October
Monday 8 June 2009 photo 1/2
|
VARNING - SPOILERS!!!
Härregud, det här är helt jävla fantastiskt! ;o Det här är två sidor ur När jag hör din röst (New Moon) som valdes att tas bort. Varför vet jag inte. De är skrivna ur Edwards synvinkel. Seriöst, det här är helt otroligt! Jag satt som fasst klistrad när jag läste. Råder alla att läsa dessa fantastiska sidor, och bara njuuuta! :D
Telefonen i fickan vibrerat igen.
Det var den tjugofemte gången på tjugofyra timmar.
Jag funderade på att öppna telefonen, åtminstone se vem som försökte kontakta mig. Kanske var det viktiga. Kanske Carlisle behövde mig. Jag funderade på det, men jag kunde inte röra mig.
Jag var inte exakt säker på var jag var.
Något mörkt utrymme fullt av råttor och spindlar. Spindlarna ignorerade mig och råtta gav mig en bred sovplats.
Luften var tjock med tunga dofter av rankig getto arrendegård samarbetar med livet.
Jag brydde mig inte om att skilda tankar från röster - det blev en stor enda röra av högljudda spanska skrik som jag inte lyssna på. Jag lät ljuden studsar från mig.
Meningslöst.
Allt det var meningslöst.
Min existens var meningslöst.
Hela världen var meningslöst.
Jag tryckte min panna mot mina knän, och jag undrade hur länge jag skulle kunna stå ut här. Kanske det var hopplöst. Kanske, att mina försök var dömda att misslyckas ändå, jag ska sluta tortera mig själv och gå tillbaka .. Tanken var så mäktig, så läkande - liksom orden finns en stark narkos, tvättar bort berg av smärta jag var begravda under - Tanken gjorde mig yr.
Jag kan gå nu, jag kunde gå tillbaka.
Bellas ansikte, alltid bakom locken i mina ögon, tittar leende mot mig. Det var ett välkomnande leende, om förlåtelse, men det hade inte påverkat mitt undermedvetna, som jag förmodligen var avsedd att ha. Naturligtvis kunde jag inte gå tillbaka. Vad var min smärta, trots allt, i jämförelse med hennes lycka? Hon bör kunna le, fri från fruktan och fara. Fri från längtan efter en själlös framtid. Hon skulle komma till ett ställe som var ett undantagen för mig. Tanken på att den slutliga separationen var så mycket mer intensiv än den smärta jag redan hade.
Min kropp skakade. När Bella gick vidare till den plats där hon tillhörde och jag aldrig kunde komma till, skulle jag inte vara kvar här lång efter. Det måste finnas glömska. Det måste finnas lättnad. Det var min förhoppning, men det fanns inga garantier. Att sova, kanske drömma. Det är där skon klämmer, jag citerade för mig själv. Även när jag var aska, skulle jag på något sätt ändå känna tortyr av min förlust? Jag skakade igen.
Och för fan, jag hade lovat.
Jag hade lovat henne att jag inte skulle förstöra hennes liv igen, ta med mina svarta demoner bort från henne.
Jag skulle inte komma tillbaka, det hade jag svurit på.
Kan jag inte göra någonting rätt för henne?
Ingenting alls?
Tanken på att återvända till den mulna liten stad som för alltid skulle vara mitt sanna hem på den här planeten, gnagde genom mina tankar igen. Bara för att kontrollera. Bara för att se att hon är bra och trygga och lyckliga. Inte att lägga sig i. Hon skulle aldrig få veta att jag var där ...
Nej Fan, nej. Telefonen vibrerat igen.
"Fan, fan, fan, fan". Mumlade jag. Jag skulle kunna använda distraktion. Jag vände telefonen upp och registrerade siffrorna och fick min första chock jag känt på ett halvår. Varför skulle Rosalie ringa mig? Hon var den person som förmodligen njöt mest av min frånvaro. Det måste vara något riktigt fel om hon behövde prata med mig. Plötsligt orolig för min familj, jag träffade svara knappen.
"Vad?" Frågade jag spänt.
"Oh, wow. Edward svarade i telefonen. Jag känner mig så hedrad. "Så snart jag hörde hennes ton, visste jag att min familj var okej. Hon måste bara blivit uttråkad.
