February
Saturday 16 February 2013 photo 1/1
|
Intressant tanke; Vi alla har ett öde, det gäller endast för oss att vara modiga nog att våga följa det.
Längesedan jag var här och skrev något själv centrerat..
http://www.youtube.com/watch?v=qCJ22QQTWtM
Känns som man står och stampar i något hål med en massa andra förvirrade själar, vi kollar upp och ser det som omöjligt att ta sig ur det. Varje dag är det så här, förutom på natten då vi känner oss hemma i det förbaskade hålet. Då mörkret blir ens vän och man sakta börja fantisera sig allt det man vill ha i det svarta hörnet.. Och vips så är det verklighet i ens tankar.
Stor skillnad är där inte på tankar och verklighet, det ända som skiljer är att vi delar verkligheten tillsammans och vi är kollektivt involverade i varandras handlingar.
Jag har kommit fram till för ett bra tag sen att det som skapar vår verklighet är vår fantasi, för när du upplever något skapar du en bild i huvudet och det är individuellt. Jag kan dra ut på denna tanken långt. Orkar inte lägga ner energi på det.
Det var ett bra tag sen jag bestämde mig för att vara så ärlig som möjligt och inte längre stå ut med saker som jag anser är fel på något så viss. Efter många konflikter och varma diskussioner så finner jag mig otillräcklig mot alla, jag har blivit ovän med vänner som vägrar att förstå deras själviskhet och mitt förhållande balanseras på en tunn tråd då jag inte är kapabel till att släppa taget och gå vidare till något som inte får mig själv att tro att jag är otillräcklig. Jag inbillar mig själv ständigt och överväger att det är jag som har problem och gör fel. När jag finner till 99% slutsatsen att jag faktiskt inte är fel på det. Känslorna bubblar till en fruktansvärd ilska som jag så länge kämpat att få kontroll över.
En otrolig jobbig sits där ingen kan se vad jag behöver för att hjälpa mig förstå eller att andra att förstå vad jag egentligen försöker säga.
Minst av allt kämpar jag varje dag och nästan varje sekund jag får över med att komma fram till vilken idé eller plan jag ska satsa på, Så jag kan gå 100% på det och vara fullt mål medveten. Tidigare och lite fortfarande har jag trott att det är något som jag bör finna socialt sällskap inom för att bestämma mig, jag bestämde mig för ett bra tag sen att göra det som känns rätt alltid och kan fortfarande inte ta beslutet. Jag ser alla dessa olika vägarna med sin egna framtid och varje en av dem känns rätt. Och där står jag med händerna på huvudet och undrar.. Det känns som jag kan dra filosofin med Mr Nobody då han ser alla de olika framtiderna och kan inte välja.
Jag har prövat allt för att filtrera tankarna, inget det hjälper. Därför försöker jag bara låta det komma till mig, Och det hjälper mig inte alls när min omgivning sakta rasar i mina ögon.
Jag vet inte längre, jag försöker övertala mig själv att jag är en självisk, kontrollerande besserwisser som bara försöker att skapa situationer som bara gynnar mig själv.. När min vilja ligger i att hjälpa, ge frihet och kunskap till andra, och att skapa en plats som gynnar oss alla.
Jag förmodar väl att sättet jag gör det på kan tolkas på båda sätt.
Dock så är det de första det ända jag får höra.
Det dom inte känner till som säger det är att jag har slutat att bry mig om mig själv, där jag prioriterar andra först. Utan möjligheten att hjälpa andra känner jag hopplöshet över livet, total meningslöshet.
Kanske är det de som gör att jag står och stampar i det mörka hålet?
Kanske är alla de andra förvirrade själarna, slavar till deras sympati?
Och hålet är empatins onda cirkels fängelsehåla?
Ne nog med självcentrerat skitsnack.
Hade gott!
Peace and love! :)
Längesedan jag var här och skrev något själv centrerat..
http://www.youtube.com/watch?v=qCJ22QQTWtM
Känns som man står och stampar i något hål med en massa andra förvirrade själar, vi kollar upp och ser det som omöjligt att ta sig ur det. Varje dag är det så här, förutom på natten då vi känner oss hemma i det förbaskade hålet. Då mörkret blir ens vän och man sakta börja fantisera sig allt det man vill ha i det svarta hörnet.. Och vips så är det verklighet i ens tankar.
Stor skillnad är där inte på tankar och verklighet, det ända som skiljer är att vi delar verkligheten tillsammans och vi är kollektivt involverade i varandras handlingar.
Jag har kommit fram till för ett bra tag sen att det som skapar vår verklighet är vår fantasi, för när du upplever något skapar du en bild i huvudet och det är individuellt. Jag kan dra ut på denna tanken långt. Orkar inte lägga ner energi på det.
