February
Sunday 26 October 2008 photo 1/1
|
Idag var det Faktiskt mindre kul att vara hästägare.
För PMS och stort ansvar går nämligen INTE ihop...
Hade med mig älsklingen ut till stallet, gick tillsammans i det fina vädret och hade även tänkt att jag och Indy skulle rida medans Ronny fick cykla bredvid. Men när jag väl kom ut så tyckte jag att han gick så ojämnt när jag joggade några steg uppför en liten backe för att komma ikapp Ronny. Det här var rätt så tidigt inpå ridturen så han hade antagligen inte hunnit värma upp sig, och det räckte för mig idag för att jag skulle tappa all lust...
Det är ett stort steg att få vara sin egen herre så att säga. Det ligger mycket bakom min oro just nu, alla tidigare år då jag har fått ansvaret att sätta igång andras hästar har inte alltid slutat så bra. Jag har bara kämpa med att få dom i form i tålmodig takt för att sedan ofta få sluta på grund av att deras gamla skador har kommit upp till ytan efter ett tag.
Jag har ofta känt att det har varit något och efter det här taget då så har det ofta visat sig att jag har haft rätt. Det är väldigt påfrestande för det känns som om allt det ligger på min skuld. Det är emot min filosofi att göra illa hästar för jag vill verkligen deras allra bästa! Det är vad jag strävar efter, vill på bästa möjliga vis få det så bra som möjligt för dom så att det blir så nära som möjligt deras egna behov.
Men det är svårt. Svårt när man försöker tänka på allt att kombinera det med verklige livet, För det är inte perfekt. Egentligen så är väl ridningen det taskigaste av allt man kan göra med hästar och jag brottas ibland med det...
Jag vill inte tvinga honom mot hans lust, han ska tycka att det är kul det vi gör. Men samtidigt så vet jag att han gör så mycket för min skull, bara jag ber honom. Varför är han så dum att han gör saker han inte vill? Jo, för att jag förhoppningsvis har etablerat ett bra förhållande mellan oss. Mitt eget fel.
Då är det svårt att veta, att tyda tecknena som visar på att något är fel. Det ligger bara på mitt ansvar att veta var gränserna går när man väl har fått honom att lita på mig, att göra det jag ber honom bara för att. Och då känner jag mig så hjälplös. Jag litar inte på att jag själv alltid vet det bästa för honom, att jag kan vara öppensinnad nog för att se vad han egentligen menar.
Samtidigt får jag inte bli för hypokondrisk för då går allt bara överstyr. Och det var väl det som blev idag. Tror jag. Jag vet inte. Vågar inte lita på mig själv, men borde jag? Viljan och förnuftet brottas i mig och jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Jag är så självisk ibland, men det är mest för att jag försöker nå ett steg framåt mot det bästa.
Förnuft vs. känsla är det värsta som finns...
Nåväl. Jag red hemåt med känslorna i storm. Travade honom fram och tillbaka för att försöka se något men det gick verkligen inte. Kände på benen men jag kunde inte lita på mitt omdöme där heller. Så, jag lämnade det, ringde till mamma och Ronny för att få lite tröst och började sen mocka istället för att försöka rensa och nollställa tankarna. då är den sysslan väldigt behaglig.
Sen kom mamma som en räddande ängel och jag fick den kram jag behövde. Och kanske än mer, någons omdöme som jag litar på. Tillsammans så varken såg eller kände vi något ovanligt och då kände jag mig lite lugnare. Då går det att börja om igen med nya krafter och jag lämnade stallet lite gladare i modet <3
För PMS och stort ansvar går nämligen INTE ihop...
Hade med mig älsklingen ut till stallet, gick tillsammans i det fina vädret och hade även tänkt att jag och Indy skulle rida medans Ronny fick cykla bredvid. Men när jag väl kom ut så tyckte jag att han gick så ojämnt när jag joggade några steg uppför en liten backe för att komma ikapp Ronny. Det här var rätt så tidigt inpå ridturen så han hade antagligen inte hunnit värma upp sig, och det räckte för mig idag för att jag skulle tappa all lust...
Det är ett stort steg att få vara sin egen herre så att säga. Det ligger mycket bakom min oro just nu, alla tidigare år då jag har fått ansvaret att sätta igång andras hästar har inte alltid slutat så bra. Jag har bara kämpa med att få dom i form i tålmodig takt för att sedan ofta få sluta på grund av att deras gamla skador har kommit upp till ytan efter ett tag.
Jag har ofta känt att det har varit något och efter det här taget då så har det ofta visat sig att jag har haft rätt. Det är väldigt påfrestande för det känns som om allt det ligger på min skuld. Det är emot min filosofi att göra illa hästar för jag vill verkligen deras allra bästa! Det är vad jag strävar efter, vill på bästa möjliga vis få det så bra som möjligt för dom så att det blir så nära som möjligt deras egna behov.
Men det är svårt. Svårt när man försöker tänka på allt att kombinera det med verklige livet, För det är inte perfekt. Egentligen så är väl ridningen det taskigaste av allt man kan göra med hästar och jag brottas ibland med det...
Jag vill inte tvinga honom mot hans lust, han ska tycka att det är kul det vi gör. Men samtidigt så vet jag att han gör så mycket för min skull, bara jag ber honom. Varför är han så dum att han gör saker han inte vill? Jo, för att jag förhoppningsvis har etablerat ett bra förhållande mellan oss. Mitt eget fel.
Då är det svårt att veta, att tyda tecknena som visar på att något är fel. Det ligger bara på mitt ansvar att veta var gränserna går när man väl har fått honom att lita på mig, att göra det jag ber honom bara för att. Och då känner jag mig så hjälplös. Jag litar inte på att jag själv alltid vet det bästa för honom, att jag kan vara öppensinnad nog för att se vad han egentligen menar.
Samtidigt får jag inte bli för hypokondrisk för då går allt bara överstyr. Och det var väl det som blev idag. Tror jag. Jag vet inte. Vågar inte lita på mig själv, men borde jag? Viljan och förnuftet brottas i mig och jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Jag är så självisk ibland, men det är mest för att jag försöker nå ett steg framåt mot det bästa.
Förnuft vs. känsla är det värsta som finns...
Nåväl. Jag red hemåt med känslorna i storm. Travade honom fram och tillbaka för att försöka se något men det gick verkligen inte. Kände på benen men jag kunde inte lita på mitt omdöme där heller. Så, jag lämnade det, ringde till mamma och Ronny för att få lite tröst och började sen mocka istället för att försöka rensa och nollställa tankarna. då är den sysslan väldigt behaglig.
Sen kom mamma som en räddande ängel och jag fick den kram jag behövde. Och kanske än mer, någons omdöme som jag litar på. Tillsammans så varken såg eller kände vi något ovanligt och då kände jag mig lite lugnare. Då går det att börja om igen med nya krafter och jag lämnade stallet lite gladare i modet <3
Comment the photo
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/tjejsarinnan/286490789/
Visa toppen
Show footer