Det var svårt att gissa på hennes motiv utan hennes tankar som en vägledning. Rosalies tankar hade aldrig gjort någon större mening för mig. Hennes impulser var oftast grundar på den mest invecklade slags logik. Jag slog av telefonen.
"Lämna mig ifred" Jag viskade ut i det tomma mörkret. Naturligtvis, telefonen vibrerat igen på en gång.
Skulle hon fortsätta ringa tills hon fått säga det hon planerar att irritera mig med? Antagligen. Det skulle ta månader för henne att växa sig trött på det här spelet. Jag lekte med tanken att låta henne fortsätta ringa de kommande halvåret... och sedan suckade jag och svarade i telefonen igen.
"Sätt igång nu då."
Rosalie rusade genom ord.
"Jag trodde du skulle vilja veta att Alice är i Forks." Jag öppnade mina ögon och stirrade på ruttet träbalkar tre centimeter från mitt ansikte.
"Vad?" Min röst var platt, känslokall.
"Du vet hur Alice är - tror hon vet allt. Som du"
Rosalie svalde det nervösa fnittret. Hennes röst hade en nervös kant, som om hon plötsligt var osäker på vad hon gjorde. Alice hade svurit för mig att hon skulle följa mig i frågan om Bella, men hon höll inte med mitt beslut. Hon hade lovat att hon skulle låta Bella vara ... Så länge som jag gjorde det.
Det står klart att hon trodde att jag skulle lägga mig för smärtan. Hon kanske hade rätt om det. Men jag hade inte. Ännu. Så vad skulle hon göra i Forks? Jag ville vrida hennes magra hals. Inte för att Jasper skulle låta mig få komma tillräckligt nära henne, när han fångar en pust av raseri som blåser ur mig ...
"Är du fortfarande kvar, Edward?" Jag svarade inte. Jag masserade tiningen med mina fingertoppar, och undrade om det var möjligt för en vampyr att få migrän. Å andra sidan, om Alice hade redan gått tillbaka ...
Nej Nej Nej Nej! Jag hade svurit ett löfte. Bella förtjänar ett liv. Jag hade svurit ett löfte. Bella förtjänar ett liv. Jag upprepade orden om och om igen, att försöka sudda ut den förförisk bild av Bellas mörka fönster.
Öppningen till min enda fristad. Utan tvekan skulle jag ha krypigt in om jag var tillbaka. Jag har inget emot det. Jag skulle gärna spendera det kommande årtiondet på mina bara knän om jag var med henne.
Nej, nej, nej.
"Edward? bryr du inte ens varför Alice är där? "
"Inte särskilt."
Rosalie röst blev en småsak självbelåten nu, glad, ingen tvekan om att hon skulle tvinga ett svar från mig.
"Ja, naturligtvis, hon bryter inte precis mot reglerna. Jag menar, du varnade oss bara för att hålla oss borta från Bella, va? Resten av Forks spelar ingen roll."
Jag blinkade ögonen långsamt. Bella hade flyttat? Mina tankar cirklade runt oväntade idéer. Hon hade inte tagit studenten ännu, så hon måste ha flyttat till sin mor. Det var bra. Hon ska bo i solsken. Det var bra att hon hade kunnat lägga skuggorna bakom sig. Jag försökte svälja, och kunde inte. Rosalie klingade ett nervöst skratt.
"Så du behöver inte vara arg på Alice."
"Varför ringde du mig, Rosalie, om inte vill få Alice i trubbel? Varför besvära du mig?"
"Vänta!"Sa hon, avläsning, med rätta, att jag skulle lägga på igen.
"Det är inte därför jag ringde."
"Varför, svara mig snabbt, och lämna mig sedan i fred."
"Tja ..." hon tvekade.
"Spotta ut det, Rosalie. Du har tio sekunder."
"Jag tycker du ska komma hem," svarade Rosalie hastigt.
"Jag är trött på Esmes sörjande och att Carlisle aldrig skrattar. Du borde skämmas över vad du har gjort mot dem. Emmett saknar dig hela tiden och det börjar gå mig på nerverna. Du har en familj. Väx upp och tänka på någon annan förutom dig själv."
"Intressant rådgivning, Rosalie. Låt mig berätta en liten historia om en kruka och en vattenkokare ..."
