Trasig brukar man kalla dom som har blivit sårade. Dom som blivit krossade någon gång och sedan fått små märken i sina hjärtan. Likt ofrivilliga tatueringar som blivit inkarvade med våld, det är därför dom gör så ont. Smärtan är så närvarande och så stark att man inte vet var man ska ta vägen. Man vill helst bara riva ut det som orsakar den och hugga det i bitar.Men det funkar ju inte så. Man kan inte hugga sönder smärta för smärta går inte att ta på. Det är därför den gör så fruktansvärt ont- man kan inte göra något åt den. Man ändrar oftast sitt beteende efter en sådan händelse, en händelse som sårat och smärtat. Man blir mer avvaktande. Allt för att det som en gång trampade ens känslor i småflisor, allt för att det inte ska hända igen. Det blir ett självförsvar, ett sätt att skydda sig mot framtidens smärtor. För vi vet ju alla att vi kommer att bli sårade igen. Men inte när och inte av vem. För dem flesta av oss kommer det som en chock, ett hårt slag i ansiktet som får oss att tappa balansen och skrapa knäna mot gruset. Även fast vi anat det så finns det ingenting som lindrar smärtan när vi får bevis för att våra misstankar varit korrekta. Det finns inget som kan stoppa tårarna från rita fuktiga mönster på våra kuddar, Det finns inget som hindrar mörkret och kylan som äter sig in i våra sinnen. Det finns ingen hjälp eller bot, Det är bara att härda ut för tillslut är det över. Allting går över tillslut, Tiden läker alla sår. Fast det är inte riktigt sant. Ärr går inte att tvätta bort tyvärr.

Annons

The photo has no tags

December 2009