Saturday 28 July 2012 photo 1/1
|
Fortsättningen.
----
Robin vaknade av att solen sken igenom persiennerna. Han suckade och drog kudden över huvudet. Han önskade att allting hade varit en mardröm men allting var så himla klart att det knappt gick att forma om allting. Det gick verkligen inte, hur mycket han än ville att det skulle vara en sjuk mardröm. Han tog sin mobil och stoppade i batteriet. Men han struntade i att sätta på den. För han orkade verkligen inte. Han ville att allting skulle vara som vanligt. Han ville träffa Emil och kyssa honom. Få blickarna på sig och bli irriterad för att de inte respekterade det. Han ville att allting skulle vara som vanligt. Han ville komma tillbaka. Åka bakåt i tiden, bara för att få vara med Emil.
Han ville vara med Emil, inte någon annan. Bara vara i Emils varma famn.
Robin tog bort kudden ifrån ansiktet. Han kollade på klockan, den var bara fyra. Han gav ifrån sig en djup suck och reste sig upp ur sängen. Han tog ner alla grejer ifrån fönsterbrädet innan han satt sig där och tittade ut igenom fönstret. Det var redan bilar som åkte på gatan. Han bet sig i läppen, Thomas hade inte kommit hem igår.
Robin reste sig upp ur sängen och drog på sig sina byxor och ställde sig framför kroppsspegeln som han hade på sitt rum. Han såg på sig själv. Han var spinkig och man såg tydligt benen på honom, halsgropen var tydlig, man kunde nästan se vart ända ben på honom. Robin svalde. Stygnen på vänsterarmen såg makabra ut.
Han önskade att allting var som vanligt, att han aldrig hade träffat Emil. Att han skulle sitta tillsammans med sin pappa och meta. Ha sin pappa som förebild. Han bet sig hårt i kinden. Han kände det.
Robin önskade att han kunde dö, bara för att kunna börja om från början, med samma föräldrar och låtsas att han var hetero.
Han blundade och öppnade ögonen igen, allt var fortfarande så som det hade varit innan. Han böjde sig ned och tog upp en t-shirt ifrån golvet, han drog den på sig. Den hängde slappt över hans tunna axlar. Han såg nästan anorektiskt smal ut i ljuset. Robin kände sig ful och äcklig. Han kläder satt inte ens bra.
Robin ville att Maya skulle vara där, det var hans katt och skulle alltid vara det. Som om katten hade läst hans tankar så knuffade katten på dörren och kom in på rummet. Maya var en vit katt med en brun svanstipp och en fläck på magen. Hon hade olikfärgade ögon, det ena var grönt och det andra var blått. Robin satte sig ned på golvet. Maya kom och strök huvudet mot hans knä. Han log lite grann och bar upp henne i sin famn för att finna tröst. Hon hade alltid gjort honom glad. Men han visste att hon snart skulle gå bort, eftersom att hon var fjorton år. Han kunde inte förstå att katten var så gammal. Det gjorde ont i honom att veta det. Men han hoppades verkligen att katten skulle leva tre år till, för då skulle han själv bli arton.
Robin strök katten försiktigt över huvudet och ned till svansroten. Han kände att katten kurrade.
Han visste fortfarande inte vad han skulle göra, han kände sig helt tom. Allting var borta. Emil. Pappa. Snart Maya.
Han hade förstört allting, sin familj. Han ville åka till sin moster, där han brukade vara under somrarna när han var yngre. Han ville tillbaka dit. Robin hade inte träffat henne på tre år nu.
Robin började tänka tillbaka, då han gick i fyran. Det var då han just hade bytt skola. Han fick inte vara med de andra, för de tyckte han var tjock, ful och äcklig. På rasterna så blev han slagen. Eftersom att han alltid hade varit en tyst typ så sa han ingenting, rädd för att folk skulle slå ned honom och bara lämna honom där.
Vilket aldrig hände. På idrottslektionerna så vågade han inte ens byta om tillsammans med de andra, rädd för att bli slagen. När han just hade börjat fyran på den nya skolan så blev han piskad med handdukar, för att de tyckte att det var roligt. De tyckte att han var svag. Att han grät hela tiden.
Robin blinkade bort synen som spelades framför hans ögon. Hur fan hade han blivit såhär?
Robin tänkte på när han gick i sexan, då han precis hade börjat byta om med de andra igen och blivit slagen med ett läderskärp. Han hade ärr efter det, eftersom att det hade börjat blöda. Han hade lovat sig själv att inte säga någonting, eftersom att han hade blivit hotad.
Robin kom tillbaka till nuet och suckade tungt. Han ville bara försvanna. Ta en paus. Som i ett spel. Han ville verkligen inte vara där, framför spegeln och kritisera sig själv. Han hatade sin kropp, sitt ansikte. Allt. Emil hade gjort så att han kände sig vacker. Så att han inte hade gjort någonting på fyra månader. Han hade gjort honom lycklig.
Plötsligt så smälldes dörren till hans rum upp och han såg Anette stå där och se på honom. Hon gick fram och kramade om Robins späda kropp. Robin märkte att hon grät och att han själv också grät. De stod och grät där tillsammans.
"Pappa ringde igår kväll när du hade somnat." Snyftade hon och strök honom över håret. Robin kände sig så liten i hennes trygga famn som gjorde honom varm.
"Han sa att han skulle komma hem ikväll, att han var hos sin bror så länge." Sa Anette och hennes röst lät inte lika sprucken. "Thomas sa också att han skulle låta det vara. Men det verkar inte gå så bra för honom just nu." Sa hon och suckade tyst. Hon släppte Robin och smekte honom över kinden.
"Förstår du inte att vi älskar dig? Ronja älskar dig också." Sa Anette.
Annons