vad om att den här kommer att förbli oläst? :D

LIVET

Mitt liv har inte precis varit en dans på rosor. Snarare en promenad på taggiga buskar som aldrig vill ta slut. Ända sedans den dag jag föddes, har jag varit dömd till att leva ett hårt liv utan rättvisa. Ibland vill jag bara ta min pistol och skjuta skallen av mig. Men det går inte…kulan går inte genom mitt skin. Den snuddar vid mig och faller sedan ner på marken. En gång blev jag så arg på mig själv, att jag sprang till närmaste stup och hoppade. Jag hoppade, och det var en känsla av frihet jag kände när jag seglade genom luften. Jag kände mig som en fågel som fått sina vingar avklippta direkt efter födseln. Som en nybörjare som aldrig fått nån ärlig chans. Som bara blivit tittad på en kort stund, och sedan förd åt sidan. Som om jag äntligen befann mig i mitt rätta element. Som om jag äntligen kommit hem efter jag vet inte hur länge. Sen tog det slut. En obeskrivlig smärta bröt ut i mitten av ryggen och jag kunde inte röra mig. Jag kunde bara ligga stilla på marken och inte göra någonting. Det gjorde så ont. Det kändes som om jag gått av på mitten och att mina ben låg någonstans på andra sidan jorden. Men jag log. Jag var glad. Äntligen fick jag känna känslan av smärta som jag för länge sedans glömt bort. Det kändes så skönt att kunna känna igen! Även om det gjorde ont, så skrattade jag. Jag låg på botten av en lavin och skrattade. Efter ett dödligt fall låg jag där och skrattade, jag skrattade ända tills jag insåg att det var omöjligt överleva. Att jag inte hade haft tur. Att det var den jävla förbannelsen som gjorde att jag fortfarande var vid liv. Jag skulle inte dö, inte på ett bra tag. Aldrig någonsin. Om jag hade kunnat, så hade jag gråtit då. Jag hade gråtit så mycket så att det skulle ha blivit översvämning. Men jag kunde inte, och det gjorde mig bara så arg. Då försvann smärtan, och jag var mitt gamla, kalla jag igen. Jag skrek så det måste ha hörts ända till Det vita huset. Mitt liv var bara ett enda stort skämt. Ett skämt utan mening. Jag ville inte leva mer, jag ville inte ta del av det som alla kallade “det lyckliga livet”. Jag ville bara dö, och bli bortglömd. Sväva upp till himmelen och tänka över mina synder. Högt där uppe, bakom den vackra månen, kunde jag svära på att Gudarna satt och hånlog mot mig. Jag reste mig upp och höjde armarna i riktning mot den silvervita månen. “Ni tycker om det här, va? Att se mig lida! Men har jag inte lidit tillräckligt snart? Döda mig. Jag vill inte leva bara för att göra såna som ni glada. Ni njuter säkert av att se det här! Men jag dör snart, och då kan jag inte lida! Jag kommer dö inombords och då har jag ingen ork kvar till att försöka ta livet av mig! Så, snälla, jag ber er. Döda mig nu, en gång för alla. Ni har sett mig lida år efter år, ända sedans den dag jag föddes. Om ni varit det minsta kloka, så hade ni i alla fall gett mig lite lycka, som jag kunde tänka tillbaks på och glädjas åt i stunder som denna! Men det gjorde ni inte. Ni vill bara se mig lida. Och vet ni vad? Det gör jag också! Och jag hatar er! Ni är så jävla själviska! Fatta att jag också har känslor! I tre år gick jag i kyrkan och tillbad er, och såg upp till er! Men det var bara slöseri med tid. Ni är inte värda det! Jag hatar er och hoppas att ni dör hela bunten och kommer till helvetet! Amen!” Sen sjönk jag ihop på marken och begravde ansiktet i det överflödiga tyget på min blekrosa klänning.