"Jag tänker på dem, till skillnad från dig. Att du inte ens funderar över hur mycket du har sårat Esme om inte oss andra?
Hon älskar dig mer än resten av oss, och du vet det. Kom hem."
Jag svarade inte.
"Jag trodde en gång hela den här Forks grejen var över, att du skulle komma över det."
"Forks var aldrig problemet, Rosalie, Jag ledsen" jag försökte låta lugnt. vad hon hade sagt om Esme och Carlisle hade slagit ett hårt slag.
"Bara för att Bella" - det var svårt att säga hennes namn högt - "har flyttat till Florida, det betyder inte att jag kan .... flytta tillbaka, Rosalie. Jag är verkligen ledsen, men tro mig, det skulle inte göra någon lyckligare om jag var där."
"Um... "Det var det, att nervösa tvekan igen.
"Vad är det du inte säger, Rosalie? Är Esme okej? Är Carlisle..."
"De är okej. Det är bara ... Ja, jag sa inte att Bella hade flyttat."
Jag sa inget. Jag sprang över vårt samtal i mitt huvud. Ja, Rosalie hade sagt att Bella flyttas. Hon sa: ... Du varnade oss bara för att hålla oss borta från Bella, va? Resten av Forks spelar ingen roll. Och sedan: Jag trodde en gång hela den här Forks grejen var över ...
Så Bella var inte i Forks. Vad menade hon, Bella hade inte flyttat? Sedan rusade Rosalie igenom hennes ord igen, säger de nästan med ilska nu.
"De ville inte berätta för dig, men jag tyckte att det är dumt. Ju snabbare du kommer över detta, desto snabbare kan saker gå tillbaka till det normala. Varför låta dig vandra runt i mörka hörn i hela världen när det inte finns något behov av det? Du kan komma hem nu. Vi kan vara en familj igen. Det är över."
Mitt sinne verkade vara bruten. Jag kunde inte få fram någonting vettigt av hennes ord. Det var som det var något mycket, mycket tydligt som hon berättade, men jag hade ingen aning om vad det var. Min hjärna lekte med information, vilket gjorde konstiga mönster av det.
Meningslöst.
"Edward?"
"Jag förstår inte vad du säger, Rosalie."
En lång paus, långt som några mänskliga hjärtrytmer.
"Hon är död, Edward."
En lång paus.
"Jag är ... ledsen. Du har rätt att få veta, trodde, tror jag. Bella ... kastade sig från en klippa två dagar sedan. Alice såg det, men det var för sent att göra något. Jag tror hon skulle ha bidragit, dock brutit hennes ord, om det hade funnits tid. Hon gick tillbaka för att göra vad hon kunde för Charlie. Du vet att hon alltid brydde sig om honom ..."
Telefonen var död.
Det tog mig några sekunder att inse att jag hade stängt av mobilen. Jag satt i det dammiga mörkret under en lång, frysen tid. Det var som om tiden upphört. Liksom universum hade slutat snurra.
Sakta, som en gammal man, tog jag min telefon och slog numret jag lovat mig själv jag skulle aldrig ringa igen.
Om det var hon skulle jag lägga på. Om det var Charlie, jag skulle få den information jag behövde bara på rösten.
Jag skulle förstå Rosalies lilla urdåliga skämt och sedan gå tillbaka till det tomma intet.
"Swans bostad", svarade en röst jag aldrig hört förut. En mans skrovliga röst, djup, men ändå ungdomlig. Jag pausade inte för att tänka på konsekvenserna av det här.
"Det här är Dr Carlisle Cullen", sade jag, helt imiterande av min fars röst.
"Får jag prata med Charlie?"
"Han är inte här", svarade rösten, och jag var svagt överraskad av ilska i den. Orden var nästan en morrning. Men det spelad ingen roll.
"Nå, var är han då?" Jag försökte låta otålig. Det blev en kort paus, som om främlingen ville undanhålla information från mig.
"Han är vid begravningen", svarade pojken till slut.
Jag stänger av telefonen.
Härregud, det här är helt jävla fantastiskt! ;o Det här är två sidor ur När jag hör din röst (New Moon) som valdes att tas bort. Varför vet jag inte. De är skrivna ur Edwards synvinkel. Seriöst, det här är helt otroligt! Jag satt som fasst klistrad när jag läste. Råder alla att läsa dessa fantastiska sidor, och bara njuuuta! :D
Telefonen i fickan vibrerat igen.
