June
Tuesday 1 June 2010 photo 6/30
|
Del 6 - Tom's synvinkel
Tillbaka i nuet(Emelie och Tom)
Emelie hade precis berättat något som fick mig att börja gråta, för en gångs skull. Eller några tårar rann tyst ner för mina kinder. Jag höll om henne. Hennes bror hade våldtagit henne och hennes kille hade legat med en tjej framför ögonen på henne. Jag kollade ner på hennes handleder. Hon skärde sig. Ärren fanns där.
"Snälla Emelie. Om jag lovar att jag hjälper dig. Slutar du då?"
Jag kollade på hennes handled, och hon följde min blick.
"Jag vet inte" Sa hon mellan snyftningarna. "Kan jag ringa Emma?"
"Klart du kan. Ska jag stanna?"
"Snälla gör det." Hon försökte få fram ett leende när hon tog upp mobilen och slog in Emmas nummer. Någon svarade snabbt i andra änden. Och Emelie började prata på ett okänt språk, eller Svenska egentligen.
"Mmh. Jag har berättat. Jag kommer snart.. VA BILL? .. Jaha. Nej men jag stannar... Nej, men du måste. Jag vill. Snälla för min skull. Jag klarar mig.. Jo, gör som jag säger.. De blir bra.. jag ringer."
Hon la på. Jag hade inte fattat något av samtalet mer än att hon nämnt Bill. Nu hade hon slutat gråta och log lite.
"Va sa ni? Eller får jag fråga?" Undrade jag lite försiktigt. Jag ville inte tvinga henne till något. Jag undrade om jag gått för fort fram med henne innan så att hon inte kunde lite på mig mer. Jag gillade henne verlkigen. Jag hade inte fått denna känslan med någon annan tjej innan.
"Hon e med Bill" Hon flinade lite.
"Okeej.." Sa jag misstänksamt. "Jag antar att vi inte ska störa dom"
"Precis" Hon log lite försiktigt. "Kan jag sova här?"
"Klart"
Jag lös upp. Hon ville sova här och hon skulle så klart få göra det. Varenda sekund med henne va värd mer än någonting. Jag ville bara få henne bra just nu. Att hon skulle le. Allt kändes som mitt fel på något sätt.
"Kom" Jag hjälpte henne upp och vi gick ut till vardagsrummet igen.
"Förlåt. Jag visste inte. Jag hade inte.. "
"Det är ingen fara Tom. Du visste inte. Det e okej"
"Säkert?" Jag ville verkligen inte att hon skulle vara rädd för mig. "Litar du på mig?"
"Jadå Tom. Du har vart mannen i mina drömmar i 3 år."
Jag kunde inte låta bli att le. Hur kunde jag ha turen att träffa en sån fin tjej?
Vi satte oss i soffan igen. Jag till vänster och hon till höger vid fönstret. Det syntes fortfarande att hon hade gråtit mycket.
Ingen sa något på en bra stund. Jag ville bryta tystnaden, men Emelie läste nästan mina tankar, hon hann före.
"Hur tror du det går för Emma och Bill?"
Hon höjde ögonen upp och ner samtidigt som hon flina lite. Kanske va hon lite bättre nu. Det värmde.
"Nej du, ska vi kolla?" Jag flinade tillbaka och då rodnade hon. Hon va så söt med rosa gulliga kinder. Jag ville hålla om henne och kyssa henne då.
"Nej.. absolut inte! Då får inte jag några smaskiga detaljer sen" Skratta hon.
Jag hoppade lite närmare henne. Hon hoppade som tur va inte undan. Jag va rädd för det med tanke på vad som hänt innan. Det var en stor lättnad. Kanske vågade jag ta ett till steg senare?
"Hepp, men va ska vi hitta på då?"
Jag kollade besviket på henne med läpparna förvandlades snabbt till ett leende när jag kollade in i hennes gröna djupa ögon.
"Vi skulle kolla på film" Sa hon hoppfullt och reste sig snabbt upp.
"Okej, Bill hyrde några igår när vi kom hit som jag inte sätt"
"Men vart har du dom då?" Hon log och jag dog.
"Bill har dom.."
"Men jag vill inte gå dit"
Beklagade hon sig och kollade lite surt på mig. Jag kunde inte låta bli att skratta åt minen hon fick. Precis som en 5-åring som inte fick glass. Då försökte hon se ännu surare ut. Jag gick fram till henne.
"Men du.." föröskte jag och log.
Hon försökte behålla minen, men lyckades inte speciellt bra när jag drog ena handen genonm hennes hår och log sexigare. Tillslut sprack hela hon upp i ett vackret leende.
"Jaja, DU får gå" Skratta hon och lutade sig mot mig.
"Känns det bra?" Jag va bara tvungen att fråga.
"Det va länge sen jag kunde.." Hon blev tyst.
"Kunde vad?"
