Dagen kom. Dagen som verkade så långt borta hela tiden. Den blev verklighet. De är mänskliga, De finns på riktigt.

Att köa var som väntat. Hett och utdraget. Den distinkta luktblandningen av öl och svett var där, omöjlig att undgå. Två timmar på stället i gassande solen skulle ta vem som helst ur form, men just köande fans är ett hårdnackat släkte. Blev dessutom en t-shirt rikare och 300 kr fattigare, det hör till.

Lauren Harris var för tam i ljudet, inget nytt. visst, att se en tjugofemårig, vältränad tjej i för tajta byxor är väl trevligt, men bara att titta på. nej, inget för mig. Avegner Sevenfold var däremot ruggit bra. Mera, tack. Mit Käse.

Många timmar i solen med egentligen för lite att dricka. kände mig lite som en fanatiker när jag fick ta till flaskan då jag inte hade band..

Sen bara hände det. Churchill's Speech och Aces High. Kaoset så mäktigt och kampen så stor att jag var tvungen att ge vika och lämna platsen fem meter bakom första räcket. Jag gled bakåt = mindre brottning och mer kraft åt musiken. Jag trodde inte det var sant, men ack så fel jag hade. Tyvärr gjorde dagens hårda värme sitt och det var knappast någon högform Marco Witt befann sig i, trött som han var. Men med det underbara låtval man gjort så var jag helt borta. 56 213 sjungande fans är tillräckligt för att ge vem som helst gåshud. Musik är min drog, Jag fick nyss en rejäl sil.

Att vara på en konsert med sitt favoritband är som att ha sex för första gången. Lite smånervöst och pirrigt innan och över på tok för fort, men det är ändå helt fantastiskt.

FY FAN va avis jag e , nästan gång jag ser dig så, run to the hills!