Det var den tjugofemte gången på tjugofyra timmar.
Jag funderade på att öppna telefonen, åtminstone se vem som försökte kontakta mig. Kanske var det viktiga. Kanske Carlisle behövde mig. Jag funderade på det, men jag kunde inte röra mig.
Jag var inte exakt säker på var jag var.
Något mörkt utrymme fullt av råttor och spindlar. Spindlarna ignorerade mig och råtta gav mig en bred sovplats.
Luften var tjock med tunga dofter av rankig getto arrendegård samarbetar med livet.
Jag brydde mig inte om att skilda tankar från röster - det blev en stor enda röra av högljudda spanska skrik som jag inte lyssna på. Jag lät ljuden studsar från mig.
Meningslöst.
Allt det var meningslöst.
Min existens var meningslöst.
Hela världen var meningslöst.
Jag tryckte min panna mot mina knän, och jag undrade hur länge jag skulle kunna stå ut här. Kanske det var hopplöst. Kanske, att mina försök var dömda att misslyckas ändå, jag ska sluta tortera mig själv och gå tillbaka .. Tanken var så mäktig, så läkande - liksom orden finns en stark narkos, tvättar bort berg av smärta jag var begravda under - Tanken gjorde mig yr.
Jag kan gå nu, jag kunde gå tillbaka.
Bellas ansikte, alltid bakom locken i mina ögon, tittar leende mot mig. Det var ett välkomnande leende, om förlåtelse, men det hade inte påverkat mitt undermedvetna, som jag förmodligen var avsedd att ha. Naturligtvis kunde jag inte gå tillbaka. Vad var min smärta, trots allt, i jämförelse med hennes lycka? Hon bör kunna le, fri från fruktan och fara. Fri från längtan efter en själlös framtid. Hon skulle komma till ett ställe som var ett undantagen för mig. Tanken på att den slutliga separationen var så mycket mer intensiv än den smärta jag redan hade.
Min kropp skakade. När Bella gick vidare till den plats där hon tillhörde och jag aldrig kunde komma till, skulle jag inte vara kvar här lång efter. Det måste finnas glömska. Det måste finnas lättnad. Det var min förhoppning, men det fanns inga garantier. Att sova, kanske drömma. Det är där skon klämmer, jag citerade för mig själv. Även när jag var aska, skulle jag på något sätt ändå känna tortyr av min förlust? Jag skakade igen.
Och för fan, jag hade lovat.
Jag hade lovat henne att jag inte skulle förstöra hennes liv igen, ta med mina svarta demoner bort från henne.
Jag skulle inte komma tillbaka, det hade jag svurit på.
Kan jag inte göra någonting rätt för henne?
Ingenting alls?
Tanken på att återvända till den mulna liten stad som för alltid skulle vara mitt sanna hem på den här planeten, gnagde genom mina tankar igen. Bara för att kontrollera. Bara för att se att hon är bra och trygga och lyckliga. Inte att lägga sig i. Hon skulle aldrig få veta att jag var där ...
Nej Fan, nej. Telefonen vibrerat igen.
"Fan, fan, fan, fan". Mumlade jag. Jag skulle kunna använda distraktion. Jag vände telefonen upp och registrerade siffrorna och fick min första chock jag känt på ett halvår. Varför skulle Rosalie ringa mig? Hon var den person som förmodligen njöt mest av min frånvaro. Det måste vara något riktigt fel om hon behövde prata med mig. Plötsligt orolig för min familj, jag träffade svara knappen.
"Vad?" Frågade jag spänt.
"Oh, wow. Edward svarade i telefonen. Jag känner mig så hedrad. "Så snart jag hörde hennes ton, visste jag att min familj var okej. Hon måste bara blivit uttråkad.
Det var svårt att gissa på hennes motiv utan hennes tankar som en vägledning. Rosalies tankar hade aldrig gjort någon större mening för mig. Hennes impulser var oftast grundar på den mest invecklade slags logik. Jag slog av telefonen.
"Lämna mig ifred" Jag viskade ut i det tomma mörkret. Naturligtvis, telefonen vibrerat igen på en gång.
