<span style="font-size: xx-small; font-family: tahoma,arial,helvetica,sans-serif;">Ytterligare en gång föll jag :/ Fan fan fan, jag vet precis hur detta kommer sluta. Det är precis som en drog. När vi träffas, är med varandra, skrattar och sover tillsammans, mår jag så bra. Men så fort jag inte får min "dos" av dig, sjunker denna underbara känsla till något helt annat. Och det blir till ett "beroende". Jag säger gång på gång, "jag ska inte träffa honom mer", så när du erbjuder en dos av dig själv. Ja, då kommer Therese, utan att tveka.
Men frågan är ju: Måste jag egentligen sluta, när det känns så otroligt bra?
Om jag ska lyssna på min bästa vän, som ser saker man oftast inte ser själv, så ska jag sluta nu. Och inse att jag är för blind för att se. Men samtidigt så känns det så jävla bra :/
Du säger till mig att du letar efter kärleken, men varje gång vi säger att vi inte ska träffas, så är det du som hör av dig till mig, inte tvärtom. Vem är det egentligen då som inte vill vara utan den andra ? Jag klara ju av att inte höra av mig till dig, jag gör verkligen det. Men varje gång min mobil ringer för SMS och det är från dig, får jag hjärtklappning. Du säger att du inte beter dig på samma sätt med mig som med tjejer du är intresserad av. Men det bevisar väl bara att du vågar vara dig själv när du är med mig ? Och det är väl så det ska vara, eller ? Man ska väl inte behöva spela en helt annan roll bara för att imponera på någon? För när den personen då ser ditt riktiga jag, kanske det gör att man inte er personen man föll för? Fan vad detta är svårt. Jag kan sitta här och spekulera hur länge som helst - men jag kommer ingen stans på det.

HEJDÅ !

<3<3<3<3 du kan, om du vill..