Det var ett bra tag sen jag bestämde mig för att vara så ärlig som möjligt och inte längre stå ut med saker som jag anser är fel på något så viss. Efter många konflikter och varma diskussioner så finner jag mig otillräcklig mot alla, jag har blivit ovän med vänner som vägrar att förstå deras själviskhet och mitt förhållande balanseras på en tunn tråd då jag inte är kapabel till att släppa taget och gå vidare till något som inte får mig själv att tro att jag är otillräcklig. Jag inbillar mig själv ständigt och överväger att det är jag som har problem och gör fel. När jag finner till 99% slutsatsen att jag faktiskt inte är fel på det. Känslorna bubblar till en fruktansvärd ilska som jag så länge kämpat att få kontroll över.
En otrolig jobbig sits där ingen kan se vad jag behöver för att hjälpa mig förstå eller att andra att förstå vad jag egentligen försöker säga.
Minst av allt kämpar jag varje dag och nästan varje sekund jag får över med att komma fram till vilken idé eller plan jag ska satsa på, Så jag kan gå 100% på det och vara fullt mål medveten. Tidigare och lite fortfarande har jag trott att det är något som jag bör finna socialt sällskap inom för att bestämma mig, jag bestämde mig för ett bra tag sen att göra det som känns rätt alltid och kan fortfarande inte ta beslutet. Jag ser alla dessa olika vägarna med sin egna framtid och varje en av dem känns rätt. Och där står jag med händerna på huvudet och undrar.. Det känns som jag kan dra filosofin med Mr Nobody då han ser alla de olika framtiderna och kan inte välja.
Jag har prövat allt för att filtrera tankarna, inget det hjälper. Därför försöker jag bara låta det komma till mig, Och det hjälper mig inte alls när min omgivning sakta rasar i mina ögon.
Jag vet inte längre, jag försöker övertala mig själv att jag är en självisk, kontrollerande besserwisser som bara försöker att skapa situationer som bara gynnar mig själv.. När min vilja ligger i att hjälpa, ge frihet och kunskap till andra, och att skapa en plats som gynnar oss alla.
Jag förmodar väl att sättet jag gör det på kan tolkas på båda sätt.
Dock så är det de första det ända jag får höra.
Det dom inte känner till som säger det är att jag har slutat att bry mig om mig själv, där jag prioriterar andra först. Utan möjligheten att hjälpa andra känner jag hopplöshet över livet, total meningslöshet.
Kanske är det de som gör att jag står och stampar i det mörka hålet?
Kanske är alla de andra förvirrade själarna, slavar till deras sympati?
Och hålet är empatins onda cirkels fängelsehåla?
Ne nog med självcentrerat skitsnack.
Hade gott!
Peace and love! :)
Annons
Comment the photo
Mephi
Mon 18 Feb 2013 13:10
intressant läsning rasmus.. jag Tror att de ligger nåt i det där med att då man blir medveten så är baksidan paranoian man få dras med" så är det för mig iallfall, i.o.m att man pånåvis kalkylerat sönder ens inlärda världsbild och avdoktrinerat den personligheten steg för steg för att verkligen finna vem man verkligen är .. det stormiga sökandet efter de sanna självet, tror ochså att fantasin ligger nära vad som igentligen är verklighet
TheRazZ
Mon 13 Oct 2014 01:06
Satt här och läste igenom den flummiga texten jag skrivet, haha.. x)
Du har helt rätt i det du säger Varg :)
Jag kan med hela hjärtat säga nu att jag funnit mitt mål. Vägen ditt kommer bli intressant dock.
Du har helt rätt i det du säger Varg :)
Jag kan med hela hjärtat säga nu att jag funnit mitt mål. Vägen ditt kommer bli intressant dock.
Mephi
Mon 13 Oct 2014 03:46
Hej, Skysst att du känner du hittat rätt på den här vägen nu.. Du får gärna dela med dig av det, ditt mål, om du vill så att säga.. Som du märkt ha ja vart ifrån facebook den senaste tiden.. Du vet ja känner de är så oerhört mycke dåliga energier och ego projiceringar där, facebook ha blivit något sjukligt, liknar de lite me en mänsjklig psykos, fast förvisso mänskjligheten ha gått igenom många psyoser, men facebok är en skrämmande värld, för de är ett massberoende som etsat sig djupt hos människan, men på nåvis måste man in där då och då för att få perspektiv. Internet är ju påsåvis bra att man kan välja information man vill bli projeserad med.. de känns lite som att de är en skrämmande tid vi lever i, pånåvis är de dock som att i stagnationen håller något nytt nu på att födas..
