Allt är så tyst och tomt sen du försvann.
Jag tycktes laga mig med en hand,
Nu är du så långt bort som du kan.

En vattendroppe blandas med tusen tårar.
Det svider så fruktansvärt när någon sårar,
tiden går och går. Allt blir bara djupare där jag står.

Jag vet inte hur jag ska ta mig ut, just nu är det så
att det bara finns där en massa förbannade sår.
Jag tyckte jag gjorde mitt bästa, men det passar tydligen inte för de flesta.

Just nu slår jag runt och skiter i all strunt.
Jag börjar minnas men bara allt som aldrig borde finnas,
jag var din ros och du var mitt blad. Och nu tycks jag landa på glödhett lav.

Ingenting är som förr, men nu öppnar jag ivarje fall min "dörr"
Jag känner hur mina tårar rinner,de som aldrig försvinner.
Livet hade sina ljusa sidor, men jag kan lika gärna åka skidor.

Det som fanns där finns där fortfarnade, fast nu inne i min bubbla.
Det är så konstigt att man inte får några svar, men varför ska
jag bygga upp allt själv. Åt Mr barbar.

Vill inte sikta så högt, men utan dig känner ja mig stött.
Klubbad dit och hit, men nu är det faktiskt bra med allt skit.
Jag finns här om du vill prata, men akta dig för att gapa.

Allt snurrar nu runt, jag har hittat en svag men stadig punkt.
Vill inte att allt ska rinna ner i glömska, men det är visst din önskan.
Ja älskar dig som få,men det tycks inte du förstå.

Men nu ska jag försöka dra mig upp, fasten jag inte gillar läget.
Krypa fram ur allt damm, och borsta bort allt jag kan.
Men jag upprepar fortförande ditt namn, sluter ögonen och
försvinner bort så långt jag kan.

Det är så jag egentligen känner.