February
Show more 
Thursday 16 April 2009 photo 30/147
|
Ta mig långt härifrån...
Spatt och förslitningsskador i fram. Så lyder domen. jag vet inte om jag borde skratta eller gråta. Men mest gråter jag. Får se hur långt jag orkar skriva nu ikväll.
För det första så kan jag säga att det känns skönt för jag vet vad det är och jag vet nu att jag verkligen inte gjort nåt fel. jag är bara så jävla dum som går och ser minsta lilla fel och reagerar på det, så nu står jag här och vet om att min häst har ont för nåt som jag inte gjort. Det är bara det att spatten har kommit fram nu och den avlastningen han gör från bakbenen har vägt över på frambenen såpass att de tidigare förslitningsskadorna har börjat påvisas. Det är inte jag... Men, hur kul tror ni det känns då?!!
Men det kommer alltid ett men. Det finns inget jag kan göra åt det här. Vet inte om jag orkar vara positiv. Jag kanske borde, men just nu tar jag det mest bara som det kommer för det känns så svårt att tänka på den här framtiden. Jag hade hoppats kunna ha kvar honom vad än hältan berodde på, med lite behandling så skulle han kanske kunna bli frisk nog att mest bara skrota och promenadridas. Men har jag nu en häst som kommer att ha ont nu emellanåt oavsett vad jag gör så känns det inte längre schysst.
Det här kommer alltid att finnas här, jag måste bara hitta på bästa sättet att hantera det efter hur komplikationerna kommer att bli. Bara jag hitta orken så, men det är så jävla svårt. Det tar aldrig slut på smärtan och eländet för oss känns det som. Vart vi än vänder oss så är det någon som far illa och jag är trött på det. Vad gör vi egentligen med våra älskade hästar?!
Vet inte hur det här kommer att bli, men just nu är jag bara så ledsen och osäker...
Spatt och förslitningsskador i fram. Så lyder domen. jag vet inte om jag borde skratta eller gråta. Men mest gråter jag. Får se hur långt jag orkar skriva nu ikväll.
För det första så kan jag säga att det känns skönt för jag vet vad det är och jag vet nu att jag verkligen inte gjort nåt fel. jag är bara så jävla dum som går och ser minsta lilla fel och reagerar på det, så nu står jag här och vet om att min häst har ont för nåt som jag inte gjort. Det är bara det att spatten har kommit fram nu och den avlastningen han gör från bakbenen har vägt över på frambenen såpass att de tidigare förslitningsskadorna har börjat påvisas. Det är inte jag... Men, hur kul tror ni det känns då?!!
Men det kommer alltid ett men. Det finns inget jag kan göra åt det här. Vet inte om jag orkar vara positiv. Jag kanske borde, men just nu tar jag det mest bara som det kommer för det känns så svårt att tänka på den här framtiden. Jag hade hoppats kunna ha kvar honom vad än hältan berodde på, med lite behandling så skulle han kanske kunna bli frisk nog att mest bara skrota och promenadridas. Men har jag nu en häst som kommer att ha ont nu emellanåt oavsett vad jag gör så känns det inte längre schysst.
Det här kommer alltid att finnas här, jag måste bara hitta på bästa sättet att hantera det efter hur komplikationerna kommer att bli. Bara jag hitta orken så, men det är så jävla svårt. Det tar aldrig slut på smärtan och eländet för oss känns det som. Vart vi än vänder oss så är det någon som far illa och jag är trött på det. Vad gör vi egentligen med våra älskade hästar?!
Vet inte hur det här kommer att bli, men just nu är jag bara så ledsen och osäker...
Comment the photo
/mamma/Performer1
Jag önskar det fanns något jag kunde göra för att göra allt bra, men jag kan inte...
Håller allt jag kan och hoppas att det slipper sluta som det gjorde för min häst.
Kämpa kämpa kämpa för honom, fast det känns omöjligt. <3
BashTheBanana tog orden ur munnen på mig, men kämpa på !
Det måste lösa sig på ett eller annat sätt, det måste..
28 comments on this photo
Visa toppen
Show footer