Jag vet inte hur jag hamnade där. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte minnas något annat hem, eller mina föräldrar som älskade mig över allt annat. Fast, det förståss. Om de lämnade bort mig så som de gjorde, så skulle de nog inte ens velat titta på mig. Än mindre ge mig en chans att visa mig värdig deras kärlek. Jag kan inte sluta tro att om de älskat mig, så skulle jag aldrig behövt lida. Inte så som jag har gjort, i alla fall. Karin, föreståndarinnan på barnhemmet, sa alltid att jag var en oäkting, och att min mamma lämnade mig på barnhemmet när jag bara var några veckor gammal. Hon hade bara knackat på dörren och lämnat över mig till den som öppnade och stuckit utan ett ord. Så jag vet inget om min mamma. Det enda jag någonsin har fått höra om henne är bleka beskrivningar av hur hon såg ut. De trodde hon var ovanligt mager och att hon hade långt nattsvart hår. Det enda jag vet säkert är att hon hade lysande, klara gröna ögon. Ungefär som mina, fast vackrare. Hon måste ha varit ganska mörk i hyn, om man kollar på min. Som om hon kanske kom från mellanöstern. På nätterna brukade jag drömma om henne och mig. Ibland var pappa också med, men han var bara en blek skugga. För jag hade ju inte en aning om hur han såg ut, eller ens om han levde. Fast det förståss, jag kunde ju inte veta om min mamma heller levde, men det var jag nästan säker på att hon gjorde. Det var en känsla som bara fanns där, som om det fanns nåt osynligt band mellan oss. En gång fick jag så otroligt ont i magen. Jag trodde att jag skulle dö. Det värkte i ungefär två dar, sen försvann det bara lika plötsligt som det kommit. Efter det blev känslan om att hon levde svagare och svagare för var dag som gick och jag förlorade hoppet om att hon fanns där ute. Någonstans och väntade på sin lilla dotter.

I fyra år levde och pinades jag på det barnhemmet. I fyra långa år, levde jag i förtvivlan och i tron att jag inte betydde någonting. Att jag inte betydde ett skit och att jag bara var en plåga som alla fick dras med. Sen kom den då äntligen. Lyckan. Den kom i form av en kvinna som hette Siv. Hon tog mig med sig från mardrömmen. Jag tyckte aldrig att hon var särskilt vacker, men hon hade ett gott hjärta och det gjorde att hon strålade av glädje.

Hon blev aldrig arg på en. Eller, jo det blev hon väl. Men inte arg arg. Mera småsur.. I alla fall så har jag nog aldrig fått så mycket kärlek som jag fått av henne. Första gången jag skulle hjälpa henne att valla korna så råkade jag göra så att alla rymde. Fråga mig inte hur jag lyckades med det, men plötsligt så sprang de bara åt varsitt håll och det var omöjligt att hålla koll på dom. Inte för att jag kunde göra så mycket, jag var bara fem år då, och så var de inte ens under mitt ansvar. Men det var ändå mitt fel att de rymde. När Siv upptäckte det kokade hon av ilska. Jag hade nog aldrig sett henne så arg. Hon svor och mumlade arga böner till gud. När hon såg att jag stod och grät blev hon tyst. Allt blev tyst. Fåglarnas kvitter tystnade, träden slutade prassla med sina löv det enda man kunde höra var kornas råmanden långt borta i fjärran. ‘Det var mitt fel. Förlåt.’ Sen höll Siv nästan på att krama igen mig. ‘Det var inte ditt fel, det var inte ditt fel’ viskade hon i mitt öra samtidigt som hon vaggade mig i sina starka armar. ‘Det var inte ditt fel, det var inte ditt fel’. Men det var mitt fel. Det är det som är själva grejen, det var mitt fel att de rymde. För jag släppte dom med blicken en för lång stund när Siv hade gått för å fixa nån grej. Då passade de på att springa sin väg. Siv visste det, det är jag säker på. Hon visste det, men hon kunde inte vara arg på mig. Hon kunde inte vara arg på nån. Jag hade i alla fall inte sett henne ilskna till på grund av någon. Inte än.