Skulle hon fortsätta ringa tills hon fått säga det hon planerar att irritera mig med? Antagligen. Det skulle ta månader för henne att växa sig trött på det här spelet. Jag lekte med tanken att låta henne fortsätta ringa de kommande halvåret... och sedan suckade jag och svarade i telefonen igen.
"Sätt igång nu då."
Rosalie rusade genom ord.
"Jag trodde du skulle vilja veta att Alice är i Forks." Jag öppnade mina ögon och stirrade på ruttet träbalkar tre centimeter från mitt ansikte.
"Vad?" Min röst var platt, känslokall.
"Du vet hur Alice är - tror hon vet allt. Som du"
Rosalie svalde det nervösa fnittret. Hennes röst hade en nervös kant, som om hon plötsligt var osäker på vad hon gjorde. Alice hade svurit för mig att hon skulle följa mig i frågan om Bella, men hon höll inte med mitt beslut. Hon hade lovat att hon skulle låta Bella vara ... Så länge som jag gjorde det.
Det står klart att hon trodde att jag skulle lägga mig för smärtan. Hon kanske hade rätt om det. Men jag hade inte. Ännu. Så vad skulle hon göra i Forks? Jag ville vrida hennes magra hals. Inte för att Jasper skulle låta mig få komma tillräckligt nära henne, när han fångar en pust av raseri som blåser ur mig ...
"Är du fortfarande kvar, Edward?" Jag svarade inte. Jag masserade tiningen med mina fingertoppar, och undrade om det var möjligt för en vampyr att få migrän. Å andra sidan, om Alice hade redan gått tillbaka ...
Nej Nej Nej Nej! Jag hade svurit ett löfte. Bella förtjänar ett liv. Jag hade svurit ett löfte. Bella förtjänar ett liv. Jag upprepade orden om och om igen, att försöka sudda ut den förförisk bild av Bellas mörka fönster.
Öppningen till min enda fristad. Utan tvekan skulle jag ha krypigt in om jag var tillbaka. Jag har inget emot det. Jag skulle gärna spendera det kommande årtiondet på mina bara knän om jag var med henne.
Nej, nej, nej.
"Edward? bryr du inte ens varför Alice är där? "
"Inte särskilt."
Rosalie röst blev en småsak självbelåten nu, glad, ingen tvekan om att hon skulle tvinga ett svar från mig.
"Ja, naturligtvis, hon bryter inte precis mot reglerna. Jag menar, du varnade oss bara för att hålla oss borta från Bella, va? Resten av Forks spelar ingen roll."
Jag blinkade ögonen långsamt. Bella hade flyttat? Mina tankar cirklade runt oväntade idéer. Hon hade inte tagit studenten ännu, så hon måste ha flyttat till sin mor. Det var bra. Hon ska bo i solsken. Det var bra att hon hade kunnat lägga skuggorna bakom sig. Jag försökte svälja, och kunde inte. Rosalie klingade ett nervöst skratt.
"Så du behöver inte vara arg på Alice."
"Varför ringde du mig, Rosalie, om inte vill få Alice i trubbel? Varför besvära du mig?"
"Vänta!"Sa hon, avläsning, med rätta, att jag skulle lägga på igen.
"Det är inte därför jag ringde."
"Varför, svara mig snabbt, och lämna mig sedan i fred."
"Tja ..." hon tvekade.
"Spotta ut det, Rosalie. Du har tio sekunder."
"Jag tycker du ska komma hem," svarade Rosalie hastigt.
"Jag är trött på Esmes sörjande och att Carlisle aldrig skrattar. Du borde skämmas över vad du har gjort mot dem. Emmett saknar dig hela tiden och det börjar gå mig på nerverna. Du har en familj. Väx upp och tänka på någon annan förutom dig själv."
"Intressant rådgivning, Rosalie. Låt mig berätta en liten historia om en kruka och en vattenkokare ..."
"Jag tänker på dem, till skillnad från dig. Att du inte ens funderar över hur mycket du har sårat Esme om inte oss andra?
Hon älskar dig mer än resten av oss, och du vet det. Kom hem."
Jag svarade inte.
"Jag trodde en gång hela den här Forks grejen var över, att du skulle komma över det."