Frågade jag försiktigt och strök henne lätt över håret igen. Hon luktade gott. Jag kan inte riktigt beskriva lukten mer än att den var unik och tillhörde henne.
"Lita på en.. kille" Hon sa det med mycket gråt i halsen det hördes.
"Jag ska skydda dig Emelie"
Mina känslor för henne var helt sjuka. Kände jag så för en tjej? Skulle jag kunna vara trogen mot henne? Jag måste prata med Bill. Om det inte var för sent nu..
Hon tryckte sig mot mig med armarna runt min midja. Jag kramade om henne tillbaka. Hon försvann nästan i min stora tjocktröja.
"Det blir bra. Vi klarar det tillsammans"
Nu hade jag sagt för mycket! Vart skulle detta sluta? Tanken va först bara en het one night stand och nu tror jag att jag .. nej, jag kan inte äns tänka på det. Men ändå menade jag det. Jag ville ha henne hos mig. Hela livet. Jag ville se till att hon alltid mådde bra och jag hade henne hos mig.
Jag lyfte upp hennes haka med mina fingrar så jag kunde kolla in i hennes ögon. Hon hade gråtit lite lätt. Det syntes inte mycket men jag skulle kunna se varenda lilla minsta förändring i det vackra ansiktet. Hon log. Jag lutade mig frammåt. Jag ville kyssa henne, men innan jag gjorde det öppnade jag mina ögon för att se så hon inte tvekade. Hon hade inte rört en min. Då lät jag mina läppar snudda vid hennes lätt och försiktigt för att inte skrämma henne. Sen släppte jag hennes läppar försiktigt och kollade in i ett par vackra ögon och såg också att ett leende sprack upp.
Jag kunde inte behärska mig, jag va tvungen att kyssa henne igen. Och det gjorde jag. Blodet i mig flöt som aldrig förr och jag visste att Emelie var inte bara one night stand Emelie, utan Emelie var hon. Hon var den jag ville dela mitt liv med.
Kyssen avbröts när dörren flög upp. Både Emelie och jag vände våra blickar chockat mot dörren och där stog Bill och Emelies kompis. Jag kom inte ihåg vad hon hette.
"Och ni vill vad?" Frågade jag irriterat och blängde på Bill.
"Jag kunde inte vänta" Flög det ur den "namnlöse" tjejens namn. Hon sprang fram till Emelie och kramade om henne. Emelie såg lite chockad ut men kramade tillbaka och då kom tårarna. Bill gav mig en bekymrad min. Han visste mer än jag. Va fan? Jag fattade verkligen ingenting och nu stog jag här och glodde chockat som en jävla igenkott. Ja, det va det ändå jag kom på. Bill försökte kväva ett skratt åt mig. Han hade la fått en liten vision om vad jag tänkte på. Jag blängde ännu en gång irriterat på honom.
Tillsstul satte jag mig ner i soffan när jag insåg att de där kramkalaset mellan tjejerna kunde ta år till. Men dom släppte varran tillslut.
"De e lugnt" Sa Emelie och log mot sin kompis. "Jag klarar mig. Tom e här"
Nej, nej, nej. Tom är här? Vadå? Va hade jag nu gjort? Tankarna flög runt i huvet i minst 180. Bill gav mig en orolig och irriterad blick när han fatta vad jag gjort. Skulle jag behöva bryta iär hennes hjärta i 1000 bitar? Det skulle jag aldrig förlåta mig själv för.
"Stannar du?"
"Emma, jag kommer in sen. Okej? Jag klarar mig"
Sover hon inte här? Juste hon hette Emma. Men jaha, nehe, okej, men jaja.
"Mhhm.. det blir la bra." Suckade Emma och gick ut med Bill från mitt hotellrum.
"Hur är det?"
Frågade jag försiktigt efter Emelies tillbakskommande gråtattack.
"J-jag vet inte riktigt Tom. Det är så mycket"
"Jag vet, jag vet."
Jag kramade om henne och vi satte oss i soffan. Det kändes som jag kännt Emelie i säkert 25 år men jag va ju själv bara 20 så det skulle ju inte gå, men det kändes så i alla fall. Jag kan inte beskriva känslan.
"Men du" Sa hon glatt och jag blev lite chockad. "Nu kan vi inte sitta här och gråta, jag har klarat mig en månad så jag tror nog jag klarar att hålla humöret uppe en kväll med Tom Kaulitz" Flina hon.
"Om du säger de"
Hon la på. Jag hade inte fattat något av samtalet mer än att hon nämnt Bill. Nu hade hon slutat gråta och log lite.
Ingen sa något på en bra stund. Jag ville bryta tystnaden, men Emelie läste nästan mina tankar, hon hann före.
Comment the photo
hahaa, "glodde chockat som en jävla igenkott"!!jättebra! xD <3
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/tokiohotelfic/460861019/
Visa toppen
Show footer