Själv står ja splittrad i allt, många delar av en själv och de man utvecklas mot ha man funnit, små små fragment, influenser. men ja tror me tiden me åren så kanske man hittar de man undermedvetet alltid sökt, alltså inom sig själv., procesen känns så lång.. vägen är inte lättt. en djupare störrre frid lycka.. man har mycke sorger och så inom sig att möta, man utvecklar sig omedvetet hela tiden
Hur mår du och så annars nu? för mig är de väldigt upp och ner, hm.. finner inte orden riktigt.. har inte orkat vara social alls senaste tiden, trots att de är de ja igentligen liksom behöver, blir som så stört fenomen, kraftlösheten, kämpar mot smärtor dagligen, men pånåvis är de som att ändå lidandet och isoleringen har haft ett djupare syfte. en process att känna sig själb.. kan väl säga som så att trots omständigheterna mår ja väl mycke bättre än va ja någonsin gjort trots att ja mår mycke sämmre. så jäkla skevt,. så de är som paradoxalt upplevelse. tror du förstår hu ja menar? de är riktigt skit fast de ändå är ok. hm… har väl genom åren fått bukt me den självdestruktiva sidan, de är väl en del. men mycke att jobba me inom sig själv ständigt.. önskar ja fick de sociala att funka bättre, orken att hänga med och ta in nya upplevelser .. mycke sånt. tyvär blir livet så för min del att ja kommit till att acceptera att ja aldrig kommer kunna leva från min fulla potensial, de är lite som ett fängelse, lidandet tar ens förmåga.. men i den lidelsen finns ochså konstens gåva.
De är en konst att leva, en konst att va lycklig, men genom åren ha ja lärt mig det iallfall, vad riktigt lycka innebär. de är konstigt rasmus, de mest lyckliga männiksor ja träffat har just varit dem olyckligaste, dem me mest problem i sig själv. dem me tungast väskor att bära. så ja ha förstått att där lidandet finns finns ochså lyckans frö. min väg ha vart annorlunda där..
Loggade in här , ungefär då du skrev, och tänkte på dig innan. vet ej om de är en slump. men händer sånt mer eller mindre hela tiden, inge vidare mystisk med det, naturliga förmåga att synkronciera..
oj ja hadde nog kunna skriva i evigheter om vägen lidande. lyckan, själen, livet döden, och allt de som är viktigt. kampen i de yttre och de inre.
vägen är svår,. du ha ochså haft en tung väg och både du och ja är sökare bortom de här mänskliga fängelset
Själv står ja splittrad i allt, många delar av en själv och de man utvecklas mot ha man funnit, små små fragment, influenser. men ja tror me tiden me åren så kanske man hittar de man undermedvetet alltid sökt, alltså inom sig själv., procesen känns så lång.. vägen är inte lättt. en djupare störrre frid lycka.. man har mycke sorger och så inom sig att möta, man utvecklar sig omedvetet hela tiden
Hur mår du och så annars nu? för mig är de väldigt upp och ner, hm.. finner inte orden riktigt.. har inte orkat vara social alls senaste tiden, trots att de är de ja igentligen liksom behöver, blir som så stört fenomen, kraftlösheten, kämpar mot smärtor dagligen, men pånåvis är de som att ändå lidandet och isoleringen har haft ett djupare syfte. en process att känna sig själb.. kan väl säga som så att trots omständigheterna mår ja väl mycke bättre än va ja någonsin gjort trots att ja mår mycke sämmre. så jäkla skevt,. så de är som paradoxalt upplevelse. tror du förstår hu ja menar? de är riktigt skit fast de ändå är ok. hm… har väl genom åren fått bukt me den självdestruktiva sidan, de är väl en del. men mycke att jobba me inom sig själv ständigt.. önskar ja fick de sociala att funka bättre, orken att hänga med och ta in nya upplevelser .. mycke sånt. tyvär blir livet så för min del att ja kommit till att acceptera att ja aldrig kommer kunna leva från min fulla potensial, de är lite som ett fängelse, lidandet tar ens förmåga.. men i den lidelsen finns ochså konstens gåva.
De är en konst att leva, en konst att va lycklig, men genom åren ha ja lärt mig det iallfall, vad riktigt lycka innebär. de är konstigt rasmus, de mest lyckliga männiksor ja träffat har just varit dem olyckligaste, dem me mest problem i sig själv. dem me tungast väskor att bära. så ja ha förstått att där lidandet finns finns ochså lyckans frö. min väg ha vart annorlunda där..
Loggade in här , ungefär då du skrev, och tänkte på dig innan. vet ej om de är en slump. men händer sånt mer eller mindre hela tiden, inge vidare mystisk med det, naturliga förmåga att synkronciera..
oj ja hadde nog kunna skriva i evigheter om vägen lidande. lyckan, själen, livet döden, och allt de som är viktigt. kampen i de yttre och de inre.
vägen är svår,. du ha ochså haft en tung väg och både du och ja är sökare bortom de här mänskliga fängelset
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/therazz/512963801/
Visa toppen
Show footer