February
Wednesday 13 May 2009 photo 6/8
|
Inne på kliniken var det inte heller speciellt roliga grejer som hände, även om han mer än gärna hade velat gå omkring å undersöka allt som fanns därinne.
Kan säga att han är mäkta trött på böjprov nu så det fanns inte mycket tålamod kvar till sånt, speciellt inte som han blev rätt stressad av att ha fått åka transport till ett nytt främmande ställe där han inte alls vet hur länge han ska behöva vara. Inte så jäkla lätt när det känns som att veterinärerna är rädd för honom. Svårt dock att stå där med ens häst som man knappt känner igen från sitt vanliga jag och försöka förklara att han inte alls är såhär egentligen. Antar att de stöter på många rätt galna hästar varje vecka som faktiskt är sådär i vanliga fall också så det kan ju inte vara så lätt för dom att lita på varje häst. Men lite får man väl tåla, menmen.
Han kom ner på jorden lite bättre när han blev mutad med mat under böjningen, bak gick helt bra då utan protester så det känns som att det är bättre där, men i fram så visade han att han fortfarande hade ont. Stackars killen brydde sig inte längre om maten och försökte komma undan från trycket så gott han kunde, och helt plötsligt så kändes det inte speciellt bra längre...
Då började jag verkligen fundera på allvar vad det var vi gett oss in på? Är det verkligen värt att utsätta honom för allt det här? Jag vet inte riktigt längre vad jag håller på med, om jag gör det för hans skull eller för min och om det är värt det för någon av dom anlendingarna? Vad ger mig den rätten?
Sån jäkla tur att han inte alls bryr sig om när man sticker honom för det blev en massa nålar idag. Bakbenen hade knappt någon hälta alls trots de hårda böjproven, vilket i sig är bra. Men fram var det värre med... Mest höger men markerade på båda. Inte fick dom fram var det satt med bedövning heller för han haltade fortfarande lite när de bedövade kotan, likaså när de hade bedövat hela nerven för då hade antagligen den i kotan hunnit släppa lite. Men jag känner mig som en så jävla dålig person som har hand om hans liv men ändå utsätter honom för de här hemskheterna.
Vet inte vart jag ska ta vägen, känner mig så kluven inför hela det här!
Kan säga att han är mäkta trött på böjprov nu så det fanns inte mycket tålamod kvar till sånt, speciellt inte som han blev rätt stressad av att ha fått åka transport till ett nytt främmande ställe där han inte alls vet hur länge han ska behöva vara. Inte så jäkla lätt när det känns som att veterinärerna är rädd för honom. Svårt dock att stå där med ens häst som man knappt känner igen från sitt vanliga jag och försöka förklara att han inte alls är såhär egentligen. Antar att de stöter på många rätt galna hästar varje vecka som faktiskt är sådär i vanliga fall också så det kan ju inte vara så lätt för dom att lita på varje häst. Men lite får man väl tåla, menmen.
Han kom ner på jorden lite bättre när han blev mutad med mat under böjningen, bak gick helt bra då utan protester så det känns som att det är bättre där, men i fram så visade han att han fortfarande hade ont. Stackars killen brydde sig inte längre om maten och försökte komma undan från trycket så gott han kunde, och helt plötsligt så kändes det inte speciellt bra längre...
Då började jag verkligen fundera på allvar vad det var vi gett oss in på? Är det verkligen värt att utsätta honom för allt det här? Jag vet inte riktigt längre vad jag håller på med, om jag gör det för hans skull eller för min och om det är värt det för någon av dom anlendingarna? Vad ger mig den rätten?
Sån jäkla tur att han inte alls bryr sig om när man sticker honom för det blev en massa nålar idag. Bakbenen hade knappt någon hälta alls trots de hårda böjproven, vilket i sig är bra. Men fram var det värre med... Mest höger men markerade på båda. Inte fick dom fram var det satt med bedövning heller för han haltade fortfarande lite när de bedövade kotan, likaså när de hade bedövat hela nerven för då hade antagligen den i kotan hunnit släppa lite. Men jag känner mig som en så jävla dålig person som har hand om hans liv men ändå utsätter honom för de här hemskheterna.
Vet inte vart jag ska ta vägen, känner mig så kluven inför hela det här!
Comment the photo
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/tjejsarinnan/367014874/
Visa toppen
Show footer