Ida hade Indio för eventuellt sista gången idag då hon åker upp till Dalarna imorrn för att prova på ett jobb. Så eftersom att jag var hästledig så tänkte jag ägna lite tid åt mig själv för att jogga. Tar mig runt Källöskolan upp längs med vägen förbi stallet, och när jag ser att de är på ridbanan så kände jag att jag lika gärna kunde passa på att se hur det gått.

Redan på håll ser jag att han är rastlös, han står och skrapar med frambenen och vil inte stå stilla trots att Ida håller honom i tyglarna och säger åt honom. Så när jag kommer in i ridbanans ljus och han ser mig så gnäggar han!

Det hör inte till vanligheten om han inte vet att jag antingen har nåt gott eller att han vet att jag tex ska ta med honom bort till beteshagen eller till sina kompisar om han är själv. Så jag kände mig hedrad, men också lite förvånad på ett misstänksamt sätt...

Dessutom så fortsatte han att vara orolig, han var varm och lite fuktig, stod och skrapade som en galning och så har han verkligen ALDRIG betett sig. I början kunde han vifta för att få godis då dom lärt honom "tigga", men det tränade vi bort. Dessutom hade ingen av oss godis. Allt kändes verkligen jätekonstigt.

Detta låter illa...