"Forks var aldrig problemet, Rosalie, Jag ledsen" jag försökte låta lugnt. vad hon hade sagt om Esme och Carlisle hade slagit ett hårt slag.
"Bara för att Bella" - det var svårt att säga hennes namn högt - "har flyttat till Florida, det betyder inte att jag kan .... flytta tillbaka, Rosalie. Jag är verkligen ledsen, men tro mig, det skulle inte göra någon lyckligare om jag var där."
"Um... "Det var det, att nervösa tvekan igen.
"Vad är det du inte säger, Rosalie? Är Esme okej? Är Carlisle..."
"De är okej. Det är bara ... Ja, jag sa inte att Bella hade flyttat."
Jag sa inget. Jag sprang över vårt samtal i mitt huvud. Ja, Rosalie hade sagt att Bella flyttas. Hon sa: ... Du varnade oss bara för att hålla oss borta från Bella, va? Resten av Forks spelar ingen roll. Och sedan: Jag trodde en gång hela den här Forks grejen var över ...
Så Bella var inte i Forks. Vad menade hon, Bella hade inte flyttat? Sedan rusade Rosalie igenom hennes ord igen, säger de nästan med ilska nu.
"De ville inte berätta för dig, men jag tyckte att det är dumt. Ju snabbare du kommer över detta, desto snabbare kan saker gå tillbaka till det normala. Varför låta dig vandra runt i mörka hörn i hela världen när det inte finns något behov av det? Du kan komma hem nu. Vi kan vara en familj igen. Det är över."
Mitt sinne verkade vara bruten. Jag kunde inte få fram någonting vettigt av hennes ord. Det var som det var något mycket, mycket tydligt som hon berättade, men jag hade ingen aning om vad det var. Min hjärna lekte med information, vilket gjorde konstiga mönster av det.
Meningslöst.
"Edward?"
"Jag förstår inte vad du säger, Rosalie."
En lång paus, långt som några mänskliga hjärtrytmer.
"Hon är död, Edward."
En lång paus.
"Jag är ... ledsen. Du har rätt att få veta, trodde, tror jag. Bella ... kastade sig från en klippa två dagar sedan. Alice såg det, men det var för sent att göra något. Jag tror hon skulle ha bidragit, dock brutit hennes ord, om det hade funnits tid. Hon gick tillbaka för att göra vad hon kunde för Charlie. Du vet att hon alltid brydde sig om honom ..."
Telefonen var död.
Det tog mig några sekunder att inse att jag hade stängt av mobilen. Jag satt i det dammiga mörkret under en lång, frysen tid. Det var som om tiden upphört. Liksom universum hade slutat snurra.
Sakta, som en gammal man, tog jag min telefon och slog numret jag lovat mig själv jag skulle aldrig ringa igen.
Om det var hon skulle jag lägga på. Om det var Charlie, jag skulle få den information jag behövde bara på rösten.
Jag skulle förstå Rosalies lilla urdåliga skämt och sedan gå tillbaka till det tomma intet.
"Swans bostad", svarade en röst jag aldrig hört förut. En mans skrovliga röst, djup, men ändå ungdomlig. Jag pausade inte för att tänka på konsekvenserna av det här.
"Det här är Dr Carlisle Cullen", sade jag, helt imiterande av min fars röst.
"Får jag prata med Charlie?"
"Han är inte här", svarade rösten, och jag var svagt överraskad av ilska i den. Orden var nästan en morrning. Men det spelad ingen roll.
"Nå, var är han då?" Jag försökte låta otålig. Det blev en kort paus, som om främlingen ville undanhålla information från mig.
"Han är vid begravningen", svarade pojken till slut.
Jag stänger av telefonen.
Comment the photo
333<3<3<3<3<3<3<3
Kapitlet "Första anblicken" ur Edwards synvinkel, finns med i vissa böcker (men det visste du nog). :)..Dock inte i min. -.-
De valdes inte att tas bort! Stephenie Meyer håller på att skriva om alla böcker fast ur Edwards synvinkel. Gah..
det är såååå sjukt att de har tagit bort de sidorna i Midnight sun.... o.O
nu blir jag arg !
NEJ! Nu gråter jag nästan fan!
Det är nt roligt!
33 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/thetwilightsaga/377232535/
Visa toppen
Show footer