Siv tog på sig hela skulden för det jag ställt till med, och blev skyldig kornas ägare en rejäl summa med pengar. Då förstod jag inte vad som hände, men hon jobbade ihjäl sig för att betala konsekvenserna utav något jag ställt till med. Så vitt jag vet så hade hon tre jobb. Tre jobb och mig. Jag lärde mig laga mat och ta hand om en gård när jag bara var sex år. Det var jag tvungen till, för Siv bad mig. Hon såg nästan död ut när hon sa det. Hennes ögon hade helt förlorat sin lyster och hon hade mörka ringar under dom. ‘Lovisa. Snälla. Tror du att du kan hjälpa mig lite? Jag är helt slut. Skulle du kunna göra lite gröt? Med mina instruktioner? Snälla?’ Så jag gjorde det, jag lagade gröt. Den blev lite bränd, men det gick att äta. Dagen efter tog Siv ledigt för att kunna visa mig hur jag skulle göra för att baka bröd. Det tog sin tid, men i slutet av dagen hade jag i alla fall lärt mig grunderna. Och Siv ville att jag skulle baka så många limpor jag kunde nästa dag, när hon var på jobbet. Jag gjorde som hon bad mig. Eller jag försökte i alla fall. Det blev två stora mjöliga klumpar. De såg knappt ut som limpor, men de var faktiskt jättegoda. Eller, det var vad Siv sa när hon kom hem. Att de var jättegoda men att de såg ut som två massakrerade stenar. Vi skrattade åt mina limpor hela dagen. När vi gick och la oss den kvällen kunde jag slått vad om allt jag ägde att Siv blivit tio år yngre. Minst. Hennes ögon hade fått en helt annan lyster. Jag minns att jag såg henne djupt i ögonen. Djupt, djupt ändå in till kärnan. Alla bekymmer, och all den trötthet som någonsin funnits där var som bortblåst. Som om det aldrig existerat. Och jag var så glad. För Sivs skull, att hon fann sådan glädje i mina limpor. Jag trodde faktiskt att hennes plötsliga lycka berodde på mina limpor. Men de var bara en symbol som visade att jag klarade av att ta mer ansvar hemma. Det var så jag trodde att hon såg det, inte ens dagen efter kunde jag lämna den teorin bakom mig. För det var vid frukosten dagen efter som hon berättade att alla våra skulder var betalda. Och dumma, självbelåtna lilla jag trodde fortfarande att hennes då oförklarliga lycka berodde på mig. Haha, jag undrar om hon visste det. Men det gjorde hon säkert, för Siv var inte dum hon inte. Vi hade det bra i ett par år till, ända tills han kom. Jag antar att Siv hade träffat killen ett tag, för plötsligt satt han på vår kökssoffa och Siv förklarade att han skulle flytta in hos oss. Han hette Jerry och från första början tyckte jag om honom. Jag minns att jag satt och stirrade in i hans onormalt klarblå ögon under hela middagen. Han blev nog lite nervös, för han skruvade på sig och tittade nervöst åt Sivs håll och såg hjälplös ut. Men Siv tänkte inte hjälpa honom ifrån mig. Hon bara skrattade och rufsade mig i håret. Jerry hade ett par ärr i ansiktet och jag förstod att han hade varit med om mycket, hans näsa såg ut som en potatis och i hela taget var han ganska ful. Men jag förstod varför Siv tyckte så mycket om honom. Hans ögon visade att bakom den hårda och bastanta fasaden fanns en mjuk kille. Den kvällen var det han och inte Siv som berättade en god natt saga för mig. Den handlade om pirater på karibiska havet, blodsspillan, kärlek och hjältemod. För var gång han berättade en sån för mig, ju mer förtrollad blev jag.

　

　

Orkade inte läsa täxten...